I detta kapitel behandlas utbildning som inte var direkt yrkesanknuten. Under senare delen av 1900-talet har yrkesutbildning lagts in i den allmänna skolan, men när utbildningsväsendet byggdes upp under 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet skapades i stället en mängd specialskolor, ofta med statliga eller kommunala bidrag. För utbildning i bergsbruk, fiske, handel, gymnastik och idrott, konst, musik, lantbruk, omsorgsverksamhet, sjukvård, skogsbruk m m hänvisas därför till kapitlen om dessa verksamheter. Skolor för handikappade behandlas i kap. 23. För den militära utbildningen hänvisas till kap. 47.4, 48.4 och 49.3 (skolor inom armén, marinen och flyget). Vuxenutbildning har behandlats här (19. 6) liksom teknisk utbildning (19. 8), delvis därför att de inte passade i något annat kapitel men också därför att det finns samband med den allmänna ungdomsutbildningen.
Läroverk var en beteckning för sekundärutbildning under 1800-talet, och högre allmänna statliga läroverk fanns t o m 1966-06-30, då de omvandlades till kommunala gymnasier. Under 19.1 har samlats flera olika skoltyper, som före 1900-talet enbart var för pojkar. Den frivilliga högre skolan för flickor behandlas under 19.2 och den lägre obligatoriska skolan för båda könen behandlas under 19.3. Avsikten har varit att visa på en kronologisk utveckling och därför kommer läroverksutbildningen först. Egentligen borde kanske universitet och högskolor kommit först, eftersom Uppsala universitet grundades redan 1477, men av andra skäl har det placerats sist. Högskoleutbildning har inte förrän under de senaste decennierna ansetts ingå i allmän ungdomsutbildning.
Läroverken hade medeltida föregångare i de dom- och katedralskolor, som kyrkan inrättade i stiftsstäderna för att utbilda präster under 1200-talet. Även andra pojkar kunde där få litet boklig bildning. Latinstudiet dominerade, eftersom latinet var kyrkans internationella språk. Kyrkosång var också viktigt. Med reformationen på 1530-talet försvann det ekonomiska underlaget för dessa skolor men behovet gjorde sig snart påmint. Den första ansatsen till allmän skolstadga finns i 1561 års kyrkoordning. 1575 stadgades att det bara skulle få finnas en lärd skola i varje stad. I den skolan fanns två stadier: trivialskolan där yngre elever lärde latin, räkning och kyrkosång (läs- och skrivkunskaper förutsattes) och gymnasiet, där klassiska språk dominerade. Lärdomsskolan ledde ofta till prästyrket.
I Malmö börjar Latinskolans arkiv 1580, då staden tillhörde Danmark, och det äldsta examensprotokollet är från 1682. I den lilla norska staden Uddevalla fanns en skola i slutet av 1500-talet, men det var nog en stadsskola för borgerskapets barn. Man skilde noga mellan den lärda skolan med klassiska språk och mer praktiskt inriktad skolundervisning. Det var bara den lärda skolan, som begränsades i Sverige 1575, och många städer ordnade någon slags skola avpassad för hantverkares och handlares barn. I sådana skolor kunde även flickor gå. Skol- och gymnasiepengar omtalas som extraskatter i Bohuslän på 1660-talet.
Från mitten av 1600-talet kontrollerade både landshövding och biskop att det fanns skola för borgarnas barn även i minsta småstad. Stadens råd (=magistraten) uppmanade borgarna att hålla sina barn i skolan och inte låta dem springa omkring och göra ofog (Vimmerby). Men från 12-13-årsåldern var det arbete som gällde för alla utom för det fåtal som skulle gå den lärda vägen.
Genom 1649 års skolordning fick Sverige ett enhetligt gymnasiesystem och då bestämdes också att skriv- och räkneskolor skulle ersättas av särskilda klasser inom de lärda skolorna; i 1724 års skolordning kallades de apologistklasser (apologist=räknemästare). Gymnasierna, som var statligt finansierade, knöts samman med domkapitlen, som reorganiserades under 1600-talet (jfr 6.5). Vid ett gymnasium skulle finnas sju lektorer och dessa blev ledamöter av domkapitlet, som skulle leda och övervaka skolundervisningen förutom att hålla i rent kyrkliga frågor. Biskopen var i egenskap av Eforus tillsyningsman över skolorna i stiftet och kunde vara en mycket aktiv sådan. Skolan sågs som ett kyrkligt område fortfarande under 1800-talet och många reformpedagoger slutade som präster i goda pastorat. Under 1800-talet kontrollerade prostarna och biskoparna folkskolan vid sina kyrkliga visitationer. Bandet mellan läroverken och domkapitlet bröts först 1905, och domkapitlens arkiv innehåller mycket material om skolorna.
I mindre städer fanns under 1700- och 1800-talen s k pedagogier, som var lägre treklassiga läroverk utan gymnasium. Även om gymnasieutbildningen förberedde för universitet kunde man studera vid universitet utan att ha gått i gymnasium. Adelns söner undervisades ofta hemma. Prövningen av kunskaperna, den s k mogenhetsexamen, försiggick vid universitet fram till 1862. I stiftsstädernas gymnasier gick söner till präster, borgare och storbönder som siktade på prästbanan eller på tjänster inom den civila förvaltningen.
I 1724 års skolordning hade en praktiskt inriktad apologistklass fogats till den lärda skolans lägre stadium. Genom 1820 års skolordning infördes fristående apologistskolor inom läroverkens ram. Där fanns då tre skilda skolformer: gymnasium, trivialskola och apologistskola, varav den sista hade lägst status. Men det fanns ett behov av stärkt realutbildning för att möta den tekniska utvecklingen. 1828 inrättades i Stockholm en försöksskola, Nya Elementarskolan, med en linje utan klassiska språk. 1831 kunde man få dispens från latinet för att avlägga studentexamen vid universitetet samt bergsexamen (=högre utbildning för bergsingenjörer jfr 10.1). De klassiska språkens ställning inom de allmänna läroverken omprövades, allteftersom det växte fram flera tekniskt betonade högre utbildningar. Sådana var arkitektutbildning vid Konstakademien från 1773, officersutbildning vid Karlberg från 1792, Gymnastiska Centralinstitutet från 1813 (jfr 43.6), veterinärinstitutet från 1821 (jfr 27.2), skogsinstitutet från 1828 (jfr 12.4) och de tekniska högre utbildningarna i Stockholm (Artilleriläroverket Marieberg) och Göteborg (Chalmers). Läkarutbildningens krav på latin ifrågasattes dock inte ännu.
1839 byggdes fem apologistskolor ut till högre läroverk och därigenom infördes realläroverk. 1849 slog ett kungligt cirkulär ihop gymnasiet, trivialskolan och apologistskolan till en gemensam skolform kallad elementarläroverk. Det fanns högre elementarläroverk med gymnasium och lägre utan gymnasium. Man kunde välja bort de klassiska språken och därmed gå en reallinje vid de statligt finansierade skolorna. Sedan fanns det många enskilda läroverk som kunde ordna undervisningen efter andra önskemål, eftersom det ännu inte fanns någon gemensam examen efter gymnasiet. Enligt skolstadgan 1856 blev de två lägsta klasserna i läroverken latinfria (från 1873 de tre lägsta), och man fick i de högre klasserna ordna individuella studiegångar beroende på elevernas inriktning. Skolreformerna duggade tätt för 150 år sedan, och det tog några årtionden innan sekundärutbildningen fann sin form, som den sedan behöll ganska länge.
I stadgan 1859 begränsades valfriheten till en klassisk linje (latinlinje) och en reallinje utan klassiska språk. 1862 års avgångsstadga flyttade mogenhetsexamen (senare kallad studentexamen) från universitetet till gymnasiet. Klassindelningen gick fortfarande inte efter ålder utan efter kunskaper. Många elever gick inte genom hela läroverket. Det var ingen idé att gå gymnasiet om man inte skulle ägna sig åt ett yrke som krävde studentexamen eller universitetsstudier. Andra gick bara de sista klasserna, just för att skaffa sig examen, t ex elever från landsbygden.
De statliga läroverken tog bara emot pojkar. Eftersom kvinnor inte kunde inneha högre statliga ämbeten, hade de ingen plats i läroverken. 1870 fick flickor rätt att avlägga studentexamen som privatister samt vissa akademiska examina. Två privata flickskolor i Stockholm fick s k dimissionsrätt, dvs rätt att anordna studentexamen.
I 1878 års skolstadga ändrades benämningen till Högre allmänt läroverk och reallinjen fick officiell status. Den klassiska linjen delades i hel- och halvklassisk; helklassikerna läste både latin och grekiska. Fortfarande fordrades latin av dem som skulle gå vidare till universitet, medan andra tekniskt betonade högskoleutbildningar var öppna för realstudenter. Men i 1891 års universitetsstadga krävdes inte längre latin för vissa examina inom filosofisk fakultet.
Under 1800-talets senare del uppstod en tendens att kräva studentexamen eller motsvarande för inträde vid högre utbildningar utanför universitetet, eftersom det höjde utbildningens status. För att komma in vid Skogsinstitutet och bli jägmästare krävdes från 1860 studentexamen i vissa ämnen. Från 1871 skulle blivande officerare ha studentexamen och från 1877 blivande civilingenjörer. För tandläkare fanns bara lärlingsutbildning till 1897, då Tandläkarinstitutet vid Karolinska institutet i Stockholm inrättades, men studentexamenskrav på blivande tandläkare hade funnits sedan 1879.
Folkskolestadgan 1842 fick ingen betydelse för den statligt eller enskilt ordnade sekundärutbildningen. Det var två helt olika skolsystem. Men 1894 kom en kungörelse att läroverkens första klass skulle bygga på folkskolans tredje, som alltså motsvarade klass 5, eftersom småskolans två klasser räknades för sig. Detta var ett första försök att koppla ihop de två skolsystemen, men det blev inte helt genomfört förrän på 1960-talet. Läroverkspojkarna i början av 1900-talet gick oftast först i privata förberedande skolor eller i flickskolans lägsta klasser.
