5 LÄN, LANDSHÖVDING, LANDSSTAT

1. Slottslän, fogdelän, ståthållare

Begreppet län är medeltida, då det användes i betydelsen slottslän, dvs det landområde som låg under ett slotts förvaltning. Slottslänen delades ut till stormän, som förutsattes vara trogna sin länsherre. Kungen kunde ta ifrån länsinnehavaren förläningen och ge den till en annan person. Praktiskt var det inte alltid så lätt, eftersom länsinnehavaren både hade eget krigsfolk och förvaltningspersonal; dessa avlönades av inkomsterna från länet. Under senmedeltidens unionsstrider var innehav av ett försvarbart slott mycket viktigt för den storman som ville göra sin röst hörd i politiken. Man ansåg därför att kungen skulle fördela länen efter rådets hörande. Regenterna var mer angelägna om att få en pålitlig förvaltare på slottet. Därför kom länen under 1500-talet att bli fogdelän, dvs det blev inte längre stormän utan kungens trogna tjänstemän som blev länsförvaltare. En del län var administrativa enheter utan något slott, t ex det lilla Tunalän i norra Tjust från 1300-talet. Däremot var Kalmar ett viktigt slottslän, eftersom Kalmar var den viktigaste staden i Sverige näst Stockholm och ett centrum för förbindelserna över Östersjön. Andra viktiga slottslän på ostkusten var Stegeborg och Stegeholm i Östergötland, numera ruiner.

Gustav Vasa och hans söner utvecklade systemet med fogdelän och länsområdena blev fasta enheter. 1634 gjordes en formell länsindelning och landshövdingeämbetet tillkom. Landshövdingen skulle vara kungens representant i länet. Titeln ståthållare, dvs regentens regionale vikarie, användes i Sverige under senare delen av 1500-talet efter tyskt mönster, men ersattes av landshövding i 1634 års regeringsform. Vissa landshövdingar bar även i fortsättningen titeln ståthållare, t ex landshövdingen på Gotland. Senare fanns ståthållare på vissa kungliga slott (Stockholm, Drottningholm, Ulriksdal, Haga, Gripsholm, Rosersberg och Strömsholm). Titeln användes också av landshövdingarna i Uppsala, Linköping, Kalmar, Halmstad, Örebro, Västerås och Gävle.

2. Guvernör och generalguvernör

I de provinser som Sverige erövrade under 1600-talet tillämpade man en förenad militär och civil förvaltning under guvernör eller generalguvernör. I Halland fanns guvernör 1645-51 med ett guvernementskontor. Fältmarskalk Lennart Torstensson blev 1648 generalguvernör över Västergötland, Värmland, Dalsland och Halland, dvs över ett stort gränsområde. Generalguvernören skulle residera i fästningsstaden Göteborg och hade under sig bl a en kamrer för att få reda i skatteuppbörden. När Torstensson dog 1651 efterträddes han av hertig Adolf Johan, yngre bror till den valde tronföljaren Karl Gustaf, och denne fungerade till 1654, då befattningen drogs in (Erlandsson s 24 f). Kanske ville man inte upprepa Gustav Vasas misslyckade idé att förse yngre söner med självständiga hertigdömen. Arkivet från detta västsvenska generalguvernement 1648-54 finns på Riksarkivet. På Gotland fanns guvernör/ generalguvernör till 1676. En generalguvernör tillsattes också för drottning Kristinas underhållsområden (Öland, Gotland, Ösel, Norrköping m m) 1654-89; arkivet finns på Riksarkivet. En abdikerad regents underhåll var ett specialfall, som bara förekom denna gång.

Generalguvernörer användes också vid försvenskningen av de provinser som erövrades från Danmark 1658. De danska provinserna hade en länsindelning liknande de svenska, men länen var mindre. Skåne och Blekinge var 1658 indelade i sex län. 1658-1669/70 förvaltades Skåne, Halland och Blekinge som ett generalguvernement överordnat landshövdingarna i de gamla länen. I samband med kriget mot Danmark återupprättades skånska generalguvernementet 1676. Rutger von Ascheberg, som var generalguvernör över Göteborgs och Bohus län samt Dalsland, fick 1680 överta även Skåne och Halland med residens i Malmö. Blekinge blev 1680 eget län och även Dalsland togs bort från generalguvernementet, som upphörde 1693, då Ascheberg dog. Skåne styrdes 1693-1719 som ett guvernement under en guvernör med samma ställning som den tidigare generalguvernören. 1719 infördes normal länsstyrelseorganisation i Skåne med Malmöhus och Kristianstads län. Skånska generalguvernementets och guvernementets arkiv förvaras i landsarkivet i Lund. 1801-1809 var Skåne åter ett generalguvernement under Johan Christopher Toll. Det arkivet förvaras på Krigsarkivet.

