Härunder behandlas arkivbildare som häkte (häradshäkte, stadshäkte, kronohäkte och allmänt häkte) länsfängelse, fästning, cellfängelse, centralfängelse, fångvårdskoloni, specialanstalter (förvarings- internerings- säkerhetsanstalt, kriminalasyl) samt olika grupperingar av anstalter (räjonger 1955-1974 och regioner med kanslier 1975- ). Tvångsarbete på fästning, tukthus m fl ställen behandlas i avsnitt 4, som omfattar även det militärt organiserade tvångsarbetet på 1800-talet. Övervakning från början av 1900-talet och frivård har fått ett eget kapitel (kap. 37). Ungdomsfängelse 1933-80 behandlas i 33.8. Antalet arkivbildare inom fångvården är stort och benämningarna på olika anstalter är inte alltid konsekventa. Man skilde inte på häkte och fängelse förr i tiden. Följande uppställning kan ge vägledning i fråga om utvecklingen:
Förvaring av anklagade i härads- eller stadshäkte/fängelse, i länsfängelse från 1635
Korttidsstraff = bötesförvandling i länsfängelse från 1600-talet
Långtidstraff = fästning eller tukthus, dvs tvångsarbete från 1600-tal till c:a 1850
Fångvårdsstyrelsen 1825- , centralt verk från 1859, Kriminalvårdsstyrelse från 1964
Långtidsstraff i cellfängelse från mitten av 1800-talet
Korttidsstraff i kronohäkte/cellfängelse
Korrektionsinrättning för lösdrivare och grova brottslingar 1816-
Centralfängelse och straffängelse 1865-
Internerings- eller säkerhetsanstalter 1927-81 för psykopater m fl
Kolonier 1920-, ökar kraftigt på 1950-talet
Öppna och slutna anstalter 1945- , grupperade i räjonger från 1954
Skyddskonsulenter, övervakning och frivård från 1940-talet (se kap. 37)
Riksanstalter och lokala anstalter 1978-
Regioner med kanslier 1974-
Fängelser har funnits långt innan det finns fängelsearkiv. Under medeltiden bestod den lokala och regionala administrationen i att områden som låg under ett kungligt slott förlänades till stormän. I slotten fanns alltid möjlighet att låsa in misshagliga personer. I städerna sattes folk, som inte kunde betala sina skulder, i gäldstuga eller bysättnings-häkte; detta upphörde inte förrän 1879. Men medeltidens domstolar dömde inte till fängelsestraff utan det var fråga om förvaring tills dom fallit, dvs det som senare kallades häkte.
Häradshäkten omtalas inte i landskapslagarna, utan det heter Konungens häkte, dvs fängelserum i slott eller kungsgård. Senare fick länsman, som var kungens lokale ämbetsman (jfr 5.3), privat ta hand om fångar. Äldsta belägget för häradsfängelse tycks vara 1609, men det kan ha funnits tidigare. Häradsfängelser förekom allmänt i mitten av 1600-talet; tingslaget skulle bekosta dem, och så föreskrevs också i 1734 års lag, Byggningabalken 26:4. Enligt kungligt brev 11/12 1699 kunde de som inte förmådde betala böter och då i stället dömdes till allmänt arbete få bygga fånghus vid tingsplatserna - tingsmenigheten fick bekosta födan. Av Leonhard Rääfs Samlingar och anteckningar till en beskrifning över Ydre härad III framgår att fängelset i Ydre på 1600-talet användes både som häkte och för att avtjäna korta straff på vatten och bröd. I slutet av 1700-talet användes i stället länsfängelse för bötesförvandlingsfångar.
Stadsfängelse eller stadshäkte är äldre än häradshäkten; de fanns i alla städer och behövde därför inte påbjudas i 1734 års lag. Enligt kungligt brev 27/11 1798 borde varje stad ha åtminstone två arrestrum. Där satt också fångar av böter på vatten och bröd. Stadens fängelse låg ofta i rådhuset och kunde utnyttjas även av häradsrätt på kringliggande landsbygd. På 1600-talet kunde anklagade och dömda få sitta flera månader i fängelse i avvaktan på att hovrätten skulle fastställa domen; dödsstraff fick inte verkställas utan att domen bekräftats av hovrätt. Om det fanns slott i staden använde man slottsfängelset. Stadsfängelserna försvann på 1960-talet i samband med att rådhusrätterna (se 1.2) upphörde, polisväsendet förstatligades (se 24.6) och allmänna häkten inrättades (1964:623 är instruktion för fångvårdsanstalter och allmänna häkten). När man på 1950-talet utredde vem som skulle finansiera häkten, saknade flera städer och tingslag sådana. Dessutom var det oklart om anklagade skulle förvaras där hela häktningstiden eller bara i samband med rättegången.
När länsstyrelserna tillkom 1635 inrättades länshäkte eller länsfängelse i residensstäderna. Beteckningen länsfängelse fanns kvar till 1911, då de femton största länsfängelserna förvandlades till straffängelser (instruktion 1910:133) och de övriga omdöptes till kronohäkten, som i mitten av 1800-talet var benämningen på nybyggda mindre cellfängelser. Landshövdingen var länets högste polischef och ansvarade för fångtransporter. Han hade tillsyn över både härads- och stadshäkten, men från mitten av 1800-talet hade också Styrelsen för landets fängelser inspektionsrätt. Enligt SFS 1921:610 skulle ritningar till häkten granskas av båda myndigheterna, och enligt 1934:134 skulle länsstyrelsen ge föreskrifter om byggnad för häradshäkte; förste provinsialläkare (se 13.6, 13.6) hade tillsyn över de sanitära förhållandena vid häkten. Samma gällde enligt 1958:215 (=Föreskrifter om häradshäkten, stadshäkten och polisarrester), och enligt 1965:43 hade länsläkare samma befogenhet. Vid det laget hade härads- och stadshäkten spelat ut sin roll.