Enligt läroverksstadgan 1904 delades läroverket i en nedre latinfri del, som utgjorde 6-klassig realskola. Däröver fanns fyraårigt gymnasium, som delades i latin- och realgymnasium. Dessutom fanns realskolor utan gymnasium. 19 lägre läroverk gjordes om till sådana statliga samrealskolor. Flickorna fick därigenom tillträde till den lägre delen av läroverken på de orter som bara hade elevunderlag för en sekundärskola. Gymnasiet byggde på läroverkets femte klass, och efter sjätte året i realskolan avlades realexamen. Realexamen var en nyhet och den kunde även avläggas vid kommunal mellanskola, som infördes 1909 och byggde på folkskolans sjätte klass. Det statligt finansierade gymnasiet var fortfarande bara för pojkar. I de större städerna fanns enskilda fullständiga läroverk för flickor, men de var avgiftsfinansierade eller hade ekonomiskt stöd av donationer eller kommunen.
Redan 1856 hade eforus' (=biskopens) tillsynsverksamhet över läroverken kompletterats med en läroverksbyrå vid ecklesiastikdepartementet, men för central styrning av den expanderande högre undervisningen inrättades 1905 Överstyrelsen för rikets läroverk. Detta centrala ämbetsverk sammanslogs 1918 med den 1914 inrättade Folkskoleöverstyrelsen och blev Skolöverstyrelsen, som fungerade 1919-1991. I Stockholm fanns Kungliga direktionen över Stockholms stads undervisningsverk 1819-1958, som hade samma uppgifter som eforus i landsorten men även rekvirerade löner och skötte vissa fonder. Den fanns kvar tills kommunal skolstyrelse allmänt tog över läroverkens ekonomi 1958.
Med skolreformen 1927/28 blev folkskolan bottenskola för både realskolan och den kommunala flickskolan. Realskolan blev 5- eller 4-årig. Gymnasiet byggde på realskola, kommunal mellanskola eller flickskola och blev 4- eller 3-årigt, beroende på antalet läsår i föregående skolform. På 1960-talet fanns även 3-årig realskola, som byggde på folkskolans sjätte klass, liksom den kommunala mellanskolan hade gjort från 1909.
Treårigt gymnasium tillkom i samband med reformerna 1927. 1953 tillkom gymnasiets allmänna linje, som delades i språklig (utan latin) och social gren. Samtidigt delades reallinjen i matematisk och biologisk gren. På 1950-talet fanns alltså många varierande skolformer förutom de statliga fullständiga läroverken: kommunal realskola med statligt gymnasium, statlig realskola med kommunalt gymnasium (kallat försöksgymnasium) samt tvårigt kommunalt gymnasium med tredje året statligt (i Boden enligt förteckning i landsarkivet i Härnösand). Övergång till gymnasium kunde ske på olika sätt. Flickor kunde gå från klass 5 i flickskola till fyrårigt gymnasium eller från klass 6 eller 7 till treårigt gymnasium. En pojke kunde gå från femårig realskola till fyraårigt gymnasium eller ta realexamen och sedan gå fyraårigt eller treårigt gymnasium. Möjligheterna varierade med bostadsort. Sämst var det på landsbygden, där det fortfarande på 1940-talet bara fanns sexårig folkskola, men det fanns högre folkskola, mellanskola eller realskola i många köpingar (se 21.2) och andra tätorter. Fullständiga läroverk fanns bara i städer.
De gamla statliga läroverken blev kommunala gymnasier från 1/7 1966 och studentexamen med förhör och censorer avskaffades 1969 (SFS 1967:490). Realskolorna avvecklades omkring 1970, då de ersattes av den 9-åriga examensfria grundskolan. Riksinternatskola inrättades 1/7 1970 (prop. 1970:53) genom förstatligande av vissa existerande internatskolor (Grännaskolan, Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk). Instruktion kom i SFS 1970:333. Skolorna var avsedda för barn till utlandsstationerade. Dessutom finns privata internatläroverk t ex Lundsberg.
De många olika statliga skolformerna och deras organisatoriska förändringar har inte alltid avsatt spår i arkivmaterialet, eftersom man lokalt ofta betraktade skolan som en sammanhängande arkivbildare oberoende av olika benämningar. Det är ingen klar skiljelinje förrän på 1960-talet, efter övergången till kommunalt gymnasium. Det mest efterfrågade materialet i skolarkiven brukar vara betygs- och examenskataloger. Själva undervisningen dokumenterades i årsredogörelser som ofta trycktes. Till skolarkiven har ibland fogats föreningsarkiv, både lärares och elevers.
Redan i skolstadgan 1575 talades om skola för flickor. Sådan fick städerna ordna efter behag. 1632 grundade biskop Rudbeckius i Västerås en skola för flickor. Förutom att lära läsa och skriva samt plugga katekes skulle flickorna övas i husligt arbete. Även senare flickskolor var ofta syskolor för fattiga flickor som där fick en viss yrkesutbildning. Många städer hade sådana i mitten av 1800-talet. Under 1600-talet gick enstaka borgarflickor i stadsskolor, där de lärde läsa, skriva och räkna samt förstås kristendom. Flickor från förmögna hem fick antingen undervisning av brödernas informator eller sattes i pension, där de fick lära vad som krävdes i sällskapslivet.
Den första flickskolan av modernare typ var herrnhutiska församlingens i Göteborg 1787-1858, där flickorna undervisades i moderna språk, teckning, musik och "fruntimmersslöjder" förutom den viktiga kristendomen, som väl egentligen var anledningen till skolan. Askersund hade en flickskola 1812-1906 och Fruntimmersföreningen i Göteborg grundade 1815 en skola för att hjälpa borgerskapets döttrar till utbildning så att de skulle kunna försörja sig. Många borgare i staden hade gått i konkurs efter slutet på högkonjunkturen under Napoleonkrigen. Stadens barn hade börjat överleva i större utsträckning och det blev en ökande mängd oförsörjda döttrar.
1831 startade i Stockholm en flickskola som fick namn efter dåvarande pastor primarius, senare ärkebiskopen J O Wallin. Ledande pedagog var Anders Fryxell, historisk författare och senare prost i Sunne i Värmland. Han ville att flickorna skulle få en gedigen utbildning som var mer lik pojkläroverkens än de gamla flickpensionerna. Kjellbergska flickskolan i Göteborg 1835 var en donation av en grosshandlare, som ville hjälpa det lägre borgerskapets och hantverkarnas döttrar. Utbildningen i de modernare flickskolorna syftade både till rollen som bildad maka och mor och till möjlighet att försörja sig som t ex lärarinna, privat eller i de raskt expanderande flickskolorna. Under senare delen av 1800-talet fanns det minst en flickskola i varje stad. De flesta tillkom på privata initiativ. Staten inrättade Högre Lärarinneseminarium i Stockholm 1861 (jfr 19.9.C) och en därtill knuten övningsskola 1864, den s k Normalskolan. 1866 tillsattes en kommitté för att undersöka hur utbildningen vid flickskolorna bedrevs. Villkoret för att en skola skulle få kallas Högre flickskola var att den skulle omfatta minst fem klasser och ge undervisning i minst ett främmande språk. Latin lästes inte i flickskola, bara i de gymnasier som knöts till ett par skolor i Stockholm från 1870.
1885 tillsattes en ny kommitté, som 1888 angav som mål för flickskolan att ge högre allmänbildning. Vid denna tid omfattade de flesta flickskolor 7 klasser, jämte en förberedande skola, där även små pojkar kunde gå, innan de kom in i läroverket. Wallinska skolan och Lyceum för flickor (Sjöbergska) i Stockholm hade rätt att ge studentexamen, s k dimissionsrätt. På 1930-talet hade 19 flickskolor i landet studentexamensrätt.
Sedan 1874 gavs statsbidrag till flickskolor som uppfyllde vissa krav, och från 1906 ställdes de skolor som fick statsanslag under tillsyn av Läroverksöverstyrelsen (från 1919 Skolöverstyrelsen). Genom 1904 års läroverksreform ombildades många lägre statliga läroverk till samrealskolor, och då nedlades ofta ortens flickskola. I de större städerna blev de kvar, eftersom rådande ideologi sade att könen helst skulle undervisas separat (se artikeln Samundervisning i Nordisk Familjeboks andra upplaga!).
Flickskolorna hade en friare ställning än de statliga skolorna och kunde pröva nya pedagogiska idéer. Skolformen var examensfri, men från 1909 infördes den s k normalskolekompetensen, som öppnade många yrkesutbildningar för flickskoleflickorna. Med 1927 års läroverksreform blev flickskolan kommunaliserad (stadga SFS 1928 24/9, ändrad 1953:642), 7-klassig i stället för 8-klassig och skulle bygga på folkskolans fjärde klass. Samtidigt inrättades högre statliga flickläroverk i landets större städer. Från flickskolans 5:e, 6:e eller 7:e klass kunde man gå över till fyraårigt eller treårigt gymnasium. De kommunala flickskolorna gav flickorna ett extra skolår jämfört med realskolan. De avvecklades på 1960-talet i samband med att grundskolan infördes och de statliga läroverken blev kommunala gymnasier.
Många av de privata flickskolornas arkiv har försvunnit spårlöst, men de som blev kommunala på 1930-talet har ofta bevarat handlingar från föregångarna. Flickskolornas arkiv kan finnas på landsarkiv eller i kommunala arkiv.