3. Landshövding, länsstyrelse och landsstat

Begreppet länsstyrelse användes inte officiellt förrän långt in på 1900-talet. I Nordisk Familjebok (1911) är uppslagsordet Kunglig Majestäts Befallningshavande. Landshövdingen var kungens vikarie i sitt län - somliga landshövdingar behöll den gamla titeln ståthållare (se 5.1). Landshövdingen skulle enligt instruktion verkställa beslut från de fem kollegierna, som utgjorde regeringen i den mån inte kungen själv beslutade: kanslikollegium, kammarkollegium (tidigare kallat räknekammaren), krigskollegium, amiralitet (de båda sista viktiga under den krigiska stormaktstiden) och hovrätten i Stockholm; Svea hovrätt hade även senare en viss riksverksamhet och korresponderade med Götalands landshövdingar. Redan under 1600-talet kom dock landshövdingarna att bli talesmän för sina läns intressen, och den rollen har blivit allt tydligare med tidens gång.

Schema över länsförvaltning, landsstat och skatteförvaltning från 1635

1965 års omorganisation

En viktig del av landshövdingens arbete var att se till att skatterna drevs in, och att pengarna användes på det sätt regeringen i Stockholm bestämde, vilket inte var så alldeles lätt, eftersom skattemedlen ofta var överintecknade många år i förväg. Från början kom länsförvaltningen att delas på en allmänt verkställande funktion, senare kallad landskansli, och en uppbördsfunktion, senare kallad landskontor, med olika tjänstemän. 1687 fick landshövdingen officiellt till hjälp en landssekreterare, som senare blev chef för landskansliet, och en landsbokhållare, senare landskamrer och chef för landskontoret. De gamla länsstyrelsearkiven är därför delade i två arkivbildare, landskansli och landskontor, och det finns ingen sammanhållen arkivbildande länsstyrelse förrän omkring 1990 (se nedan). På 1600-talet uppbars skatten och kronans böter vid domstolarna av fogdar, som var personligen ansvariga för att medlen inflöt. Dessa fogdar började kallas kronofogdar från 1687. Andra tjänstemän inom länsförvaltningen var häradsskrivare, som skrev skattlängderna (jfr 3.2). Kronofogdarna hade under sig kronolänsmän, var och en med sitt distrikt. Kronofogdarna och häradsskrivarna hade samma distrikt, fögderiet, och tillsammans med kronolänsmännen och de som var anställda vid länsförvaltningen i residensstaden utgjorde de den s k landsstaten.

Länsman omtalas redan i landskapslagarna men fick en mer definierad ställning under 1600-talet. Landshövdingen tillsatte länsman. Enligt instruktion 10/11 1855 hade han polisuppgifter, dvs övervakade allmän ordning och säkerhet, verkställde häktning och ansvarade för häradshäktet, biträdde vid fångtransporter, såg till att kronans skatter betalades och att kronans egendom sköttes riktigt. Han fick inte befatta sig med uppbörd utan order från landshövdingen eller kronofogden. Folk på landet kallade ofta länsman för kommissarie eller kronobefallningsman (även enbart befallningsman), men den senare titeln användes även för kronofogde, som var länsmans närmaste överordnade. Med utgången av 1917 upphörde både kronofogde- och länsmansorganisationen och ersattes av landsfiskal 1918-64 med något större distrikt än länsmännen haft (se 24.4, 3.6). Under länsman fanns i varje socken (= senare kommun) fjärdingsman, som var lokale polisman men även tog upp skatt. De fanns kvar till 1955. De var kommunalt anställda men hade även andra inkomstkällor t ex jordbruk, och de hade ingen polisutbildning. För landsfiskaler fanns däremot en examen med juridiska inslag.