De medeltida straffen var framför allt böter eller dödsstraff. Under 1600- och 1700-talen blev kroppsstraff vanliga. Gatlopp var ett vanligt straff för den som inte kunde betala böter. Enligt 1653 års straffordning kunde spöstraff (eller ris för kvinnor) ersätta böter. Denna möjlighet borttogs delvis 1841 och helt 1855. Strafförvandling från böter till fängelse på vatten och bröd fanns inte i de medeltida lagarna men tillämpades under 1600-talet och reglerades i 1734 års lag. Bötesförvandling fanns kvar enligt första paragrafen i SFS 1964:541 Lag om behandling i fångvårdsanstalt; enligt Nationalencyklopedien är det inte avskaffat.
Under 1600-talets senare del dömde man också till tvångsarbete, dvs tukthus eller fästning (se 2.4). Under 1600-talet tillämpades dödsstraff ofta. Man dömde enligt Mose lag, dvs tillämpade straff som omtalades i Gamla Testamentet. Kristoffers landslag från mitten av 1400-talet räckte inte alltid till, så när den trycktes 1608 lade man till valda delar av Guds lag ur Bibeln. Även i 1734 års lag, som gällde från 1736, var det få brott som enbart gav fängelsestraff. Den som blev pålurad falska mynt och ertappades med att lämna dem vidare dömdes till fängelse. Tjänstehjon som varit uppstudsiga mot husbonde kunde dömas till en månads fängelse, men förmodligen reglerades sådant oftast inom ramen för den tillåtna husagan. Man som med våld förde bort “mö eller ofäst änka” fick en månads fängelse och miste allt sitt lösöre - begick han våldtäkt dessutom blev det dödsstraff. En kvinna som skadade sitt nyfödda barn genom att lägga ut det på marken eller gatan fick fängelse viss tid - om barnet dog, blev det dödsstraff. Man dömde till flera års arbete på fästning eller på livstid, men fängelsestraffen fick inte överstiga en månad (straffbalken kap. 5:4). 40 par spö ansågs likvärdigt med en månads fängelse vid vatten och bröd.
Spö eller ris kunde förvandlas till böter (straffbalken kap. 5:1). Fängelsestraff angavs ibland som alternativ till spö (för män) eller ris (för kvinnor), dvs domaren kunde välja vilket. Sedan kunde böter ersättas med fängelse vid vatten och bröd upp till 28 dagar, som ersatte 110 daler i böter, om vederbörande inte kunde betala, eller om det var en bonde, som skulle tvingats sälja gården för att betala. Det måste därför vara svårt att via domboken se vilket straff det egentligen blev.
Längre tids fängelsevistelse som straff tillämpas inte förrän kroppsstraffen försvinner under 1800-talets lopp. Formellt avskaffades de - utom dödsstraffet - 1864. På Långholmens korrektionsinrättning, som från 1842 blev straff- och arbetsfängelse, satt s k bekännelsefångar på obestämd tid enligt rättegångsbalken 17:37. Denna lagliga form av tortyr för att tvinga fram bekännelser i brist på bevis mildrades 1846 5/3 och avskaffades 1868 12/9.
26/11 1792 kom ett kungligt brev om att enbart kronohäkte (=länsfängelse eller länshäkte) fick användas för att avtjäna fängelsestraff. Alingsås stadshäkte fick dock på anhållan av landshövdingen användas som fängelse enligt särskilt tillstånd 13/4 1825 (SFS 1825 s 237) för att minska transportkostnaderna. Medelpad, Ångermanland, Jämtland och Västerbotten hade var sitt “landsfängelse” för häktade; de var byggda och underhållna av allmogen. I Västerbotten fanns också sockenarrester, vilket kan hänga samman med att man ursprungligen hade sockenting i Norrland (jfr 1.1). I Kristianstads län förvarades rannsakningsfångar i häradshäkten även mellan tingen för att spara transportkostnader. Enligt betänkande 1823 skulle i länshäkte eller länsfängelse endast förvaras rannsakningsfångar, bysatta för gäld (som själva fick stå för kosten) och fångar på vatten och bröd. De som dömts för grova brott skulle till fästning eller arbetsinrättning. Det var också vissa problem med att förvara anklagade tillsammans med dömda i länsfängelserna, innan cellfängelse blev vanliga i mitten av 1800-talet. 1846 föreslogs att staten skulle ta över det ekonomiska ansvaret för härads- och stadshäkten, men i stället byggde staten ett antal kronohäkten. Häradets invånare kunde slippa bekosta bygge av häradshäkte, om de bidrog till kronohäkte.