1640 beslöt riksdagen att varje stad skulle ha en barnskola där barnen skulle läras läsa, skriva och räkna. De flesta städer torde ha haft sådana skolor (jfr 19.1). I slutet av 1600-talet hade Sverige 40-50 barnskolor, av vilka de flesta fanns på landsbygden. Enligt kyrkolagen 1686 skulle kyrkoherden se till att socknens ungdom lärde sig läsa och förstå sina kristendomsstycken. Härigenom ökades läskunnigheten men knappast skrivkunnigheten. 1737 bestämdes att barn skulle kunna läsa innantill i bok när de fyllde 10 år. Om föräldrarna inte kunde undervisa dem, var de skyldiga att låta präst eller klockare göra detta. 1762 bestämdes att skolmästare skulle anställas i de församlingar, där klockaren inte ensam kunde sköta undervisningen; genomförandet av detta torde dock ha berott på prästens intresse och förmåga att övertyga sockenstämmans bönder.
Under 1700-talet inrättades c:a 150 fasta folkskolor genom donationer eller sammanskott, dvs frivilliga åtaganden. Dessutom fanns ambulerande s k byskolor. Idén med att inrätta fasta skolor spred sig från söder mot norr. Lättast var det i slättbygdernas stora byar. Läskunnigheten ökade under 1700-talet och ytterligare sedan konfirmationen blivit obligatorisk 1811. 1813 inhämtade domkapitlen statistik om folkundervisningen. Inte oväntat var den mycket olika. Från 1809 föreslogs förbättrad folkundervisning vid de flesta riksdagar och flera församlingar ordnade också frivilligt barnundervisning. Enligt regeringsförslaget till riksdagen 1840-41 om obligatorisk folkskola fanns fasta folkskolor i nästan hälften av landets församlingar. Material från dessa äldre skolor finns i kyrkoarkiven.
Folkskolestadgan 18/6 1842 införde skolplikt. Varje barn måste gå i folkskola, om det inte fick tillstånd till hemundervisning eller gick i enskild skola. I varje församling skulle finnas minst en fast folkskola med utbildad lärare. Vid medelsbrist kunde dock ambulerande skola få förekomma, och flyttande skolor fanns kvar på landsbygden fortfarande i slutet av 1800-talet. Inom fem år skulle folkskolestadgans mål vara uppfyllda, men det tog mycket längre tid. 1853 medgavs att avlägsna byar eller torp kunde sända barnen till mindre folkskolor, där lärare eller lärarinna utan examen men godkänd av pastor fick undervisa. Detta var början till småskolan, som tillkom för att barnen inte skulle få för lång skolväg. Det var många som bodde en halvmil från skolan ändå.
I Stockholm och i stiftstäderna skulle inrättas folkskoleseminarier för att utbilda lärare ( se 19.9.A). Minimikunskaper fastställdes. Barnen skulle börja skolan senast det år de fyllde nio och fick inte sluta förrän de examinerats för åtminstone minimikursen, som bara omfattade läsning, skrivning, räkning och kristendom. Den fullständiga folkskolekursen omfattade även geografi, historia, naturlära, linearritning, sång och gymnastik med vapenövning. Det blev ofta flickorna och de fattigaste barnen som fick minimikursen, enligt vad bevarade examenskataloger visar. Troligen berodde detta på föräldrarnas önskemål, men fattiga pojkar med läsintressen kunde få stöd av läraren eller prästen. För fattiga flickor ordnade man hellre syskola.
För varje skoldistrikt, som i regel var församlingen, skulle det från 1842 finnas en skolstyrelse, där kyrkoherden var självskriven ordförande. Enligt folkskolestadgan var kristendom skolans viktigaste ämne, och vid lärartillsättningen var sedligheten viktigare än kunskaperna.
På 1840-talet använde folkskolan växelundervisningsmetoden. Den hade införts från England 1813. Skolorna kallades även lankasterskolor eller bell-lankasterskolor efter uppfinnarna, Lancaster och Bell. Systemet skapades för att en lärare skulle kunna undervisa 100 barn. Han undervisade bara de äldre, som sedan fick lära upp de yngre i läsning, skrivning och räkning. Lankasterskolor byggdes i många städer. Även små skolor på landet använde systemet, eftersom det enda undervisningsmaterial som fanns såldes av växelundervisningssällskapen i Stockholm och Göteborg. Systemet väckte kritik omkring 1850, främst för att läraren själv borde undervisa i kristendom i stället för att barnen lärde sig rabbla utantill. Från 1864 föreskrevs att skolbarnen skulle delas in i klasser med hänsyn till sina kunskaper, alltså som i läroverken.
Från 1861 inrättades folkskoleinspektörerna enligt beslut av riksdagen 1858-60. De lydde från början under domkapitlet och de fick stor betydelse för folkskolans utveckling. Från början var de 20, men distrikten utökades efter hand. 1900 var de 47 och 1920 indelades landet i 52 inspektionsområden. Före 1915 var tjänsten ofta en bisyssla, men folkskoleinspektören bildade eget arkiv. Nya instruktioner utfärdades i SFS 1904:56 och 1914:489. De reste runt i alla distrikt och kontrollerade att skolrådet, som från 1863 ersatte skolstyrelse eller skoldirektion i församlingarna, uppfyllde statens krav. Statsbidrag utgick till lärarlöner från 1856-58 under vissa förutsättningar, och folkskoleinspektörerna kontrollerade att kvalitetskraven upprätthölls. Många av dem var intresserade pedagoger och spred nya idéer. Kyrkoherden var fortfarande ordförande i skolrådet, som i en del landsbygdsförsamlingar fanns kvar till 1951. Folkskoleinspektörerna fanns kvar till 1958, då de ersattes av länsskolnämnd, som i sin tur upphörde 1991.
Staten utfärdade normalplaner för undervisningen från 1878, först enbart rådgivande men från 1882 års folkskolestdga mer bindande. Beroende på elevunderlaget fanns olika typer av folkskola. A- och B-formen innebar heltidsläsning, men i B-skolorna hade läraren flera årsklasser samtidigt. C-skolan i glesbygder innebar halvtidsläsning. På 1800-talet var det vanligt med varannandagsskola och den förekom långt in på 1900-talet.
För varje skoldistrikt skulle finnas ett reglemente, som fastställdes först av domkapitlet men från 1919 av Skolöverstyrelsen. Lärare valdes av sockenstämma före 1863, därefter av kyrkostämma. I små församlingar var skolrådet ofta ett kombinerat kyrko- och skolråd. Enligt lag 1909 kunde städerna inrätta kommunal folkskolestyrelse. Göteborg hade dock haft en borgerlig folkskolestyrelse för hela staden redan från 1858 - staden hade inga territoriella församlingar då. I Stockholm fanns sedan 1862 en överstyrelse för hela stadens folkskoleväsen och dessutom skolstyrelser i de åtta territoriella församlingarna. Från 1930-talet började folkskolan kommunaliseras även på landsbygden (se 19.7).
Till en början kunde skolan inhysas var som helst - socken- eller fattigstugan användes ibland - men 1865 kom de första detaljerade normalritningarna för folkskolebyggnader (ett exempel finns i Hundra år med kommunalförfattningarna s 83). Nya normalritningar utfärdades 1878 och 1920.
För barn som inte kunde komma till den vanliga folkskolan ordnades specialskola, t ex lotsbarnskola, som bekostades av lotsverket. De inrättades redan 1845 och sorterade från 1872 under Lotsstyrelsen men övertogs 1919 av Skolöverstyrelsen. 1910 fanns 27 lotsbarnskolor, och fortfarande på 1930-talet fanns ett tjugotal, men de började upphöra när inackorderingsbidrag infördes under 1920-talet. Lotsbarnskolan på Vinga utanför Göteborg fanns kvar till 1941 (jfr 14.1).
Sameskola/lappskola eller nomadskola hade funnits i Jämtland redan från 1729 (inledning till förteckning över Änge sameskola i Undersåker ÖLA). Änge var från 1885 ett lappbarnhem men genom 1913 års nomadskoleförordning blev det en statlig sameskola. Nomadskolorna följde samerna med sommarkurs juli-september och vinterkurs januari-april. Vid den tiden ansågs det viktigt att lapparna fortsatte sitt traditionella liv och lappbarnen fick inte gå i folkskola. Nya stadgor om nomadskolor kom i SFS 1925:511, 1938:479 och 1943:378 (om fortsättningsskola). Sjunde skolåret och fortsättningsskola infördes först på 1950-talet i Jämtland. På 1960-talet nedlades nomadskolorna i Jämtland och undervisningen koncentrerades till en fast skola med elevhem. Nomadskolfullmäktige ledde nomadskolan. Enligt 1967:216 utsåg varje sameby två fullmäktige. Förste konsulenten vid lappväsendet underrättade länsskolnämnden om vilka som hade utsetts till fullmäktige och länsskolnämnden skulle sammanträda med fullmäktige minst en gång per år. Nomadskolorna var statliga och samers barn hade rätt att fullgöra skolplikten i sådana i stället för i grundskola.
I Norrland inrättades från nödåret 1902 arbetsstugor som inackorderingshem för skolbarn under terminerna. Barnen vistades där 8 månader. 1926 drev stiftelsen Norrbottens arbetsstugor tolv sådana hem och i Västerbotten fanns fyra. Driften bekostades till stor del av staten men även av kommunala medel, kollekter och stiftelsen Lars Hiertas Minne. Fr o m 1926/27 utgick statsbidrag till skolskjutsar för att ge bättre möjligheter för glesbygdsbarn att gå i skolan och bo hemma.
Folkskolans arkiv är i regel delade mellan kyrkoarkiven och kommunens arkiv. Betygs- och examenskataloger skrevs av lärarna, förvarades ute i skolorna och hamnade i kommunens arkiv på 1950-talet. De kyrkliga skolrådens protokoll, räkenskaper och korrespondens t ex om statsbidrag och ansökningar till lärartjänster ligger i kyrkoarkiven, eftersom prästen var skolrådets ordförande, och det materialet hamnar så småningom på landsarkiven. Kommunen kunde även under skolrådets tid ansvara för delar av undervisningen t ex slöjd eller skolkök. Handlingar rörande skolbyggnader och inventarier bör sökas på båda ställen, eftersom den arkivläggningen varit skiftande.