Kronofogden motsvarade i viss mån de forna kungliga fogdarna under 1500-talet. När länen tillkom 1634 blev fogdedistrikten inom dem fasta, och 1687 infördes kronofogdetiteln. Kronofogden fungerade som polischef, men formellt var landshövdingen länets polischef. Kronofogden var mångsysslare liksom länsman och en mäktig man i orten. Han drev in skatter, böter och enskilda fordringar, anställde exekutiva auktioner, hade uppsikt över vägar och broar (=häradsfogde i 1734 års lag) och skulle dessutom främja näringarna i sitt fögderi och rapportera till landshövdingen om utvecklingen.

Enligt 1734 års lag, Rättegångsbalken 2:5, borde kronofogde eller länsman närvara vid tinget (se 1.1). Enligt § 7 kunde kronofogden ha en av nycklarna till häradskistan. Enligt § 8 skulle häradshövdingen vid varje tings slut lämna en bötes- eller saköreslängd till kronofogden, och sedan var kronofogden skyldig att i tjänsten, utan extra betalning, driva in böterna till nästa ting. Om kronofogden försummade att driva in eller om den bötfällde inte kunde betala, fick kronofogden själv fylla i summan. Denna bestämmelse gjorde säkert kronofogden mycket nitisk. Om han behöll några indrivna böter som sitt arvode, skulle han böta 40 daler till häradet, vilket var en stor summa. Kronofogdens arbete med utmätning och indrivning beskrivs annars i Utsökningsbalken. Där står visserligen Konungens Befallningshavande, dvs landshövdingen, men i praktiken skötte kronofogden allt sådant. Ny instruktion utfärdades 10/11 1855. När den gamla kronofogdeorganisationen upphörde 1917, delades funktionerna upp på landsfogden, som blev länets polischef och åklagare, samt landsfiskal, som drev in skatter och blev lokal polischef och åklagare. Ansvaret för näringar m m flyttades till länsstyrelsen och andra organ t ex handelskammare (jfr 17.3).

Kronolänsmansarkiven är i regel små, bara några hyllmeter, och innehåller mest korrespondens m m från slutet av 1800-talet och t o m 1917. Kronofogdearkiven är mer innehållsrika och har ofta material från 1700-talet, men arkivbildningen var i regel ostrukturerad, så att ordningen i dem beror helt på vederbörande landsarkiv. Femårsberättelser till landshövdingen med redogörelse för utvecklingen i fögderiet samt gästgiveridagböcker (jfr kap. 25) kan vara separat förtecknade.

Landshövdingen fick inte döma i brott och tvistemål - det skulle häradsrätt och rådhusrätt göra, men han kom tidigt att fungera som en förvaltningsdomstol, dvs folk vände sig till honom för att klaga på fogdarnas skatteindrivning m m (jfr 1.4). Landshövdingen utövade också tillsyn över rättskipningen, han gav tillstånd att hålla extra ting, och han lät verkställa domar genom kronofogdar och länsmän, han ansvarade för länsfängelserna och för fångtransporterna från länsfängelse till härads- eller stadshäktet vid rättegångar (jfr 2.1). Landshövdingen hade också tillsyn över de stora vägarna, kungsvägar och landsvägar, som noga reglerades i 1734 års lag (se 15.1).

Landshövdingen var från början högsta polismakt i sitt län, dvs ansvarade för ordningens upprätthållande, men han skulle inte ha militärt befäl. Om det var nödvändigt att förena militära uppgifter med civil förvaltning tillsattes i stället generalguvernörer under 1600-talet (se 5.2). Enligt 1809 års regeringsform fick landshövdingen i nödfall uppbåda krigsfolk till länets försvar. Landshövdingen på Gotland var dock fram till 1874 även militär befälhavare och hade en vice landshövding. Kommendanten på Visborgs slott, som kallades hauptman, skötte 1654-89 även landshövdingens uppgifter, eftersom denne var landshövding även på Öland och mest vistades där.

Landshövdingen skulle via magistraten, som var stadens styrelse, hålla ett vakande öga över städerna, som var viktiga skatteobjekt med gamla självstyrelsetraditioner (jfr 4.1). Från 1866, då ståndsriksdagen avskaffades, skötte landshövdingeämbetet valen till andra kammaren på landsbygden, prövade valsedlarnas giltighet, räknade röster och gav riksdagsmännen fullmakter. Från 1910 inrättade länsstyrelsen valdistrikt och tillsatte ordförande i valnämnd i landskommun (jfr 21.3). Städerna valde egna riksdagsmän; flera små städer lades dock samman till en valkrets. I staden var det magistraten som skötte valen och genom den hade landshövdingeämbetet också insyn.