Kronohäkten låg liksom härads- och stadshäkten under landshövdingens tillsyn, senare länsstyrelsens (SFS 1910:133, 1921:869 talar om ortsmyndighet) men kronohäkte som inte låg i residensstad fick tillsyningsman utsedd av Kungl. Maj:t. Stockholms stads rannsakningsfängelse på Kungsholmen med 318 platser lydde under Överståthållaren (1910:133). 1906-1936 lade man ner ett antal kronohäkten, och de mindre länsfängelserna ombildades till kronohäkten, som blev lika med mindre fängelser. De fanns i städer där upptagningsområdet motiverade en anstalt med 30-35 celler. Ystads kronohäkte specialiserade sig på unga psykopater på 1930-talet. Vid det laget fanns 15 kronohäkten kvar: Norrtälje, Nyköping, Västervik, Visby, Karlshamn, Ängelholm, Ystad, Halmstad, Uddevalla, Hudiksvall, Sundsvall, Östersund, Umeå, Luleå och Haparanda. I SFS 1946:395 (ny instruktion för fångvården) omtalas inte längre kronohäkten. Transporthäkten, som omtalas i instruktionen för fångvårdsstaten 1921:868, låg direkt under Fångvårdsstyrelsen och bildade inga lokala arkiv. Man skilde på arrest och allmänt häkte enligt den första polislagen 1925. Det var polisen som skulle hålla arrestlokal t ex för fyllerister, men ibland användes stads- eller häradhäkte som polisarrest. Enligt SFS 1970:531 hade kriminalvårdsstyrelsen tillsyn över allmänna häkten och polisarrester, medan Rikspolisstyrelsen hade tillsyn över övriga häkten; enligt SFS 1969:402 räknades inte häkten som lokala myndigheter under kriminalvårdsstyrelsen.
Överinseendet över fängelser var delat långt in på 1800-talet. Fästningarna låg under Krigskollegium, men Karlskrona fästning lades under Styrelsen för rikets fängelser 1842. Spinnhusen i Göteborg och Norrköping låg under Kommerskollegium till 1825. I Karlskrona, där flottans personal satte sin prägel på staden, låg häkte och arbetshus under Förvaltningen för sjöärenden (f d Amiralitetskollegium). Det fanns också militära häkten t ex vid Stockholms flottstation (53 volymer 1812-1947 enligt Krigsarkivets beståndsöversikt del 6 s 218, 247). Sedan alla regementen förlagts till kaserner i början av 1900-talet fanns arrest, “buren” vid varje regemente. Spinnhuset och korrektionsinrättningen i Stockholm låg under Överståthållaren. Korrektionsinrättningen i Vadstena 1918-26 låg under landshövdingen i Östergötland. Länsman hade på landet uppsikt över häktet till 1917, sedan blev landsfiskalen ansvarig enligt instruktion 1917:903 § 16. I staden ansvarade magistraten eller någon särskild tjänsteman för stadshäktet, men landshövdingen hade överinseende över magistraten liksom över kronolänsman och landsfiskal.
1825 inrättades Styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar; den bestod då bara av tre personer. SFS 1835 nr 19 är en ny instruktion för Styrelsen över fängelser, arbetsinrättningar, korrektionsinrättningar, Malmö fästnings- och korrektionsarbetsfängelse samt allmänna arbets- och korrektionsinrättningen för kvinnor å Norrmalm. Ett kungligt brev 21/2 1839 gav Styrelsen viss tillsyn även över kommendanterna på fästningarna. Befogenheterna ökades genom brev 23/11 1841. Utvecklingen mot ett centralt ämbetsverk fortsatte, och i 1859:71 kom en riktig instruktion för Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar. Styrelsen skulle inspektera straff- och arbetsfängelser, den militära kronoarbetskåren, läns- och kronohäkten, stads- och häradshäkten. I instruktionen 1877:46 infördes namnet Fångvårdsstyrelsen, som 1964 döptes om till Kriminalvårdsstyrelsen.
Den gamla synen på straff var att den brottslige skulle sona sin skuld genom böter till målsägande eller det allmänna, alternativt plikta med kroppen. Böter innebar inkomster för häradet och kronan, fängelse innebar kostnader, om det inte var förenat med tvångsarbete. Någon tanke på att förbättra de dömda på annat sätt än genom tvångsarbete fanns inte. När böterna var betalda eller spöstraffet utståndet, var skulden avklarad och människan i fråga antogs avhålla sig från brott. Grövre brott medförde dock förlust av medborgerligt förtroende för viss tid eller för hela livet. I gynnsamma fall återupptogs vederbörande i sockengemenskapen genom kyrkans förmedling. De som fortsatte på brottets bana fick rymma till sjöss eller skogs, hamnade på fästning eller miste livet. Detta kunde fungera i ett samhälle med stark social kontroll, men när återfallsbrottslingar blev ett konstant inslag, började man tänka om. Under 1700-talet växte idéerna om alla människors lika värde, liksom tron på att med rätt behandling skulle vuxna kunna förbättras, precis som barn förbättrades med rätt uppfostran. 1864 års strafflag i Sverige är ett uttryck för denna nya syn. Kravet på vedergällning fanns kvar men det handlade också om förbättring och återanpassning. Kroppsstraffen avskaffades. Kvar fanns böter, fängelse, straffarbete och dödstraff för mord. Det avskaffades inte förrän 1921 (då det dock fick stå kvar i krigslagarna), men det tillämpades bara 15 gånger fram till 1910, då sista dödsstraffet utdömdes.