Högre folkskola tillkom efter motioner till 1856-58 års riksdag, som beviljade statligt stöd till sådan skola (kungörelse 23/4 1858). Högre folkskola kunde inrättas på landet eller i stad, där läroverk saknades (kungörelse 2/6 1893) "för att bereda barn, som genomgått egentliga folkskolan - - - tillfälle att inhämta ett högre mått av bildning, utan att barnen dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig övning för duglighet och händighet vid arbete." 1905 fanns 20 högre folkskolor i landet. De lydde under kyrkan liksom folkskolan. Lästiden varierade mellan 1 och 4 år, men vanligen var kurserna 3- eller 4-åriga. Efter 1909 ombildades flera högre folkskolor till kommunala mellanskolor, men skolformen försvann inte förrän på 1960-talet. Enligt ny stadga 1918:1064 skulle för högre folkskola finnas en styrelse på minst fem personer; rektor var i regel ledamot. Även borgerlig kommun kunde från 1919 inrätta högre folkskola. Göteborg hade från 1920 två högre folkskolor med handelsundervisning och en för husligt arbete.
Yrkesbestämd högre folkskola från 1918 kunde utvecklas till praktisk realskola, som inrättades genom riksdagsbeslut 1933. I Göteborg fanns tre linjer av praktisk realskola, som före 1/7 1952 kallades praktisk mellanskola: handelsundervisning, maskinteknik och huslig undervisning på fyraåriga linjer. Handelslinjen började som högre folkskola 1917, maskinteknik likaså 1923 och den husliga linjen erkändes som praktisk mellanskola 1937 (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 233).
Enligt SFS 1909:154, 1911:154 och 1913:277 utgick statsbidrag till kommun som inrättade kommunal mellanskola. Den byggde på genomgången sexårig folkskola och hade särskild styrelse på fem ledamöter, vari ingick rektor eller föreståndarinna. Ny stadga i SFS 1918:1114 gällde från 1919. Enligt 1951:719 skulle kommunal mellanskola från 1/7 1952 kallas kommunal realskola, och från 1953 kunde sådan, liksom högre folkskola, ligga under särskild skolstyrelse (se 19.7). I Stockholm fanns en styrelse för kommunala mellanskolor 1923-51 (Arkivregister för Stockholms län).
I Malmö inrättades 1874 utöver de fem obligatoriska klasserna i folkskolan en frivillig högre avdelning med två årsklasser. 1879 utökades den obligatoriska folkskolan till sex klasser och då blev den frivilliga påbyggnaden bara en klass, för pojkar. Denna årskurs ombildades till en real- eller borgarskola för utbildning till köpmans- och hantverksyrken. Andra, tredje och fjärde årskursen vid Malmö borgarskola tillkom 1884, 1902 och 1906. 1896 övertog borgarskolan den tekniska skolans lokaler (om teknisk skola se 19.8). Från 1920 var borgarskolan folkskolans högre avdelning för pojkar med treårig lärokurs och undervisning i främmande språk. I Gävle fanns en borgarskola, som 1930 bestod av kommunal mellanskola och 1-årig handelsskola samt var förenad med ett handelsinstitut (Svensk Uppslagsbok 1935).
I Stockholm var borgarskolan ett system av söndags- och aftonskolor för att ge fortsatt utbildning åt yrkesarbetande. Söndagsskola under 1800-talet hade i regel ingen kyrklig anknytning, även om Brännkyrka församling hade en söndagsskola 1840-71 (Arkivregister för Stockholms län). Söndagsskolan som frivillig religiös undervisning kom i början av 1900-talet. Dess föregångare var katekesskolor, som fanns i Kungsholms församling 1831-87 och i Hedvig Eleonora från 1871 (Arkivregister för Stockholms län).
Borgarskolan i Stockholm stiftades 1836 av sällskapet Det Redliga Förbundet, upphörde 1841 men återuppstod 1842 genom Sällskapet till befrämjande av Stockholms stads borgarskola. Efter 1853 omfattade den fyra stadier: religionsskolan, lägre realskolan (=hantverksskolorna), högre realskolan (=egentliga borgarskolan) och tekniska skolan (=slöjdskolan). Från 1882 fick skolan ett större kommunalt anslag (Nordisk Familjebok). 1930 hade Stockholms borgarskola 5 linjer: folkhögskole- språk- föreläsnings- handels- och realskolelinjen.
Fortsättningsskola startade på 1860-talet. Den kallades även repetitionsskola, eftersom det gällde att friska upp kunskaperna inför nattvardsläsningen. I fortsättningsskolan fick bara de barn gå som hade gått fullständig folkskolekurs. Fortsättningsskolan fick statsbidrag från 1877 men var frivillig till 1918. Enligt bestämmelserna 1877 kunde fortsättningsskolan i städer ordnas som aftonskola för dem som gått folkskolans fullständiga kurs. I Göteborg fanns sådan fortsättningsskola från 1867. Enligt stadgan 1918: 1001 skulle fortsättningsskolan befordra den medborgerliga bildningen och förbereda inför vidare yrkesutbildning. Det kunde finnas särskild styrelse för fortsättningsskola, kyrklig eller borgerlig beroende på hur folkskolan styrdes. I Göteborg fanns Fortsättningsskolnämnden under Folkskolestyrelsen från 1920 (kommunalkalendern 1936 s 144, 155).
1918 beslutades också att de praktiska ungdomsskolorna, lärlings- och yrkesskolor, skulle bygga på folkskolans översta klass eller fortsättningsskolan, som skulle omfatta minst 360 och högst 540 timmar, fördelade på två årskurser. Plikten för ungdomar att bevista fortsättningsskola upphörde vid 18 års ålder. Arbetsgivare var skyldiga att ge ungdomar ledigt för att gå i fortsättningsskolan, som kunde anordnas mycket flexibelt. Ibland fick flickorna en kurs i hushållsgöromål som fortsättningsskola medan pojkarna fick lant- och skogsbruksundervisning. Riksdagen beslutade 1928 att sjunde året i folkskolan, som då var frivilligt, kompenserade ett av fortsättningsskolans år. Det sjunde skolåret blev obligatoriskt 1943 och det åttonde år 1946, men de större städerna hade klass 7 och 8 i folkskolan långt tidigare. Göteborg hade även frivilliga klass 9-10.
Genom SFS 1918:771 om statsbidrag för skolor för lägre yrkesundervisning och stadga för den kommunala yrkesundervisningen blev kommunerna mer allmänt huvudmän för denna. Enligt yrkesskolstadgan, som trädde i kraft 1919, skulle i kommun som inrättat lärlingsskola, finnas en lärlingsskolstyrelse. Om både lärlingsskola och yrkesskola fanns, kunde de ha gemensam styrelse. Stockholm hade 1917-20 en yrkesskolenämnd som efterträddes av yrkesskolestyrelse. Från 1938 fanns en särskild kursnämnd för verkstadsskolan i Stockholm (Stockholms kommunalkalender 1969 s 325). Göteborg hade särskild styrelse för yrkesskolor från 1920, från 1922 även för verkstadsskolor (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 235), men yrkesskolstyrelse fanns även i många mindre kommuner (Arkivregister för Stockholms län).1918 års stadga ersattes av 1921:705, som även gällde verkstadsskola, och 1955 30/6 kom en ny stadga för statsunderstödda yrkesskolor, som då kunde ligga under särskild skolstyrelse enligt medgivande från Kunglig Maj:t.
De större folkskolorna hade överlärare som chef, och de kallades senare ibland rektorer analogt med de statliga läroverken, där rektorsbefattningar inrättades från mitten av 1800-talet. Flera folkskolor kunde läggas samman till Rektorsområde, som kan vara kommunal arkivbildare, t ex Björkhagens rektorsområde 1949-74 (arkiv på Stockholms stadsarkiv enligt Arkivregister för Stockholms län).
Enhetsskola, som på 1950-talet även kallades försöksskola, innebar ett enhetligt skolsystem för alla barn, där folkskolan utgjorde bottenskola. Detta demokratiska system förespråkades av folkskollärarkåren och till den knutna politiker som Fridtjuv Berg redan från slutet av 1800-talet. 1950-62 fanns nioårig enhetsskola som försöksverksamhet i vissa kommuner bl a Göteborg. I enhetsskolan delades eleverna i årskurs 9 i olika klasser beroende på om de tänkte gå vidare till gymnasiet eller till yrkesförberedande utbildning. Den nioåriga grundskolan beslutades 1964. Grundskola med treårigt lågstadium, mellanstadium och högstadium infördes successivt under 1960-talet och var helt genomförd med utgången av läsåret 1972/73.
Folkhögskolan är en nordisk specialitet. Den startade i Danmark på 1830-talet, då prästen och författaren Grundtvig ville skapa ett folkuniversitet för nationell högre allmänbildning och fostran för vuxen ungdom i motsats till universitetets klassiska bildningsideal. Den första folkhögskolan tillkom i Slesvig 1844 för att stärka danskt språk och dansk kultur i ett tyskinfluerat område.
I Sverige startade intresset för folkhögskola med införandet av den borgerliga kommunen 1863 och nya riksdagsordningen 1866. Bönderna fick ett starkt politiskt inflytande och krävde bättre medborgerlig utbildning för sina ungdomar. 1867 kom förslag i riksdagen och 1868 öppnade tre folkhögskolor, varav två i Skåne (Hvilan i Malmöhus och Önnestad i Kristianstads län). Under 1870-talet tillkom 23 skolor, men några upphörde snart. De flesta svenska folkhögskolor har inrättats genom föreningar eller organisationer men somliga har startats av landstingen. 1868 utgick det första landstingsbidraget till en folkhögskola. Folkhögskolorna bedrev teoretisk lantbruksundervisning i opposition mot den rent praktiska som gavs vid lantbruksskolorna (se 18.2). Hvilan startade 1876 med en andra årskurs. Från 1887 kallades denna skolform Lantmannaskola, och den låg kvar hos folkhögskolorna till 1940.