Man kunde klaga hos landshövdingen om sockenstämma (se 6.1) enligt bestämmelserna 1788 hindrade fattiga inflyttare. Landshövdingen avgjorde då vilken socken vederbörande skulle anses tillhöra - det förekom att en person vistats flera år i en socken utan att få lov att skrivas där - men landshövdingens beslut kunde överklagas till Kammarkollegium; det förekom att både socknar och enskilda gjorde detta, vilket visar att fattigt folk kände till den byråkratiska gången. Att döma av de ärenden som förekommer i landshövdingens utgående beslut och brev var det i en blandning av stora och små bekymmer som länets invånare vände sig till sin landshövding, som uppfattades som ett slags vicekung.

Smärre förändringar gjordes i länsindelningen under 1700-talet. 1810 inrättades Jämtlands och Norrbottens län - det senare berodde på den nya riksgränsen mot Finland. Från början av 1800-talet var länsindelningen och fögderiindelningen i stort sett oförändrad. Landshövdingeämbetet var en ganska liten myndighet, och förblev det i den nya instruktionen 10/11 1855. Då hade man visserligen funnit att det fanns många nya länsuppgifter att lösa, men i stället för att bygga ut den statliga länsförvaltningen ville man satsa på landsting, som infördes 1863. Landshövdingen hade sedan slutet av 1700-talet utsett deputerade för länslasaretten, som fungerade som styrelser för sjukhusen, men från 1863 övertog landstingen ansvaret för dessa. Landshövdingen var dock självskriven ordförande i direktionen för lasaretten, och han fick överhuvudtaget en kontrollerande funktion gentemot både de små landskommunerna (varje gammal kyrksocken blev en kommun) och landstingen, och den kontrollfunktionen började inte försvagas förrän på 1920-talet. Den som ville klaga över ett kommunalt beslut, "anföra besvär" gjorde detta hos landshövdingeämbetet, och fortfarande idag är det hos länsstyrelsen som man överklagar t ex kommunal byggnadsnämnds eller hälsovårdsnämnds beslut.

4. Länsförvaltningens nya uppgifter och arkivbildare från 1877

Ansvaret för hälso- och sjukvård bland djur vilade på landshövdingeämbetet sedan mitten av 1700-talet. Under 1820-talet började vissa län anställa provinsialdjurläkare. Kunglig Maj:t utfärdade reglemente för dem 1824, och 1830 beviljades statsmedel för en djurläkare i varje län. Tjänsten tillsattes av landshövdingen. Från 1877 var länsveterinären en fristående enmansmyndighet under landshövdingeämbetet. En liknande ställning fick förste provinsialläkaren från 1890; från 1/8 1962 blev han i stället länsläkare, som var länsstyrelsens medicinske expert. Länsläkaren rapporterade t ex till länsstyrelsen om kommunal hälsovårdsnämnd inte fullgjorde sina skyldigheter, och länsläkaren yttrade sig till länsstyrelsen i frågor rörande hälsovård, livsmedel, vattenvård m m. Länsläkarorganisationen upphörde 1981-06-30 då ansvaret för samhälls- och miljömedicin, epidemiologi och smittskydd överfördes till landstingen.

I början av 1900-talet kom bilarna. Fordonen skulle registreras, och eftersom landshövdingen hade ett gammalt ansvar för vägarna, fick länsstyrelsen ta hand om bilregistren, som sedan fördes hos dem t o m 1995. Länsbokstäverna A för Stockholms stad, B för Stockholms län, C för Uppsala län osv infördes 1907 (jfr 15.4). Med 1915 års automobilförordning (1915:449) tillkom en särskild avdelning för fordon och körkort vid länsstyrelserna, och den blev i regel en särskild arkivbildare vid sidan av landskansli och landskontor. Begynnelseåren kan vara olika; ny automobilförordning kom 1923.