Redan på 1840-talet hade dock den nya synen på brottslingar resulterat i en reform av fängelserna. Tidigare hade brottslingar av olika kategorier, häktade, anklagade och dömda blandats på logement. Genom riksdagens skrivelse 1841 5/6 infördes cellsystemet som grund för fångvården. Att en fånge satt en längre tid i cell ansågs ge denne tillfälle att begrunda sina synder och bättra sig. Läsning av kristlig litteratur ingick, liksom själavård av fängelsepredikanten. Cellsystemet infördes genom influenser från det s k philadelphiasystemet i Amerika, trots att fångarna där blivit psykiskt sjuka av isoleringen. Cellsystemet möjliggjorde sträng övervakning med ganska fåtalig personal. Rymningar förekom nästan bara i samband med fångtransport. Efter tre år i cell fick fånge något friare tillvaro och blev s k gemensamhetsfånge. I vissa cellfängelser fanns både män och kvinnor (SFS 1910:133 § 46 samt inledningar till arkivförteckningar för fängelser i Haparanda, Luleå och Pajala, landsarkivet i Härnösand), men i princip ville man ha dem på olika anstalter. Kvinnornas brottslighet var dock så låg att särskilda kvinnoanstalter var få.
1846 uppfördes de tre första cellfängelserna i Sverige, först Stockholms, sedan Kristianstad och Linköping. Provisoriskt reglemente för nya typen av länsfängelser kom i SFS 1846:43. 1846-80 byggdes 45 cellfängelser med sammanlagt 2.500 celler. De låg ofta i utkanten av städer, men ligger i dag centralt, om de finns kvar. Det var slottsliknande byggnader - Härlanda i Göteborg 1907-1997 var ett av de sista fängelseslotten. Fängelserna byggdes efter fastställd modell. Den största var länsfängelse eller straffängelse, som byggdes i T-form med en administrationsbyggnad i vinkel mot den långa trevåningslängan med celler. Kronohäkte byggdes i rak modell med högst 54 celler.
1857 kom en förordning om fängelse eller straffarbete i enrum. Till straffarbete dömdes man upp till 10 år, men ibland blev det förlängt, och fånge kunde få sitta tre år i ensamcell. Den som dömts till minst två års straffarbete eller fängelse skulle avtjäna detta i länsfängelse. 1867 28/5 kom ett nytt reglemente för läns- krono- och cellfängelser. SFS 1892 29/7 stadgade om arbete för dem som dömts till straffarbete eller fängelse i enrum och enligt SFS 1906:51 skulle alla fångar arbeta, men arbetet skulle utföras i cell. Fången kunde själv ordna med lämpligt arbete, annars skulle styresmannen se till att sådant fanns - resultatet av arbetet skulle inte kunna användas i brottslig verksamhet. Fångarna fick behålla en del av arbetsinkomsten, och en del av den sparades till frigivningen. Detta gällde dock inte bötesfångar, dvs sådana som satt av böterna i fängelse, de fick arbeta utan lön. Enligt 1925:475 utgick också arbetspremier till straffångar, men inte till bötesförvandlare.
Med 1916 års verkställighetslag gavs möjlighet till frigång den sista perioden av fängelsetiden, dvs fången kunde arbeta utanför fängelset på dagen men vistades där på fritiden. Från 1947 avskaffades i princip cellfängelsesystemet sedan andra behandlingsmetoder införts. 1962 återinfördes det tillfälligt genom att de slutna anstalterna i Kalmar, Luleå, Örebro, Jönköping och Halmstad blev specialanstalter för svårbehandlade och rymningsbenägna. C:a 200 cellplatser ordnades, tills nya anstalter byggdes: Kumla, Österåker, Norrtälje, Tidaholm.
Centralfängelse kallades under senare delen av 1800-talet de fängelser som hade hela landet som upptagningsområde. De motsvarade alltså senare tids riksanstalter. Långholmens centralfängelse stod klart 1880, Nya Varvets utanför Göteborg 1875. Men på Långholmen fanns också Kronohäkte som en särskild anstalt. Karlskrona och Malmö hade också flera typer av anstalter inom samma byggnader. På 1930-talet fanns sex centralfängelser, varav fem var för män: Långholmen, som blev anstalten för livstidsdömda, Malmö, Härlanda, Mariestad och Härnösand. Växjö var för kvinnor (senare blev det Hinseberg). Vid alla centralfängelser utom Mariestad fanns sinnessjukavdelningar. I Växjö förvarades ett fåtal internerade kvinnor enligt 1927 års bestämmelser, medan manliga psykopater fanns i en kriminalasyl (asyl=anstalt för förvaring) på S:t Sigfrids sinnessjukhus (f d hospital). Norrköping användes från 1928 för mindre tillräkneliga manliga förbrytare; från 1940 utvaldes vissa för vård på Halls säkerhetsanstalt. Karlskrona var centralanstalt 1918-21 men lades sedan ner.
Svensk uppslagsbok (1935) skiljer på centralfängelse, straffängelse och kronohäkte. I centralfängelse satt man inte i cell under dagtid och där bedrevs behandlingsarbete för sådana som dömts till långa straff. Häktade kunde också förvaras på centralanstalt. I straffängelse avtjänades huvudsakligen korta straff, längre bara vid platsbrist på centralfängelse.
1920 tillkom den första öppna fångkolonin, Singeshult i Kronobergs län. Den sorterade först under Härlanda centralfängelse men övertogs 1925 av Mariestad, som från 1923 hade jordbrukskolonin Rödjan utanför staden. Redan i mars 1917 hade Mariestads centralfängelse inrättat ett speciellt jordbruksfängelse på Marieholms kungsgård, där fångarna arbetade under dagen - kvällar och nätter vistades de i celler. Fångkoloni, eller fångvårdskoloni nämns i instruktionen SFS 1921:868 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten och i 1927:430 § 35 som anslutna till vissa fångvårdsanstalter. Svensk uppslagsbok (1935) beskriver dem som en mindre fångvårdsanstalt, där pålitliga fångar med lång strafftid sysselsattes med jordbruk och nyodling. Utomhusarbete ansågs fysiskt hälsosamt, och vid kolonierna bedrevs jordbruk, trädgårdsodling eller skogsarbete. 1945 fanns fortfarande bara Singeshult och Rödjan samt Hall, som sedan 1875 varit åkerbrukskoloni för vanartiga pojkar, erkändes som skyddshem genom reglemente 1879 (jfr 33.5) men 1940 gjordes om till sluten anstalt med arbete utomhus för internerade.