Liksom i Danmark fick folkhögskolorna i Sverige utvecklas i stor frihet och har ofta en stark ideell prägel. Redan från 1872 utgick ett litet statsbidrag utan krav på kontroll, men 1912 tillsattes en statlig inspektör för tillsyn (instruktion SFS 1912:260). 1919:866 är en stadga för statsunderstödda folkhögskolor, och den nyinrättade Skolöverstyrelsen skulle yttra sig över lärares lämplighet.
De flesta folkhögskolor har en längre vinterkurs/huvudkurs och därjämte kortare specialkurser. Vinterkursen var från början bara avsedd för män, och kortare sommarkurser inrättades för kvinnor. Särskilda skolor för kvinnor inrättades också; en sådan fanns t ex 1885 i Södra Vi i Norrra Kalmar läns landsting, jämte en manlig (Kalender utgiven av hushållningssällskapet i norra Kalmar läns landsting).
Många folkhögskolor hade på 1930-talet en andra årskurs, och många drivs fortfarande som internat. Statsbidrag utgår till lärarlöner och stipendier finns för elever. Kommunalt stöd kan också utgå. Många folkhögskolor är specialinriktade t ex Brunnsvik för arbetarrörelsen, en med kyrklig inriktning i Sigtuna, kooperationens i Jakobsberg. Nykterhetsrörelsen står bakom Wendelsberg i Mölnlycke utanför Göteborg. Ingesund i närheten av Arvika har musikinriktning. Nordiska folkhögskolan finns i Kungälv. Sena tillskott är Kvinnofolkhögskolan och en internationell folkhögskola i Göteborg. 1985 fanns 125 statsunderstödda folkhögskolor (Statliga myndigheter 1986), men enligt annons 1995 fanns 136 folkhögskolor. När kommunal vuxenutbildning (Komvux) byggdes ut från 1960-talet, antog man att folkhögskolan spelat ut sin roll, men skolformen har visat sig lämplig för många som lämnat grundskolan med dåliga baskunskaper.
Dokumentationen och arkivbildningen vid folkhögskolorna är mycket skiftande. Somliga har sparat allt och andra ett minimum. Arkivvården behandlas i instruktionen 1958:478 § 20. Folkhögskolans fria arbetsformer har medgivit mer experiment än folkskola och läroverk, och arkiven kan därför vara av särskilt värde ur pedagogikhistorisk synpunkt.
Söndags- och aftonskolor var ett gammalt sätt att privat eller med kommunalt stöd ordna vuxenundervisning. När den nioåriga grundskolan infördes i början av 1960-talet inrättades statlig och kommunal vuxenundervisning. Kungl. Maj:t utfärdade 11/10 1963 en stadga för statsunderstödda kvällsgymnasier för vuxna, som ofta drevs av bildningsförbunden. De stod under tillsyn av Skolöverstyrelsen liksom all annan undervisning upp till studentexamensnivå (beslut 5/5 1961) och hade rätt att anordna särskild prövning för studentexamen och fyllnadsprövning. Det fanns tekniska och handelsinriktade kvällsgymnasier, dvs med stark yrkesinriktning. Malmö hade Aftonskola 1922-69, Göteborg hade Kvällsgymnasium från mitten av 1950-talet som drevs av Kursverksamheten-Folkuniversitetet; dessutom fanns teknisk aftonskola i anslutning till yrkesskolan från 1948.
Statens skola för vuxna finns i Härnösand och Norrköping. Den ger utbildning enligt läroplan för grundskola och kommunalt gymnasium samt viss yrkesutbildning genom distansundervisning och brevskola, men det går också att varva studier vid skolan och hemma. Statens gymnasium för vuxna i Härnösand och Norrköping fick instruktion i SFS 1963:65. Det låg under Skolöverstyrelsen och delvis under Kungliga Överstyrelsen för yrkesutbildning, tills den upphörde 1964. Enligt SFS 1971:424 Kungörelse om vuxenutbildning ska sådan skolenhet finnas där Kunglig Maj:t bestämmer. Nya förordningar finns i 1985:288, 1992:601, ny lag 1991:1108.
1967 beslöt riksdagen att införa vuxenutbildning i kommunal regi, senare kallad Komvux. Verksamheten startade 1968 med kurser enligt gällande läroplaner för grundskola, fackskola och gymnasium. Enda skillnaden var att lektionerna var bara hälften så många som i ungdomsskolan. Detta grundades på erfarenheter från äldre vuxenutbildning. Särskild läroplan för vuxenutbildning kom först 1982. Vuxenstudiestöd infördes 1976 (jfr kap. 45). Från 1976 var kommun skyldig att anordna grundvux för dem som inte hade kunskaper motsvarande årskurs 1-9 i grundskolan.
Folkskoleöverstyrelsen tillkom 1914 som centralt statligt ämbetsverk för bl a folkskoleinspektörerna men ersattes från 1919 av Skolöverstyrelsen (SÖ). Skolöverstyrelsen hade enligt instruktionen 1918:1115 inseende över folkundervisning, specialskolor, seminarier, folkhögskolor, folkbibliotek och yrkesundervisning. En särskild Överstyrelse för yrkesundervisning fanns 1944-65 (Instruktion i SFS 1943:963 upphävd genom 1964:531).
Den regionala tillsynen över skolväsendet övertogs 1958 av länsskolnämnder som ersatte folkskoleinspektörerna (se 19.3) och även övertog domkapitlens få kvarvarande uppgifter rörande folkskolan. Skolnämnden i Stockholm 1964-68 motsvarade länsskolnämnd. Länsskolnämnderna beslutades genom SFS 1956:616, instruktion finns i 1958:279, 1962:487, 1965:741 och 742 samt även senare ändringar. 1964:475 är instruktion för skolnämnden för Stockholms stad som inrättades då; tidigare sköttes Stockholms ärenden av Skolöverstyrelsen och Överstyrelsen för yrkesundervisning (Stockholms kommunalkalender 1969 s 659).
Länsskolnämnd skulle finnas i varje residensstad. Enligt skollagen (1962:319) hade länsskolnämnd inseende över grundskolor, gymnasier, kommunala och landstingskommunala skolor, sjöbefälsskolor (jfr 14.7) och skolor för utvecklingsstörda (=särskolor, jfr 23.5). I planeringsfrågor av regionalpolitisk betydelse samverkade länsskolnämnden med länsstyrelsen. Den skulle verka för att arbetet vid skolorna bedrevs ändamålsenligt, övervaka anskaffning av pedagogiska hjälpmedel (länscentral för pedagogiska hjälpmedel fanns i O-län 1963), bedriva upplysningsverksamhet och främja lärarnas fortbildning. Nämnden beslutade om fördelning av statsbidrag, tillsättning av lärartjänster, om skolbyggnader m m. Chefen kallades länsskolinspektör och skolinspektörer bedrev tillsynsverksamheten. Nämnden hade först 7 sedan 9 ledamöter, bosatta inom länet. Från 1965 utsåg Kunglig Maj:t/regeringen två ledamöter, som representerade arbetsgivare resp. arbetstagare inom länet. Skolöverstyrelsen utsåg en ledamot med pedagogisk sakkunskap, länsstyrelsen en med juridisk utbildning och landstinget fem ledamöter med dokumenterat intresse för utbildningsfrågor.
När storkommunerna bildats 1974 framstod länsskolnämnd alltmer som en onödig mellaninstans, och 1991 lades de ned samtidigt med Skolöverstyrelsen, som dock återuppstod som Skolverket med regionala kanslier. Länsskolnämndens arkiv består till större delen av årsvis ämneslagd korrespondens. Mycket av materialet finns även i de kommunala skolstyrelsernas arkiv t ex handlingar angående skolbyggnader.
Kyrkliga skolstyrelser (före 1863) och skolråd behandlas i 19. 3. 1909 kom en lag som gjorde det möjligt för Kunglig Maj:t (=regeringen) att föra över skolväsendet till kommunen i en stad där det fanns stadsfullmäktige, och på 1910-talet började folkskolestyrelser inrättas i städerna. Fortsättningsskolan följde samma regel. Genom lag 6/6 1930 blev folkskolestyrelse obligatorisk i en kommun där skoldistriktet sammanföll med kommungränserna och där det fanns kommunalfullmäktige. Eftersom en kommun med över 1.500 invånare skulle ha kommunalfullmäktige, innebar detta att större landskommuner började inrätta folkskolestyrelser från 1931. 1938 sänktes invånarantalet för obligatoriska kommunalfullmäktige till 700, vilket medförde att folkskolestyrelser inrättades i många distrikt från 1940. Från 1952 sammanslogs många små kommuner och folkskolestyrelse inrättades överallt. Från 1958 kallades den bara skolstyrelse, eftersom den även fick hand om ekonomin för statliga realskolor och läroverk. Under folkskolestyrelse kunde finnas egna arkivbildare som skolnämnd, kantorsnämnd, betygsnämnd, lokalstyrelse för elevhem m m.
Enligt SFS 1952:434 skulle försöksverksamhet med enhetsskola, folk- och fortsättningsskola skötas av en särskild skolstyrelse i de kommuner där Kunglig Maj:t medgivit försök med nioårig enhetssskola. Denna lag gällde ej Stockholms stad. Särskild skolstyrelse kunde med tillstånd av Kunglig Maj:t även sköta yrkesundervisningen, som annars låg under särskild styrelse för yrkesskola. Särskild skolstyrelse valdes av kommunal- eller stadsfullmäktige. Lagen förlängdes 1954:55 och flera följande år, tills skolstyrelse allmänt inrättades 1958. Från 1960 övertog skolstyrelse ansvaret för yrkesskolorna.
