Bergmästarfunktionen nämns första gången i ett kungligt privilegiebrev för Kopparberget 1347. Enligt detta skulle två bergmästare väljas, varav den ene skulle fungera som domare vid bergstinget. Bergverken styrdes sedan av en kunglig fogde med råd, vilka utövade både administrativ och dömande myndighet. Under 1630-talet indelades bergslagsorterna i olika distrikt ledda av bergmästare. Den första egentliga instruktionen utfärdades 26/11 1669.
Bergmästaren, kallad berghauptman, hade översta tillsynen över bergshanteringen, särskilt gruvdriften. Han skulle enligt 1669 års instruktion utföra syner och undersökningar av gruvor och bruk, förrätta bruksvärderingar, övervaka kronoskogarna och ha uppsikt över underlydande bergstjänstemän. Bergmästaren skulle meddela mutsedlar (=tillståndsbevis för att bearbeta en fyndighet), lägga utmål (=bestämma område för bearbetningen av fyndighet), bevilja vilostånd för gruvor, tillse att gruvarbete bedrevs på rätt bergsmansvis och avge årliga redogörelser över bergslagernas tillstånd jämte rapporter om bergshanteringen till Bergskollegium, som var central myndighet. Redan tidigare var han domare i gruv- och bergstingsrätt, och den uppgiften hade han t o m 1851 (förordning 5 juni 1850). Med lagen om arbetarskydd 29/6 1912 och instruktion för yrkesinspektionen (se 39.1) samma år ålades bergmästare att utöva yrkesinspektion inom sitt specialområde. Denna uppgift försvann i samband med omorganisation av bergmästardistrikten och yrkesinspektionen 1973/74.
Bergsfogde
De flesta bergmästardistrikten (utom Västerbotten, Sala silververk och Stora Kopparberg) var indelade i bergsfögderier som förestods av en bergsfogde. Han var allmän åklagare vid bergstingen; fram till 1756 var han även skyldig att föra protokoll vid dessa. Hans främsta uppgift var att fungera som kronans uppbördsman vid bergverk och bruk samt redovisa och uppbära kassorna från bl a hammarsmeds- och masmästarlådorna. Han skulle också biträda bergmästaren allmänt och verkställa dennes beslut. Till en början utnämndes han av Bergskollegium, efter granskning av Kammarkollegium. Tjänsten indrogs fr o m 1855 (kungligt brev 14/10 1853), och uppbörden övergick till häradsskrivare och kronofogde (se 5.3).
Bergsfiskal
fanns endast vid Sala silverbergslag (från 1713) och vid Stora Kopparbergslagen (från 1681). Instruktion utfärdades 26/6 1746. Enligt denna skulle bergsfiskalen huvudsakligen åtala oordningar och lagöverträdelser vid bergverken, ha tillsyn över bergverkens skogar och bevaka kronans och bergslagets rätt vid mål rörande dessa. Tjänsten drogs in 1855 (Kungligt brev 14/10 1853).
Geschworner
Dessa tjänster inrättades under 1740- och 1750-talet i flertalet bergmästardistrikt. På
1600-talet hade de endast funnits vid Salberget och Stora Kopparberget, tidvis även
vid Nya Kopparberg. Geschworner var en tekniskt utbildad bergskunnig ämbetsman
tillsatt av Bergskollegium för att övervaka själva gruvarbetet; han var bergmästarens
närmaste man. En detaljerad instruktion kom 1752. Enligt denna skulle han årligen
avlämna berättelse om sin verksamhet samt lämna förteckning på tillverkningarna vid
varje verk inom sitt distrikt. Dessa “relationer” innehåller uppgifter om antalet
anställda vid varje gruva, hur lång tid av året de varit sysselsatta etc. I samband med
omregleringen av bergmästardistrikten 1854 indrogs geschwornertjänsterna men
ersattes på de flesta ställen med gruvingenjör.
Markscheidern
utsågs av Bergskollegium för att utföra gruvmätningar och upprätta gruvkartor. Han skulle varje år lämna berättelse till Bergskollegium. Instruktion utfärdades 15 maj 1821. Tjänsten indrogs 1855 (beslut 14/10 1853). Kronoinspektor fanns vid Avesta bruk dit råkoppar från Falun fördes för rening, Avesta gårmakeri. Hans uppgift var främst att inkräva kopparräntan och kontrollera införseln av råkoppar. Arkivet finns i Uppsala landsarkiv. Övermasmästare utsågs av Bergskollegium på förslag av Jernkontoret. Tjänsten tillkom 1751 och efter hand blev det fem övermasmästardistrikt. Övermasmästarens uppgift var att få till stånd förbättringar inom tackjärnsblåsning och annan hytteverksamhet. Relationer lämnades varje halvår till Bergskollegium.
Bergsskola
var en läroanstalt för undervisning i bergsvetenskap och därtill hörande ämnen. Högre bergsskola kallades ibland bergskademi. Enligt Svensk uppslagsbok (1935) fanns tre bergsskolor i landet: två lägre och i Stockholm en högre bergsskola, som senare blev fackavdelningen för bergsvetenskap vid Tekniska högskolan. I Falun inrättades 1822 en bergsskola med tvåårig kurs för att utbilda tjänstemän i Bergslagen. 1869 flyttade den till Stockholm och förenades med dåvarande Teknologiska Institutet, som senare blev Tekniska Högskolan. 1871 inrättades i Falun en lägre bergsskola liknande den som 1830 grundats i Filipstad. Jernkontoret drev bergsskolan i Filipstad med statsbidrag. Dessa två skolor utbildade förmän, gruvfogdar och lägre brukstjänstemän. 1929 föreslogs att bergsskolan i Falun skulle läggas ned. Skolan i Filipstad lades ned 1932 men återuppstod och finns fortfarande (1994). Den drivs av Jernkontoret med statligt och kommunalt stöd och utbildar gymnasieingenjörer för stål- metall- verkstads- och gruvindustri.