På 1950-talet ökade antalet kolonier kraftigt, eftersom de gamla fängelserna var överbelagda och inte ansågs lämpliga för dem som dömts till korta straff, t ex rattfyllerister som fick 2-3 månader. Många kolonier placerades i glesbygd. Det var nedlagda större jordbruk eller baracker nybyggda av Byggnadsstyrelsen. 1955 fanns 23 koloner med 800 platser av fångvårdens totala 3.300. En del av dem blev senare kvar som öppna anstalter eller från 1978 lokalanstalter, men många låg alltför avsides och lades ned. En del namn talar för sig själva: Älgberget, Skåltjärnshyttan, Mon, Högskogen, Lingatan, Orretorp, Djupvik, Ollestad. Västergården i Dalsland var ett f d arbetshem (se 2.4).
Enligt instruktionerna SFS 1910:133 och 1918:266 var disciplinstraffen i fängelse fortfarande 40 prygel - fångar under 18 år fick ris i stället. Ett annat disciplinstraff 1918 var att inte få arbeta på 30 dagar, dvs det blev cell i stället. Först genom 1938:134 angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter upphävdes de gamla disciplinstraffen och ordet fängelse byttes mot fångvårdsanstalt. I SFS 1927:426, 427, 429 och 430 stadgades att brottslingar som ansågs mindre tillräkneliga kunde dömas till förvaring på vårdanstalt på obestämd tid (1927:108). Återfallsförbrytare dömdes också till internering (1927:110). Norrköping blev specialanstalt för mindre tillräkneliga, Karlstad för återfallsförbrytare. Interneringsanstalt kallades säkerhetsanstalt i 1937:461 Lag om förvaring och internering, då Interneringsnämnden också fick namn - den inrättades 1927 och skulle tillgodose både samhällets skydd och den intagnes rättssäkerhet. Interneringsnämnden hade fem ledamöter, som utgjordes av domare och läkare samt chefen för Fångvårdsstyrelsen; internering avskaffades 1981.
Anstalterna delades alltså successivt upp på ett nytt sätt. Enligt 1945:872 skilde man på slutna och öppna anstalter, kolonier och specialanstalter, säkerhetsanstalter, ungdomsanstalter och sinnessjukavdelningar. Nya instruktioner kom enligt 1954:595, men de står inte i SFS, finns bara i cirkulär från fångvårdsstyrelsen.
Från 1/10 1954 gjordes en administrativ omläggning. Anstaltsgrupper eller s k räjonger inrättades under ledning av en centralanstalt, där fängelsedirektören även ansvarade för sidoanstalter och kolonier. Härnösand blev centralanstalt i norr, Långholmen i öster, Härlanda i väster och Malmö i söder. Kvinnoanstalten i Växjö med kolonin Eleonora bildade en femte grupp. Utanför dessa grupper låg anstalter för unga straff- och fängelsefångar i Västerås, ungdomsfängelse i Nyköping, Skenäs, Roxtuna, Uppsala och kolonin Hildero (ungdomsräjong inrättades 1956). Dessutom fanns säkerhetsanstalterna Hall, Norrköping, Kalmar och Karlstad; arkivet från Interneringsräjongen 1944-78 finns på Stockholms stadsarkiv. Sinnesundersökningar ägde rum på Håga sjukhus i närheten av Hall; sinnessjukavdelning fanns inte längre på alla centralanstalter utan vid Växjö. Samma anstaltsgruppering fanns kvar i instruktionen för Kriminalvårdsstyrelsen (1964:622) och 1964:623, som var instruktion för fångvårdsanstalter och allmänna häkten.
Enligt SFS 1938:134 skulle anstaltsnämnd, bestående av anställda, finnas vid centralfängelse men kunde även finnas vid annan anstalt. Enligt 1945:872 bestod anstaltsnämnd av styresmannen + fyra personer utsedda av Kunglig Maj:t. En av ledamöterna skulle vara domarekompetent, en skulle ha social kompetens osv. Styresmannen skulle vid behov inkalla anstaltsnämnden t ex vid disciplinärenden, nådeansökan m m. Anstaltsnämndens handlingar ingår i fångvårdsanstaltens arkiv. Anstaltsnämnd eller fängelsenämnd upphörde, då den centrala Kriminalvårdsnämnden inrättades (1964:541); Denna lades organisatoriskt utanför Kriminalvårdsstyrelsen. Kriminalvårdsnämnden, interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden fick ny instruktion i SFS 1965:633. Genom SFS 1956:495 infördes från 1957 ett behandlingskollegium, som närmast ersatte 1938 års anstaltsnämnd. Anteckningar och beslut infördes i behandlingsjournalen, som följde den intagne och efter slutlig frigivning arkiverades hos Kriminalvårdsstyrelsen, numera i Norrköping.