Tekniska skolan i Stockholm från 1844 behandlas under konstnärlig utbildning (se 43.4). Vid denna skola fanns även byggnadsyrkesskola och maskinyrkesskola (Stockholms kommunalkalender 1933 s 371). Den äldsta tekniska utbildningen var den militära. Artilleriläroverket på Marieberg i Stockholm tog även emot civila elever 1842-66. På 1850-talet inrättades tekniska elementarskolor för ynglingar som ville utbilda sig för industriell verksamhet. I Borås startade en sådan skola 1/9 1856; från 1938 blev den Tekniskt Gymnasium, från 1947 Högre Tekniska Läroverket och från 1963 Statens Tekniska Gymnasium. Dessa skolor drevs ofta som afton- och söndagsskolor, dvs eleverna kombinerade yrkesarbete med skolgång. Från slutet av 1800-talet började flickor få tillträde. Enligt en lista över statsbidrag till lägre tekniska skolor 1912 fanns det c:a 70 i hela landet, de flesta i städer. De kallades teknisk aftonskola eller teknisk yrkesskola. Sundbyberg hade teknisk aftonskola 1914-26 (Arkivregister för Stockholms län).
De tekniska elementarskolorna ombildades enligt riksdagsbeslut 1918 till teknisk fackskola eller tekniskt gymnasium. Tekniska läroverk inrättades enligt SFS 1919:365 (jfr 1956:426). Lägre teknisk undervisning gavs i form av arbetsplatsanknutna lärlings- eller verkstadsskolor. De tekniska fackskolorna skulle ge den utbildning och praktik som behövdes för arbetsledare, ritare, konstruktörer etc. Tekniska fackskolan hade tvååriga kurser ovanpå folkskolans fortsättningsskola. Fristående tekniska fackskolor för elteknik fanns i Västerås och Eskilstuna.
En del tekniska elementarläroverk ombildades till tekniska gymnasier. Enligt Svensk uppslagsbok (1935) fanns tekniskt elementarläroverk kvar enbart i Borås och Norrköping, och de skulle ombildas till fackskola eller gymnasium liksom de övriga. Tekniska gymnasier med treåriga kurser fanns 1935 i Malmö, Örebro och Härnösand, i Malmö kombinerad med maskin, husbyggnads- och kemisk fackskola, i Härnösand med fackskola för träindustri. Stockholm hade kommunal teknisk aftonskola 1939-73 och teknisk realskola 1920-c1968. (Arkivregister för Stockholms län).
Den tekniska utbildningen låg under Skolöverstyrelsen från 1919 (SÖ:s instruktion 1918:1115), men lades 1944 under Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning (KÖY med instruktion 1943:963 upphävd genom 1964:531). 1964 lades den åter under skolöverstyrelsen. I den nioåriga försöksskolan (enhetsskolan) på 1950- och 1960-talen fanns en särskild teknisk gren. Då grundskolan infördes på 1960-talet, flyttades den tekniska utbildningen till tvåårig fackskola efter grundskolan. De särskilda tekniska gymnasierna och läroverken lades ned men återuppstod som teknisk linje inom det nya kommunala gymnasiet.
Teknisk högskola i Stockholm tillkom 1877 genom omorganisering av det 1827 inrättade Teknologiska institutet. Som föregångare räknas Mekaniska skolan som inrättades 1798 under Målar- och bildhuggarakademin (senare Konstakademin) och Modellkammaren grundad av Christoffer Polhem 1697. Utbildningen var först praktisk och omfattade endast elementär matematik, fysik och kemi. 1846-48 lades undervisningen om åt det teoretiska hållet, förkunskapskrav och minimiålder infördes. Under 1850-talet utökades antalet läroämnen. 1869 flyttades bergsskolan i Falun till Teknologiska institutet som sedan omfattade fyra fackskolor med treårig kurs: maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi, kemisk teknologi, bergsvetenskap samt väg- och vattenbyggnadskonst. 1877 tillkom fackskola för arkitektur - tidigare låg arkitektutbildningen inom Konstakademien med en praktisk byggnadskurs vid Teknologiska Institutet. Omkring sekelskiftet tillkom undervisning i elektroteknik, 1912 i skeppsbyggnadskonst, 1932 i lantmäteri. 1935 fanns 38 professurer jämte andra lärare i specialämnen vid högskolan. 1927 infördes teknologie doktorsgrad.
Chalmers tekniska högskola startade som Chalmerska slöjdskolan 1829, hette Chalmers tekniska läroanstalt 1883-1914, Chalmers tekniska institut från 1914 och blev högskola 1/7 1939, då den likställdes med Tekniska högskolan i Stockholm (gemensamt utförligt reglemente i SFS 1939:422). Skolan startade på donationsmedel men fick snart bidrag från staden Göteborg, statligt bidrag 1835 och årligt statligt anslag från 1895. 1887 flyttades undervisning i skeppsbyggeri från Navigationsskolan (se kap.14.7) till Chalmers. Chalmers tekniska institut från 1914 hade en lägre och en högre avdelning. Examen från högre avdelningen likställdes med examen från Stockholms Tekniska högskola. Tekniska högskolor har senare tillkommit i Linköping (1969), Luleå (1971) och Lund (1960-talet). Från 1977 ingick de i ortens högskola eller universitet. Luleå blev Tekniskt universitet 1997.
Seminarier var utbildningsanstalter för lärare i folkskolan och senare för andra lärare, som inte ansågs behöva högskoleutbildning - det hade adjunkter och lektorer i läroverken. Seminarier kunde drivas av stat, kommun, landsting eller enskilda personer och föreningar, men de flesta förstatligades efter hand. Det fanns folkskoleseminarier, småskoleseminarier, flickskoleseminarier, förskoleseminarier, skolköksseminarier, slöjdlärar- och handarbetslärarseminarier, seminarier för huslig utbildning. Omkring 1970 fanns det kvar 25 seminarier av olika slag. Central myndighet var Skolöverstyrelsen, men från 1/10 1976 (SFS 1976:711 ff) blev det i stället Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Från 1977-07-01 blev samtliga kvarvarande statliga seminarier inordnade i högskolan som institutioner.
A. Från folkskoleseminarium till lärarhögskola
Landets första seminarium var den Normalskola, som Sällskapet för växelundervisningens främjande inrättade i Stockholm 1830, alltså innan folkskolan beslutades 1842. Men redan på 1820-talet kunde blivande lärare få några månaders praktik i växelundervisningsmetod vid Stockholms skolor. Sådan praktik ordnades också för lärare på landet. Till Kristinehamns växelundervisningsskola skickades 1830 en hugad yngling från landsbygdsförsamlingen Väse.
På förslag av Lunds domkapitel inrättades 1838 ett skollärarseminarium i Lund på donationsmedel. Enligt folkskolestadgan 1842 skulle varje domkapitel och Stockholms stad inrätta seminarier för att få fram behöriga lärare till folkskolan. Efter tyskt mönster beslöts att seminariernas kurser inte skulle omfatta mer än vad som lärdes ut i folkskolan. Den blivande läraren behövde tre terminer för att grundligt inhämta dessa kunskaper.
Från början tog folkskoleseminarierna enbart emot manliga elever, men till Stockholm och Härnösand kom några kvinnor. 1859 fick kvinnor rätt att söka lärartjänster, och från 1860 övergick några seminarier t ex Skara till att enbart ta emot kvinnor. 1864 fanns 12 seminarier, men då beslöt man att bara behålla åtta - sex för män och två för kvinnor. Utbildningstiden förlängdes till 3 år - 1877 lades ett fjärde år till. Det räckte med genomgången folkskola för att komma in, och lärokursen var fortfarande en något fördjupad och utvidgad folkskolekurs. Seminarieutbildningen var attraktiv för landsbygdens ungdom, som ville ha yrkesutbildning, inte många års lärda studier. Folkskoleseminariet i Luleå, som inrättades 1907, blev från 1919 det första seminariet som utbildade manliga och kvinnliga lärare gemensamt. Uppdelningen i manligt och kvinnligt seminarium bibehölls ända till 1950-talet i Göteborg.
1914 års stadga för folkskoleseminarier ökade kraven på adjunkterna vid seminarierna; det krävdes akademisk grundexamen, liksom för motsvarande tjänster vid läroverken. Inträdeskraven för lärarkandidater höjdes till ungefär realskolans nivå, och undervisningen breddades och fördjupades. De seminarieutbildade lärarna hade mer pedagogisk utbildning än läroverkslärarna, som i stället gick provår. Nya stadgor för folkskoleseminarier finns i SFS 1937:535 och 1958:427. 1958 års stadga ändrades genom 1968:315, men då höll seminarierna på att avvecklas eller ombildas till Lärarhögskola.
På förslag av 1946 års skolkommissions lärarutbildningsdelegation beslöt riksdagen 1950 att folkskollärarutbildning och eventuellt även småskollärarutbildning skulle förläggas till en ny typ av utbildningsanstalt, lärarhögskolor. Den första lärarhögskolan inrättades i Stockholm 1956 (stadga i SFS 1956:138), den andra i Malmö 1960 med endast ämneslärarutbildning till en början men från höstterminen 1962 utbildades både småskole- folkskole- och ämneslärare. Från 1962 ombildades successivt folkskoleseminarierna i Göteborg till lärarhögskola. Umeå startade 1963, Uppsala 1964 och Linköping 1968.
Stadgan för lärarhögskolor (1968:318) gällde från 1/7 1968. Enligt den skulle äldre påbörjade utbildningar fullföljas, så seminarierna avvecklades efter hand. 1 juli 1968 fanns 15 lärarhögskolor i landet, nämligen 6 för klass- och ämneslärarutbildning (Göteborg, Linköping, Malmö, Stockholm, Umeå, Uppsala) och 9 för enbart klasslärarutbildning (Falun, Gävle, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå, Växjö). Skolöverstyrelsen var central myndighet för lärarhögskolorna, som hade till uppgift att på vetenskaplig grund utbilda småskollärare, folkskollärare, speciallärare och lärare i läroämnen för grundskola och gymnasium (+folkskola och yrkesskola så länge de fanns kvar) samt bedriva pedagogisk försöksverksamhet och forskning inom områden av betydelse för skolväsendet.