Bergstingsrätt eller bergsrätt var specialdomstol inom gruv- och bergshantering i Bergslagen 1756-1851 och hade samma kompetens som häradsrätt (se 1.1). Den handlade mål rörande brott mot bergsartiklarna. Grövre brott och tvister rörande bergslagets skogar gick till häradsrätt. Fram till 1828 kunde man överklaga hos Bergskollegium och därefter till Svea hovrätt.
Ursprungligen hölls bergs- och gruvting för gruvor och hyttor, medan hammarting hölls för gruvfolket. Vid hammarting handlades mål rörande stångjärnshammarna. Genom förordning 1756 sammanlades berg- gruv- och hammarting till bergsting, Bergstingsrätterna upphörde 1851 och ärendena flyttades till häradsrätt. I domböckerna från bergstingen finns mål om gruvor, hyttor, bruk och bergsmanshemman, kolning m m. Där finns också brottmål.
Bergstingsrätterna i Falun och Sala kallades gruvrätter. Gruvrätten i Falun infördes redan 1347 och upphörde 1853. Genom en föreningsakt, 1720 i Falun och 1737 i Sala, fick dessa städer i juridiskt-administrativt hänseende en särställning bland rikets städer. 1721-69 fanns i Falun en bergsrätt som handlade ärenden rörande förvaltning, ekonomi, handel m m gemensamt för bergslaget och Falu stad. Den fungerade dels som gruvrätt under bergmästaren dels som magistrat under borgmästaren.
Gruvrätten i Sala infördes 1624 och upphörde 1853. Denna rätt blev högsta administrativa myndighet för Sala bergslag fram till 1737, då en bergsrätt infördes som var överordnad gruvrätten i frågor rörande ekonomiförvaltning i staden och bergslaget. Till 1852 fanns även gruvtingsrätter i Falun och Sala. De var underrätter som dömde i vissa civilmål som ej hörde under gruvrätten. Gruvrätten för Falun 1639-1854 förvaras hos Stora Kopparbergs bergslags arkiv i Falun (1995).
Vid mitten av 1600-talet var bergslagsorterna indelade i 11 distrikt. Denna indelning höll sig i stora drag fram till 1854. De gamla distrikten var följande:
1. Sala silverbergslag med Sala gruva, Sala stad och omkringliggande socknar
2. Stora Kopparbergslagen med Falu gruva, Falu stad, Avesta gårmakeri (se 9.1 Kronoinspektor) och omkringliggande socknar
3. Nya Kopparberg med Ljusnarsbergs koppargruvor. Hällefors silververk och Grythytte bergslag, som tidigare lytt under Värmlands bergmästare, lades till distriktet 1686 och Hjulsjö bergslag tillkom 1732. 1845 tillkom Lindes och Ramsbergs bergslager, som tidigare tillhört Nora Lindes bergslag, och namnet ändrades till Nya Kopparbergs och Lindes bergmästardistrikt.
4. Öster- och Västerbergslagen med Dalarna (Övre Österbergslagen och Nedre Österbergslagen) och delar av Värmland
5. Nora och Linde bergslager med Närke och Västergötland
6. Värmland, Dalsland och Bohuslän (=Värmlands bergslag, från 1834 Västra Distriktet, som från 1855 omfattade hela Älvsborgs län)
7. Uppland med Roslagen, Gästrikland och Hälsingland
8. Östergötland och Södermanland samt Kalmar och Jönköpings län
9. Skåne med Blekinge, Halland och Kronobergs län
10. Västerbotten och Lappmarkerna
11. Finland, som avträddes till Ryssland 1809.
12. Västernorrland, som bröts ur 7:e distriktet 1748.
Från 1875 gällde följande indelning:
Östra distriktet: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Östergötlands län. 1875-86 låg Gotland och Kalmar under Östra distriktet. Stockholms stad, som tidigare stod utanför indelningen, lades 1919 till Östra distriktet.
Södra distriktet: Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Gotlands och Kalmar län överfördes från Östra distriktet 1887.
Västra distriktet: Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs och Värmlands län
Mellersta distriktet: Skaraborgs och Örebro län
Gävle-Dala distriktet: Kopparbergs och Gävleborgs län
Norra distriktet: Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
Skaraborgs län lades till Västra distriktet 1929 med säte i Filipstad; distriktet upphörde 1937 och lades samman med Örebro och Södermanland till ett distrikt med säte i Nora. 1994 består bergsstaten sedan 1974 av två bergmästaredistrikt med säten i Falun (södra) och Luleå (norra). Norra distriktet omfattar Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Södra distriktet omfattar resten av landet. Bergmästarearkiven är med vissa undantag levererade till landsarkiven fram till 1973. Hos bergmästarna i Luleå och Falun ligger dock kvar arkiv även för äldre tid. Viktigare handlingar i bergmästararkiven är ofta topografiskt lagda under de olika brukens namn. Bouppteckningar, som normalt ska finnas hos häradsrätt, kan finnas i bergmästararkiv.