Med försörjningsproblem under första och andra världskrigen tillkom särskilda kristidsorgan knutna till länsstyrelsen (se 32.5). När andra världskrigets kristidsstyrelser och kristidsnämnder avvecklades fick länsstyrelsen från 1950 ta hand om dessa frågor, om behov skulle uppstå. Försörjningssektion 1953-c:a1962 var en tillfällig, eller potentiell, arkivbildare, liksom sedan ransoneringsenhet från 1/7 1971. Ransoneringsenheten trädde i funktion för bensinransonering under oljekris 1973-74.

Under andra världskriget började civilförsvaret bilda egna, hemliga arkiv, som mera sällan redovisades men förvarades hos den 1953 inrättade civilförsvarssektionen.

Med utbyggnaden av den statliga förvaltningen från 1940-talet blev landshövdingen ordförande i några nämnder, som annars var självständiga myndigheter. I länsbostadsnämnd 1948-93 var landshövdingen ordförande i de flesta län (se 31.5). I länsarbetsnämnd (provisorisk 1940- permanentad 1948) är landshövdingen fortfarande ordförande. I länsskolnämnd 1958-1991 utsåg länsstyrelsen en ledamot med juridisk utbildning

I länsnykterhetsnämnd, som hade tillsyn över de kommunala nykterhetsnämnderna 1939-1982 (se kap. 38) utsåg länsstyrelsen en ledamot. Länsstyrelsen utsåg ledamöter i fiskenämnd (se 11.3). I Norrbottens län fullgjorde länsstyrelsen fiskenämnds uppgifter, och när fiskenämnderna avskaffades, överfördes arbetsuppgifterna till länsstyrelserna. I jordbruksfrågor skulle länsstyrelsen samverka med lantbruksnämnd 1948--1991-06-30 (se 18.7) och övertog nämndens uppgifter 1991. 1972-1988 utsåg länsstyrelsen de tre ledamöterna i de nya boställsnämnderna för statskyrkan (se 6.4).

Från 1953 infördes en ny enhetlig organisation för länsstyrelserna. Landskansliet delades i arkivbildande sektioner 1953 och landskontoret 1958. Automobilavdelningen inordnades i en allmän sektion, som även omfattade sociala ärenden och polisärenden. Andra sektioner inom landskansliet var: planeringssektion, civilförsvarssektion och från 1970 naturvårdssektion. I naturvårdssektionen uppgick distrikts- och länsingenjören för vatten- och avloppsanläggningar, som 1945-70 var särskild tillstånds- och övervakningsmyndighet i dessa frågor (jfr 26.4).

Inom landskontoret fanns kameralsektion, taxeringssektion samt uppbördssektion från 1968. 1966 tillkom datasektion, eftersom folkbokföringen fick datastöd från 1967 (jfr 7.1). Från 1/7 1965 skulle i varje län finnas ett planeringsråd, som var rådgivande organ och deltog i länsstyrelsens behandling av ärenden av allmän betydelse eller större vikt avseende samhällsplanering, kommunal, administrativ eller judiciell indelning samt näringslivets lokalisering. Planeringsrådet i Göteborgs och Bohuslän hade nio ledamöter, varav fyra förordnades av Kunglig Maj:t, tre valdes av landstinget och två av stadsfullmäktige i Göteborg, som låg utanför landstinget (kommunalkalendern 1969 s 211). Planeringsråd var föregångare till länsstyrelsen styrelse, som infördes 1/7 1971.

Från 1971-07-01 infördes en ny indelning av länsstyrelsen i arkivbildande enheter. Den gamla indelningen i landskansli och landskontor upphörde formellt; i praktiken hade den upphört 1952 resp 1957, då sektionsindelningen infördes. Länsstyrelsen fick en styrelse, vars ledamöter utsågs av landstinget och kommun utanför landsting. Landshövdingen blev ordförande i styrelsen, som bildade egen protokollsserie. Länspolischefens expedition, som sedan 1965 fanns vid länsstyrelsen, blev kvar och fortsatte sin arkivbildning. Den upphörde successivt i olika län från c:a 1988 , då länspolismästare i stället tillsattes och polismyndigheten i residensstaden tog över de ärenden länspolischefen haft. Landshövdingen beslutar dock fortfarande i polisärenden i särskilda fall.