Större lärarhögskolor hade lågstadielärar- (årskurs 1-3), mellanstadielärar- (årskurs 4-6) och ämneslärarlinje för högstadiet (årskurs 7-9) samt fortbildningsavdelning, som kan vara egen arkivbildare. Kommunen ställde övningsklasser till förfogande. För varje lärarutbildning fanns en utbildningsnämnd, och det fanns ämnesinstitutioner för pedagogik och metodik. Lärarhögskolorna inordnades i ortens universitet eller högskola från 1/7 1977 med undantag från Stockholms lärarhögskola som fortfarande är fristående. Vid lärarhögskolan i Mölndal utanför Göteborg fanns från 1960 utbildning för lärare i yrkesämnen vid Yrkespedagogiska institutet med egen arkivbildning.
Småskolan tillkom genom att man på 1850-talet gav tillstånd till s k mindre folkskolor för barn i glesbygd, där lärare eller lärarinna som godkänts av prästen kunde undervisa utan seminarieutbildning. 1867 började Stockholms folkskoleseminarium ge kurser för lärarinnor vid småskolan. Skara folkskoleseminarium hade sådana kurser 1870-78. 1878 fick första årskursen vid de kvinnliga statliga folkskoleseminarierna även till uppgift att utbilda småskolelärarinnor. Småskoleseminarium med ettårig kurs kunde också startas på lokalt initiativ. I Åmål fanns ett sådant seminarium 1872-1911. Småskoleseminariet i Borås startade som privat och övergick till landstinget 1923.
1886 års stadga förlade småskollärarexamen till slutet av andra årskursen i de statliga folkskollärarseminarierna. Genom 1914 års stadga försvann möjligheten att avlägga småskollärarinneexamen vid folkskoleseminarium. Nu skulle landstingen huvudsakligen ansvara för utbildningen. 1926 fanns i landet 28 småskollärarinneseminarier, varav 21 drevs av landsting och 4 hade statligt stöd. Eftersom man ansåg att det utbildades för många småskollärarinnor, föreslogs vid 1923 års riksdag att seminarierna skulle förstatligas för att antalet lärare skulle avpassas bättre efter behovet, och detta beslutades 1932. Då blev det 8 småskoleseminarier, varav fyra var förlagda till folkskoleseminarierna i Härnösand, Strängnäs, Skara och Landskrona; dessutom fanns fyra enkla seminarier (Haparanda och Lycksele med 3-årig kurs, Falun och Linköping med 2-årig). Haparanda och Lycksele hade finska som undervisningsspråk 1874-1911. 1875 grundades ett seminarium för utbildning av lapska småskollärare i Jokkmokk. Det flyttades 1904 till Murjek, där även övningsskola tillkom; 1918 blev det ett svenskt småskoleseminarium och 1934 lades det ned (Arkivförteckning i Härnösands landsarkiv). Ny stadga för småskoleseminarier utfärdades i SFS 1938:42. Flera folkskoleseminarier hade på 1950-talet även utbildning av småskollärare. Småskoleseminarierna uppgick på 1960-talet i lärarhögskola liksom folkskoleseminarierna (jfr 19.9.A).
1859 inrättades i Stockholm "Lärokurs för fruntimmer" för att utbilda unga kvinnor till lärare, framför allt till de hastigt expanderande flickskolorna. 1861 blev dessa lärokurser i stället Statens seminarium för bildande av lärarinnor, som från 1878 kallades Kungliga Högre Lärarinneseminarium. 1864 tillkom en övningsskola, Statens normalskola för flickor. 1864 blev seminarieutbildningen 3-årig och 1891 infördes en frivillig fjärde årskurs. Eleverna hade viss frihet att välja ämnen och kunde alltså specialisera sig mer än vad folkskollärarna kunde. Pedagogik och hälsolära var obligatoriska. Från 1905 lades seminariet i fråga om undervisning under Läroverksöverstyrelsen, från 1919 Skolöverstyrelsen, men i ekonomiskt avseende lydde det under Stockholms stads undervisningsverk. Formella inträdeskrav saknades i början, men från 1909 krävdes normalskolekompetens, dvs genomgången högre flickskola. Lärarna var under 1900-talet lektorer och ämneslärare/adjunkter liksom vid folkskoleseminarier. 1931 föreslogs kurserna bli obligatoriskt 4-åriga, men från 1942 avvecklades Lärarinneseminariet.
Efter mönster av Högre Lärarinneseminariet inrättades flera privata seminarier i Stockholm: Privata högre lärarinneseminariet tillkom 1899, Anna Sandströms högre lärarinneseminarium fanns 1900-39 och verksamheten fortsatte i viss mån genom Anna Sandströms fortbildningskurser. Detthowska eller Lägre lärarinneseminariet fanns 1896-1911. I Lund fanns Privata högre lärarinneseminariet 1905-16, och vid Kjellbergska flickskolan i Göteborg fanns ett Högre lärarinneseminarium 1908-32. Flickskoleseminarierna försvann, när antalet flickskolor minskade genom att flickorna fick möjlighet att gå i statliga samrealskolor från 1905, i kommunala mellanskolor från 1909 och i statliga flickläroverk i de större städerna från 1928. Det blev också vanligare att flickskolans lärarinnor tog akademisk grundexamen och gick provår, liksom manliga läroverkslärare gjorde.
D. Seminarier för huslig utbildning
På 1880-talet började folkskolan i Stockholm inrätta skolkök för flickor. Statens skolköksseminarium startade 1892 som hushållsskola, uppgick 1894 i Högre Lärarinneseminarium och fortsatte från 1943 som självständig skola till 1961. I Göteborg infördes 1890 skolkök i folkskoleundervisningen och 1893 började kommunal utbildning av skolkökslärarinnor, från 1897 med statsunderstöd (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 161). Från 1921 var utbildningen tvåårig.
Fackskolan för huslig utbildning i Uppsala, grundad 1895, utbildade lärarinnor i huslig ekonomi, handarbete, lanthushåll, barnavård; den hade också kurser i matlagning, sömnad och övriga hemsysslor för flickor som förberedde sig för att bli husmödrar i borgerliga hem. Fackskolan utbildade också ekonomiföreståndarinnor för större vårdanstalter - husmor var deras titel. Skolan fanns kvar till 1961, då äldre stadgar för seminarier inom det husliga området upphävdes och statliga seminarier för huslig utbildning inrättades (SFS 1961:433 trädde i kraft 1/8 1961, ändring i 1968:316).
Hulda Lundin drev i Stockholm ett seminarium för kvinnlig slöjd (=handarbete) 1885-1902. 1885-1948 fanns i Stockholm Ateneum, som var ett enskilt läroverk med huslig utbildning. Maria Nordenfelts högre handarbetsseminarium i Göteborg från 1890 hade yrkesutbildning och utbildade handarbets- och vävlärarinnor. Nordenfelts seminarium var först ettårigt, från 1911 ett och ett halvt år och från 1928 tvåårigt. Skolan övertogs av Göteborgs stad 1952.
Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium i Stockholm var en enskild skola som fanns kvar till 1961. Handarbetets Vänners vävskola i Stockholm och Johanna Brunssons vävskola, som startade i Dalsland 1873 men flyttade till Stockholm 1889 ( Stockholms kommunalkalender 1933 s 374) var också enskilda.
Redan år 1945 föreslog en utredning (SOU 1945:4) att seminarieutbildningen inom det husliga området skulle samlas till färre enheter och förstatligas. Statliga bidrag utgick redan, jämte kommunala. I Umeå startade 1948 Västerbottens landstings seminarium för huslig utbildning. SOU 1957:28 konstaterade att det fanns sju olika sorters utbildning vid elva utbildningsanstalter. Denna utredning förordade obligatorisk undervisning i hemkunskap i folkskolan, realskolan och enhetsskolan, dvs även pojkar skulle ha sådan undervisning.
1961-1977 fanns statliga seminarier för huslig utbildning i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Umeå. 1/7 1977 blev de instutioner för hushållsvetenskap inom universiteten. De hade 3-årig utbildning för hushållslärare med en allmän gren och en för lanthushåll, 3-årig linje för textillärare med en allmän gren och en vävinriktad, 3-årig linje för barnavårdslärare, 1-årig linje för yrkeslärare i klädsömnad och 2-årig linje för ekonomiföreståndare.
Fröbelinstitutets seminarium i Norrköping grundades 1902 av systrarna Moberg och blev kommunalt 1949. På 1930-talet fanns fyra Fröbelinstitut i landet för utbildning av kindergarten- eller barnträdgårdslärarinnor. Örebro förskoleseminarium grundades 1903 på enskilt initiativ men blev senare kommunalt. Uppsala förskoleseminarium inrättades 1912 på enskilt initiativ.
Södra KFUK (=Kristliga föreningen för unga kvinnor) bildade ett pedagogiskt institut 1934, och den kooperativa bostadsrörelsen HSB i Stockholm startade 1935 ett seminarium för att utbilda småbarnsfostrarinnor i storbarnkammare; det blev senare Socialpedagogiska seminariet. Göteborg inrättade ett kommunalt förskoleseminarium 1944, Luleå likaså 1950 och Malmö 1/7 1962.
Förskoleseminarierna förstatligades 1/7 1963, men de kunde ha statsbidrag tidigare (förordningen om studiehjälp SFS 1953: 530). Från 1963 blev Skolöverstyrelsen central myndighet, tidigare var det Socialstyrelsen. Från hösten 1976 lades förskoleseminarierna under Universitets- och högskoleämbetet och från 1/7 1977 blev de institutioner i ortens högskola eller universitet.