I instruktionen för kriminalvårdsverket 1974:555 ersatte geografiska regioner de typindelade räjongerna, och fångvårdsanstalterna döptes om till kriminalvårdsanstalter. Från 1978 delades de upp i riks- och lokalanstalter. Riksanstalterna låg direkt under kriminalvårdsstyrelsen från 1984-07-01, men placerades under regionkanslierna från 1991 (instruktion 1990:1018 som innebar mindre centralstyrning och ökat ansvar på lokal och regional nivå). Lokalanstalterna lydde under regionkanslierna från 1984. Från 1984-07-01 fanns tretton regioner, från 1988 blev de tolv och från 1991 sju: Stockholm, Norrköping, Malmö, Göteborg, Örebro, Härnösand och Umeå. Regionkanslierna handlägger bl a placeringar och uppskovsärenden och de ansvarar även för häkten och frivårdsmyndigheter.
Den äldsta formen för tvångsarbete var tukthus. Tukthusordningar utfärdades på 1620-talet, men det första barn- och tukthuset inrättades i Stockholm på 1630-talet. I slutet av 1600-talet skildes barnhuset från tukthuset, som också kallades tukt- och rasphus efter en av arbetsuppgifterna, nämligen att raspa trä till färgämne. Tukthusfångar användes också som arbetare i industriell tygtillverkning under 1600-talet. På tukthus intogs tiggare, lösdrivare och kvinnor som dömts till straffarbete. Tukthus byggdes bara i Stockholm, annars användes fästningarna som tukthus till mitten av 1800-talet. På 1680-talet börjde man skicka manliga straffångar till arbete i Karlstens fästning i Marstrand. Även vid andra gränsfästningar användes fångarbete från slutet av 1600-talet: Bohus (nedlagt 1780-90), Nya Älvsborg (Elfsborg), Göteborg , Varberg, Landskrona, Malmö, Kristianstad, Kalmar, Karlskrona och ibland Vaxholm. Manliga straffångar fick också bygga tingshus på landet (jfr 1.1). I kungligt brev 19/11 1725 stadgades att styvsinta och vanartiga fångar i Karlstens fästning skulle skickas till ankarsmedjan i Karlskrona. Arbete vid smedjan omtalas även i 1734 års lag: falskmyntare dömdes dit, alternativt till fästningsarbete i tre år. Hovrätt och generalkrigsrätt, från 1736 enbart amiralitetsrätt, kunde döma fångar till ankarsmedjan, som hade plats för 40 man. Det var landets hårdaste straffanstalt. I en reseskildring från 1853 jämförs ankarsmedjan med tortyrhålor eller saltgruvor i andra länder. 50 marinsoldater med skarpladdade gevär övervakade då de 200 arbetande fångarna.
Enligt Rasp- och spinnhusförordning 1698 21/10 skulle i Stockholm inrättas ett arbetshus för tiggare och vanartiga pojkar. Samtidigt skulle ett spinnhus inrättas för vanartiga arbetsföra kvinnor, som förutom att spinna skulle stampa tegelmjöl och bark, hugga sandsten samt sköta stadens renhållning. På grund av mellankommande krig sattes inte planerna i verket förrän på 1720-talet. Spinnhuset på Långholmen stod färdigt 1724 (instruktion 24/11 1724).
Privilegiebrevet för manufakturer 1739 föreskrev att spinnhus skulle inrättas i Åbo, Uppsala, Karlskrona, Karlshamn, Norrköping, Gävle, Kalmar, Visby, Malmö och Västervik. Avsikten var att få billig arbetskraft, men det blev bara Stockholm, Göteborg och Norrköping som fick spinnhus varaktigt. Det lär ha funnits ett spinnhus i Karlshamn 1734-65 men inga handlingar har bevarats. Malmö lär ha haft spinnhus 1740-83, Visby till 1811 och Karlskrona från 1746. Enligt Lunds landsarkivs beståndskatalog 1 s 310 fanns vid mitten av 1700-talet ett spinnhus i Karlskrona. Kalmar spinnhus indrogs 1746 (Wieselgren). I Västervik och Åbo blev det inget alls.
Kronospinnhuset i Göteborg inrättades 1735 och det i Norrköping 1742. De blev centrala anstalter för grova kvinnliga brottslingar och lösdrivare från 1783. Riksdagen hade 1747 bestämt att alla fångar skulle arbeta enligt sina krafter, sitt kön, sitt förstånd och sina kunskaper, och 18/3 1748 utfärdades ett kungligt brev om att fångar skulle hållas i arbete. 1752 beslutade man åter att alla fångar borde arbeta, men det gick dåligt att ordna i fästningarna. Tukt- och spinnhusen, som låg under Kommerskollegium, gick däremot med vinst. Enskilda personer kunde lämna in ull till spinnhuset och få det spunnet till garn (Årstadfruns dagbok 1793 6/7).
1778 23/1 gjorde man en geografisk uppdelning av dömda till fästningsarbete.
Vaxholm, Dalarö och Sveaborg fick fångar från Stockholm, Uppsala och Västerås.
Göteborg, Nya Älvsborg och Karlsten/Marstrand fick fångar från Skaraborgs, Älvsborgs, Kopparbergs, Närke, Värmlands, Gävleborgs och Göteborgs och Bohus län.
Kristianstad fick fångar från Kronobergs och Kristianstads län.
Malmö fick från Malmöhus län.
Kalmar fick från Kalmar län och Öland.
Karlskrona fick från Södermanlands och Blekinge län.
Varberg fick från Hallands län.
Sveaborg fick från Västernorrlands och Västerbottens län förutom de finska länen.