Allmänna sektionen blev allmänna enheten och civilförsvarssektionen blev försvarsenhet med ungefär samma uppgifter som tidigare. Administrativa enheten skötte både länsstyrelsens och lokala skattemyndigheternas och de nya kronofogdarnas ekonomi- och personalfrågor. Planeringsavdelningen blev gemensam arkivbildare för fyra sakenhet: juridisk enhet, planeringsenhet, regionalekonomisk enhet, naturvårdsenhet; naturvårdsenheten, senare kallad miljöenhet blev dock vid några länsstyrelser egen arkivbildare. Från 1986 fanns rennäringsenhet i de norrländska länen (jfr 18.3).

Inom skatteavdelningen fanns som arkivbildande enheter taxeringsenhet, uppbördsenhet, besvärsenhet, dataenhet, revisionsenhet, momsenhet och dessutom skatteavdelningens kansli. 1971-79 fanns även rättsenhet, som förberedde ärenden till länsskatterätten, som övertog de ärenden om överklagade taxeringar som prövningsnämnden tidigare handlagt (jfr 1.4 och 3.7), samt länsrätt 1, som handlade sociala mål och andra förvaltningsärenden. 1979 bröts dessa verksamheter ut till en särskild domstol, länsrätt 2, och vid länsstyrelsen inrättades då i stället besvärsenheten. 1987 bröts hela skatteavdelningen ur länsstyrelsen och bildade en länsskattemyndighet. I gengäld inordnades andra funktioner, som tidigare skötts av fristående myndigheter, i länsstyrelsen.

1/7 1970 flyttades hemkonsulenterna från lantbruksnämnden till länsstyrelsen, där de dock senare upphörde, då konsumentfrågor lades på kommunerna. Under 1970-talet inrättades tjänster som länsantikvarie vid länsstyrelserna och ansvaret för den regionala och lokala kulturminnesvården, utom kyrkobyggnadsfrågor, flyttades från länsmuseerna, där landsantikvarien finns; länsantikvarie var egen arkivbildare 1971-c:a 1988/91, då de ingick i den sammanslagna länsstyrelsen. Länsarkitekt, som varit fristående länsmyndighet sedan 1936, inordnades i länsstyrelsen 1971 (jfr 31.6). Länsingenjör, tidigare distriktsingenjören för vatten och avlopp 1945-, inordnades 1970 i naturvårdssektionen. Länsbrandinspektör (1945-74) som förordnades av länsstyrelsen och biträdde länsstyrelsen i frågor om brandförsvar (jfr 40.2) avvecklades; deras tidiga arkivbildning kan delvis ha skett inom länsstyrelsen. Länsnykterhetsnämnd (se kap. 38) och socialkonsulent (se 20.5) inordnades i länsstyrelsens allmänna enhet 1982, länsveterinären 1983.

Några av de fristående nämnder där landshövdingen var ordförande eller där länsstyrelsen utsett ledamöter upphörde och verksamheten försvann eller överfördes till länsstyrelsen. Det gällde lantbruksnämnd, länsskolnämnd, länsvägnämnd och fiskenämnd 1991. Efter en försöksperiod från 1988 infördes från 1/7 1991 den samordnade länsstyrelsen som en arkivbildare. Varje länsstyrelse fick själv organisera sitt inre arbete, men en gemensam diarieplan styrde arkivläggningen av ärendegrupperna. Tre sådana planer avlöste varandra det första året. Landshövdingen är myndighetschef och dessutom finns ett länsråd som är landshövdingens ställföreträdare, i Stockholm kallas han länsöverdirektör. Särskilda nämnder med förtroendemän får inrättas efter beslut av styrelsen. 1993 hade endast elva länsstyrelser inrättat sådana, alla inom lantbruks- eller landsbygdsområdet.

Länsstyrelsens uppgifter består mest av tillsyn och tillståndsgivande inom regional utveckling, samhällsplanering, näringsliv, kommunikationer, utbildning, lantbruk, fiske, livsmedelskontroll, hälso- och djurskydd, miljö- och kulturvård, plan- och byggfrågor, naturresurser, civilförsvar och räddningstjänst. Länsstyrelsen är fortfarande (1995) högsta polismyndighet i länet, har tillsyn över kommunala organ och ansvar för allmänna val. Länsstyrelsen får vid katastofsituationer ingripa för att samordna länsinsatserna. Under krig är länsstyrelsen länets högsta försvarsmyndighet inom totalförsvaret. Vid länsstyrelse ska finnas länsexperter med anknytning till centrala statliga verk. De är ofta enhetschefer t ex länsarkitekt, planeringsdirektör, miljövårdsdirektör, försvarsdirektör, länsantikvarie, länsveterinär.