Den kvinnliga slöjden, dvs undervisning i sömnad, stickning, spinning och vävning är lika gammal som de äldsta flickskolorna. För handarbetsseminarier se 19.9.D. Pojkslöjden i skolan startade på 1870-talet. Grosshandlare August Abrahamsson på Nääs egendom i Skallsjö socken söder om Alingsås grundade 1872 en slöjdskola. 1874 startade även Nääs slöjdlärarseminarium. Enligt hans testamente övergick det till staten 1898 för att lärare och lärarinnor i all framtid skulle fortbildas där, i slöjd men även i gymnastik med lek och dans. Verksamheten flyttades 1960 till Linköping. Den sista kursen på Nääs anordnades 1966.
1876 började folkskollärarseminariet i Karlstad med slöjdutbildning för manliga lärare. 1887 beviljade riksdagen anslag för sådan utbildning vid tre seminarier och snart fanns slöjd vid alla folkskoleseminarier. Kvinnliga seminarier hade alltid utbildat i handarbete - det var ofta småskollärarinnan som hade slöjdskola för flickorna för att bättra på förtjänsten. Slöjdlärarseminariet i Linköping inrättades 1959 (stadga 1960:511, ändrad 1968:317). Det hade två terminers utbildning med övningsklasser och låg under Skolöverstyrelsen. Från 1977 uppgick utbildningen i ortens högskola.
I början av 1990-talet hade landet sex universitet: Uppsala sedan 1477, Lund sedan 1668, Göteborg sedan 1954 (enskild och kommunal högskola från 1891), Stockholm sedan 1960 (kommunal högskola sedan 1878), Linköping från 1976 (från 1967 universitetsfilial under Stockholm) och Umeå (tidigare filial under Uppsala). Förutom universiteten fanns regionala högskolor, varav somliga startat som universitetsfilialer, t ex Karlstad till Göteborgs universitet. Flera av dem var på väg mot universitetsstatus, dvs med reguljära anslag för forskning och forskarutbildning. Dessutom finns sedan 1977 Lantbruksuniversitetet med centrum i Ultuna utanför Uppsala men verksamhet på olika orter i landet (jfr 18.2). 1997 har högskolan i Luleå blivit Tekniskt universitet.
Under slutet av 1800-talet och fram till 1960-talet inrättades många högskolor med specialinriktning på olika yrkesområden. Karolinska institutet i Stockholm motsvarade medicinsk högskola och hade även den första tandläkarhögskolan; senare tillkom tandläkarhögskolor i Malmö, Göteborg och Umeå, som 1964 blev odontologiska fakulteter. Ingenjörer gick vid teknisk högskola, civilekonomer vid handelshögskola, jägmästare vid Skogshögskola, som gick upp i Lantbruksuniversitetet 1977. På 1960-talet ombildades de gamla seminarierna till lärarhögskola, Socialinstitut och Journalistinstitut till socialhögskola resp journalisthögskola. Journalistinstituten i Stockholm och Göteborg startade med ettåriga utbildningar 1962 och ombildades 1967 till högskolor med tvåårig utbildning (stadga 18/5 1967 enligt Göteborgs kommunalkalender 1969 s 229). 1/7 1977 uppgick journalisthögskolorna i universiteten och blev journalistlinje där, från 1989 med treårig eller ettårig variant. Från 1989 finns även treårig utbildning vid Sundsvalls högskola (Mitthögskolan).
Från 1977-07-01 omvandlades alla former av postgymnasial utbildning till högskoleutbildning, och i begreppet högskola innefattades då även universiteten. Skillnaden var att vid universitet bedrevs forskarutbildning och reguljär forskning av professorerna medan de regionala högskolorna bara hade grundutbildning. De sista åren av 1900-talet har professorstjänster tillkommit även vid de regionala högskolorna.
1967 fick Uppsala, Lunds, Göteborgs och Stockholms universitet filialer i Örebro, Växjö, Karlstad och Linköping. De tre första blev regionala högskolor 1977 och därefter har ett stort antal sådana vuxit fram. 1992 fanns förutom de ovan nämnda statlig högskola på följande orter: Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Halmstad, Kalmar, Karlskrona/Ronneby, Kristianstad, Borås, Skövde, Trollhättan/Vänersborg/Uddevalla, Sundsvall/Östersund (kallad Mitthögskolan) och Luleå. Flera av de regionala högskolorna har utvecklats i samarbete med kommunen, och då kan det ha funnits en arkivbildande kommunal kursstyrelse för högskolan (t ex i Trollhättan).
I princip ska bara en statlig högskola finnas på varje ort, men Stockholm är undantaget. Där finns elva fristående högskolor: Tekniska högskolan, Karolinska Institutet, Högskolan för lärarutbildning, Danshögskolan, Dramatiska institutet, Grafiska institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning, Konstfackskolan, Konsthögskolan, Musikhögskolan, Operahögskolan och Teaterhögskolan. I Göteborg ligger de konstnärliga utbildningarna under universitetet, men Chalmers tekniska högskola förblev fristående och har ombildats till stiftelse, liksom Internationella handelshögskolan i Jönköping. Militärhögskolan i Stockholm tillhör försvarsdepartementet. På vissa orter fanns också vårdhögskola med landsting som huvudman samtidigt som det fanns statlig högskoleutbildning (Skövde).
Universiteten styrdes sedan gammalt av konsistorium bestående av professorerna, dvs lärarkollegiet. I Uppsala kallas styrelsen fortfarande konsistorium. Vid övriga universitet och högskolor finns en styrelse med rektor som ordförande. Genom 1992 års högskolereform blev rektor förordnad på sex år liksom generaldirektör och kunde organisera sitt universitet eller sin högskola efter lokala förutsättningar, men efter några år minskades åter de lokala befogenheterna.
1893 fick de dåvarande två universiteten samt Karolinska Institutet en gemensam Kansler för rikets universitet. Universitetskanslerns arbete ökade genom att det blev fler universitet och högskolor. 1964-76 fanns det centrala ämbetsverket Universitetskanslersämbetet, som utvecklades till Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Detta lades ned 1992 men återuppstod i bantad version som Kanslersämbetet för utvärdering och kvalitetskontroll. 1995 återinfördes ett centralt ämbetsverk, Högskoleverket.
Sedan medeltiden var universiteten organiserade i fakulteter. I Uppsala och Lund fanns teologisk, juridisk, medicinsk och filosofisk fakultet. När Stockholms och Göteborgs högskolor startade i slutet av 1800-talet, fick de inte alla fakulteterna. I Göteborg planerades först en “fri akademi” utan examina, men genom att stora donationer till verksamheten förutsatte reguljär högskola blev det en sådan, med enbart filosofisk fakultet. Den medicinska kom stegvis genom läkarutbildning under 1940-talet och formellt 1954. I Stockholm fanns redan läkarutbildning vid det självständiga Karolinska Institutet. Teologisk och juridisk fakultet finns bara i Uppsala och Lund, men många kurser kan läsas i Stockholm och Göteborg.
Den filosofiska fakulteten, som bestod av alla ämnen som inte passade in i de tre mer yrkesinriktade fakulteterna, delades efter hand i historisk-filosofisk, språklig och naturvetenskaplig sektion. Samhällsvetenskaplig fakultet bildades på 1960-talet genom utbrytning ur filosofisk eller humanistisk fakultet. Odontologisk fakultet inrättades 1964. Farmaceutisk fakultet för apotekarutbildning finns i Uppsala.
Inom fakulteterna växte det fram ämnesinstitutioner av skiftande storlek. Varje professor regerade sin egen institution. Docenter på tidsbegränsade förordnanden var biträdande lärare. Med ökande undervisning på 1960-talet tillkom lektors- och adjunktstjänster samt prefektbefattningar för administrationen. Prefekt skulle samråda med ett institutionskollegium. Från 1977 ska vid varje institution finnas styrelse med prefekten som ordförande och representanter för lärare, teknisk och administrativ personal samt elever.
1941 tillkom undervisningsnämnder för bl a granskning av studieplaner vid institutionerna. 1964 ersattes undervisningsnämnderna av utbildningsnämnder för beredning och beslut i utbildningsfrågor inom fakultet eller sektion. Utbildningsnämnd ersattes av linjenämnd 1977-07-01. Linjenämnder beslutade i fråga om grundutbildning (fram till fil.kand.examen eller motsvarande) och fakultetsnämnder i fråga om forskarutbildning och forskning. 1984 blev det möjligt att slå samman linjenämnd och fakultetsnämnd inom en utbildningssektor (se nedan) till utbildnings- och forskningsnämnd. Från 1977 skulle professorer ägna sig enbart åt forskarutbildning, medan grundutbildningen skulle skötas av universitetslektorer och universitetsadjunkter. Lektorerna skulle ha disputerat, men i praktiken sköttes mycken undervisning av odisputerade forskarstuderande som arvoderad timundervisning.
1977-1988 låg universitetens grundutbildning under en regionstyrelse. Från 1977-07-01 indelades landet i sex högskoleregioner (Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund/Malmö, Göteborg och Umeå) och varje region leddes av en styrelse, där majoriteten av ledamöterna företrädde allmänintressen. Instruktion finns i SFS 1977:458. Regionstyrelserna hade planerande och initierande uppgifter inom grundutbildningen, som blev mer yrkesinriktad och delades i fem sektorer: teknisk utbildning, AES= administrativ, ekonomisk och social utbildning, vårdyrkesutbildning, utbildning för lärare samt för kultur- och informationsyrken. Regionstyrelsen hade eget kansli och bildade eget arkiv. När man mjukade upp skiljelinjen mellan forskning och grundutbildning genom 1986 års universitetslärarreform, miste regionstyrelsen sin betydelse och avskaffades, men regionbegreppet bibehölls för statistik och fördelning av forskningsmedel.