26/8 1825 delade man i stället in fästningsfångarna efter typ av brott. Mord, mordbrand, rån, falskmyntning och upprepad stöld medförde fästning på livstid, och dessa fångar placerades på Nya Älvsborg, Karlsten/Marstrand och Karlskrona. Tjuvar och benådade dödsdömda som fått fästning på viss tid kom till Malmö och Landskrona. Edsöre (dvs brott mot tingsfrid eller kyrkofrid), smuggling, bedrägliga konkurser och obetald kronoskatt medförde placering i Kristianstad. Militärförbrytare skickades till Göteborg och försvarslösa, dvs lösdrivare, till Vaxholm och Varberg. Krigskollegium var central myndighet för fästningarna, trots att särskild styrelse för fångvårdsanstalter inrättats 1825. Från 1839 fick denna styrelse viss tillsyn även över kommendanterna på fästningarna (jfr 2.1).
På 1840-talet började cellfängelser byggas och fästningsfängelserna avvecklades. 1842 flyttade man fångarna från Malmö fästning till Karlskrona, Karlsten, Landskrona och Nya Älvsborg. 1854 lade man ned Karlstensfängelset och flyttade fångarna till Nya Älvsborg och skansen Kronan i Göteborg. Göteborgs fästningsfängelse lades ned 1858 och fångarna flyttades till Kristianstad, Landskrona och Nya Älvsborg. 1862 indrogs Kristianstad. 1866 lades nya Älvsborg ned och fångarna flyttades till Karlskrona. 1881 lades Varberg ned. Karlskrona och Landskrona fortsatte som andra typer av fängelser (straffängelse, centralfängelse, tvångsarbetsanstalt).
Spinnhuset på Långholmen låg 1808-25 under Stockholms fattigvårdsstyrelse - enligt kunglig stadga 1807 skulle spinnhuset även vara allmän fattigvårdsinrättning med egen direktion. Enligt beslut 1825 21/12 flyttades kvinnorna från Långholmen till Smedjebacken på Norrmalm (det senare Norrmalmsfängelset) och Långholmen blev allmän korrektionsinrättning i stället, dvs för män. Stockholms, Göteborgs och Norrköpings spinnhus eller korrektionsinrättningar lades 1825 under den nyinrättade Styrelsen för rikets fångvård. Malmö hade ingen särskild korrektionsinrättning men både centralfängelset och länsfängelset förvarade korrektionister, eftersom det inte fanns någonstans att skicka dem. Fängelset i Luleå, som togs i bruk 1856, hade 37 celler och tog emot både manliga och kvinnliga korrektionister, som bl a arbetade med nät- och notbindning, fjäder- och dunspritning, skrädderi- och skomakeriarbeten.
Man skilde inte alltid mellan arbetshus och korrektionsanstalt. Karlstad hade på 1810-talet ett korrektionshus, dit en landssocken kunde skicka en vanartig yngling som inte ville arbeta, men denna inrättning var snarast ett arbetshus eller en arbetsinrättning. Arbetsinrättningar för försvarslösa och partiellt arbetsföra började inrättas under 1700-talet i större städer (se 20.4). 1816 7/2 föreskrevs att en korrektionsinrättning för lösdrivare skulle inrättas i Vadstena krigsmanshus. Den startade 1819 men utrymdes redan 1826.
Problemet med plats för lösdrivare och andra män som dömts till tvångsarbete löstes på militär väg. 1804-1842 fanns det s k arbetskompanier vid Karlskrona och Sveaborg i Finland (reglemente 1804 27/2). De stod under kommendantens tillsyn, och där placerades män som inte kunde eller inte ville försörja sig genom anställning, dvs lösdrivare och straffade. Efter förlusten av Finland 1809 fanns bara arbetskompanierna vid Karlskrona, men 1826 beslöt man att vid Vanäs, från 1833 Karlsborgs fästning, skulle man bilda arbetskompanier med pionjärer, dvs befästningsarbetare, som dock inte fick vara straffade för grövre brott eller upprepade stölder. De flesta vid pionjärkompaniet var soldater, som strukits ur rullorna p g a olika förseelser och i stället fullgjorde sin tjänstgöringstid i detta kompani, men man överförde även korrektionister från Långholmen och Malmö dit. 1842 upplöstes både arbetskompanierna och pionjärkompaniet; de inskrivna fördelades på Kronoarbetskåren.
Kronoarbetskåren var avsedd för samma typ av personer som arbetskompanierna, men genom att man även kunde skicka dit arbetsföra försvarslösa från fängelserna minskade antalet fångar. Enligt kungligt brev 8/8 1842 inrättades nio kompanier. Det första kompaniet var avsett för värvade soldater som strukits ur rullorna och avtjände sin återstående tid där. 1860-97 kallades det Disciplinkompaniet.
Kronoarbetskåren indelades i fyra klasser. 1:sta klassen eller fästningsklassen var försvarslösa män, som hade undergått straffarbete på fästning eller fråndömts äran, dvs saknade medborgerligt förtroende. De som varit åtalade för stöld eller varit insatta på arbetsinrättning i någon stad hamnade också där. 2:a eller lägre fältklassen utgjordes av “pålitliga” försvarslösa. 3:e klassen var “präktiga” som alltså varken var dömda för brott eller suttit i fängelse. 4:e klassen kallades soldatklassen och utgjordes av soldater som strukits ur rullorna. Fästningsklass och soldatklass fanns i Karlskrona och Kungsholms kastell - det var tidigare arbetskompani - Vaxholm och Rindö. Karlsborg, Slite på Gotland, Gävle och Linköping hade också kronoarbetskår, men arkiven från de två sista lär vara försvunna.