Länsindelningen har diskuterats flitigt under senare delen av 1900-talet, från nedläggning på 1960-talet till sammanslagning av Skånes två län och tre län i Västra Götaland 1998. Ibland har man velat avskaffa länsstyrelsen, ibland landstingen.

5. Överståthållarämbetet i Stockholm 1635-1967

Under medeltiden fanns en kunglig fogde på Stockholms slott, och under 1500-talet en ståthållare. Överståthållaren inrättades liksom landshövdingarna genom 1634 års regeringsform och fick sin första instruktion 1664, nästa 1776. Överståthållaren skulle med biträde av underståthållaren övervaka förhållandena i slottet och staden samt vara stadens och borgerskapets förman. Instruktionen 1791 gav överståthållaren vidsträckta befogenheter över magistrat och borgerskap i Stockholm. Han övervakade rättskipning, skatteuppbörd (fast handelskollegium skötte det i praktiken), taxor för hyrkuskar och åkare, skötte exekutionsväsendet, såg till att lagar och förordningar efterlevdes, dvs hade högsta polisbefälet och hade tillsyn över fångvården. Överståthållaren hade samma befogenheter som landshövdingen t ex i fråga om tillsyn över magistraten, men i Stockholm blev det en närmare övervakning. Då poliskammaren inrättades 1776, övertog överståthållaren polisväsendet från magistraten och dömde i ordningsmål. 1815 delades funktionerna upp mellan Överståthållarens kansli, uppbördsärenden och polisärenden, och denna uppdelning bestod i huvudsak till 1943.

Underståthållaren vikarierade för överståthållaren och var chef för kansliet men hade ingen egen arkivbildning Han kunde handlägga ärenden i utsökningsmål, handräckningar, lösöresköp, bötesförvandling och annan verkställighet av utslag i brottmål.

Överståthållaren var ordförande i brandvaktskommissionen 1788-1863, drätselkommissionen 1813-63, kommitterade över börs- bro- och hamnbyggnader 1815-, stadsnämnden (för fattigvårdsärenden) 1843-63, mantalsnämnden 1877-1926 (se 7.3). Han var invecklad i Stockholms kommunala förvaltning på ett annat sätt än landshövdingarna, som visserligen kunde dominera i residensstäderna men inte i andra städer.

I Stockholm fanns i varje församling ett eller flera uppbördskontor under Överståthållarämbetet, och enligt 1933 års kommunalkalender inrättade Överståthållarämbetet deklarationsbyråer som under första hälften av februari tog emot deklarationer. Luftskyddsbyrå var arkivbildare inom Överståthållarämbetets avdelning för polisärenden och motsvarade väl luftskyddschef 1937-1943, som 1944 ersattes av civilförsvarschef (jfr 40.3).

Från 1863 fick överståthållaren vara ordförande i stadsfullmäktige, om han ville, men från 1904-06-01 fick stadsfullmäktige själva utse ordförande. När handels- och ekonomikollegium indrogs 1880, flyttades uppbördsärenden till överståthållarämbetet jämte ärenden om handels- och fabriksrörelse, hantverk m m. Överståthållarämbetet förde handelsregister för Stockholm - det gjorde magistraten i andra städer - och hade tillsyn över fastighetsregistret enligt 1917 års lag om fastighetsbildning.

1943 delades överståthållarämbetet på fem avdelningar: första och andra kansliavdelningen, skatteverket, poliskammare och polisdomstol. De tre senare avdelningarna finansierades av staden. Körkortsärenden flyttades till Överståthållarämbetets avdelning för polisärenden 1948 liksom bilregistret. Med 1948 års omorganisation blev även skatteavdelningen statligt finansierad. Folkbokföringen och de delar av skatteväsendet som i andra större städer låg hos uppbördsverk skildes från Överståthållarämbetet, som därigenom blev mer likt en länsstyrelse, men en del ärenden som annars sköttes av magistrat och polismyndighet låg kvar. Från 1965 gällde en ny instruktion, som innebar en anpassning till förstatligande av polis- och exekutionsväsendet men annars gjordes inga ändringar. Från 1968 sammanslogs Stockholms stad och Stockholms län och överståthållarämbetet upphörde.