Kronoarbetskåren stod under militärt befäl till 1872, men Fångvårdsstyrelsen fick inspektionsrätt 1859. Manskap från arbetskåren byggde bl a Trollhätte kanal och fängelser i Falun, på Långholmen och i Malmö. 1872 flyttades manskap till de två nyinrättade kronoarbetsstationerna Borghamn vid Vättern och Tjurkö vid Karlskrona. För straffade män under 21 år inrättades genom kungligt brev 1883 21/12 en arbetsanstalt på Nya Varvet i Göteborg - Östra kronoarbetsanstalten. För ostraffade inrättades genom kungligt brev 1885 12/6 Västra kronoarbetsanstalten vid Nya Varvet. 1894 upphörde kronoarbetsanstalterna; några av dem blev i stället tvångsarbetsanstalter.
Enligt nya strafflagen 1864, som gällde från 1865, dömde man inte längre till fästning eller tukthus utan till straffarbete, som till en början avtjänades på de gamla fästningarna, som då kallades straffängelse. Enligt Bihang till SFS 1878 (=Fångvårdsstyrelsens cirkulär om vart straffångar och personer dömda till allmänt arbete ska skickas) gällde följande:
manliga straffångar sändes till straffängelset i Varberg, om de är arbetsföra, men till Landskrona, om de är mindre arbetsföra; livstidsdömda kvinnor till straffängelset i Norrköping; män som dömts till straffarbete viss tid eller är under 18 år ska till straffängelset Nya Varvet i Göteborg, men om de mist medborgerligt förtroende, ska de till Karlskrona; kvinnor utan arbetsinkomst eller viss förmögenhet placeras på arbetsfängelset Norrmalm i Stockholm, om det inte finns arbetsinrättning på orten. Arbetsfängelse blev alltså ett annat namn på korrektionsinrättning, men man talade också om arbets- och straffängelse eller straff- och arbetsfängelse. I cellfängelser och centralfängelser infördes omkring 1900 arbete för fångarna av terapeutiska och ekonomiska skäl, men det var något annat än det gamla tvångsarbetet.
Ordet straffängelse ändrade sedan betydelse. Enligt instruktionen för fångvårdsstyrelsen och landets fängelser (SFS 1910:133) har straffängelse dittills legat under landshövdingen, men detta fortsätter bara tills dessa anstalter får assistent för ekonomisk förvaltning; då ska de läggas under fångvårdsstyrelsen. Enligt Nordisk Familjebok (1918) var straffängelse den mellanklass av anstalter som var mindre än de stora centralanstalterna och större än de små kronohäktena. På 1930-talet var det tolv f d länsfängelser som kallades straffängelse: Uppsala, Linköping, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Kristianstad, Karlstad, Vänersborg, Örebro, Västerås, Falun och Gävle.
Tvångsarbete utdömdes inte av bara av domstol utan av länsstyrelsen eller poliskammaren i stad som hade sådan, enligt lag om lösdrivare 12/6 1885 och enligt fattigvårdslagen 1918 § 71. Försörjningspliktig kunde tas in på arbetshem; det var skilda inrättningar för män och kvinnor eller åtminstone helt skilda avdelningar. Arbetshem leddes av en styrelse, som beslutade om intagning. Kunglig Maj:t utfärdade reglemente (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 197). På arbetshem placerades också partiellt arbetsföra, som inte passade på ålderdoms- eller vårdhem. Fattigvårdsinspektören vid socialstyrelsen utövade tillsyn. Enligt Svensk uppslagsbok fanns 1929 i landet sju arbetshem för män och fem för kvinnor. Arbetshem kunde också fungera som alkoholistanstalt (se kap 38). De avskaffades genom riksdagsbeslut 1964.
Ibland kunde tvångsarbete utföras vid kronohäkte. Arbetet kunde kopplas till praktisk yrkesutbildning för att göra det lättare för personen att försörja sig i framtiden. Svartsjö tvångsarbetsanstalt startade 1891, och dit flyttade Västra kronoarbetsstationen från Nya Varvet i Göteborg i mars 1895. Enligt kungligt brev 30/3 1894 blev straffängelset i Karlskrona central tvångsarbetsanstalt, men både den och anstalten i Norrköping (=f d spinnhuset) lades ned 1918. Östra kronoarbetsstationen i Göteborg blev också tvångsarbetsanstalt 1894 men lades ned 1902. Svartsjö fungerade även som kronohäkte till 1920, sedan började man ta in alkoholister. 1951 tycks vara sista året som tvångsarbetare intogs på Svartsjö (volym A Ia:65 på Stockholms stadsarkiv), och från 1957 var Svartsjö officiellt alkoholistanstalt.
Göteborgs kronospinnhus var 1895-1909 centralanstalt för kvinnor dömda till över fyra års fängelse och kallades då Centralfängelset Stampen. 1909 31/3 flyttades de intagna till Landskrona tvångsarbetsanstalt för kvinnor, som fanns till c:a 1940. Från 1920 hade tvångsarbetsanstalterna särskilda styrelser och låg inte under Fångvårdsstyrelsen utan under Socialstyrelsen, som inrättade 1912. Tvångsarbete fanns kvar formellt fortfarande enligt SFS 1964:849, som säger att övervakningsnämnd (se kap. 37) kan besluta om intagning på tvångsarbetsanstalt.