I detta kapitel förekommer delvis samma arkivbildare som i kapitel 13 Sjuk- och hälsovård, eftersom man inte skilde på förebyggande och botande åtgärder.
Den äldsta formen av förebyggande insatser för hälsan är karantän, dvs att personer och varor som misstänks medföra smitta isoleras en tid för att man säkert ska kunna se att sjukdom inte bryter ut. Metoden är gammal. Ordet karantän = 40 dagar anses återgå på medeltida bestämmelser i Venedig att fartyg som kom från pestsmittat land måste vänta 40 dagar utan att ta kontakt med land. Äldre tids läkare visste mycket litet om hur smitta överförs, men man hade gjort iakttagelser och handlade därefter. Sveriges första karantänsanstalt inrättades på Känsö i Göteborgs södra skärgård 1807 enligt karantänsförordningen 7/11 1806. Den tillkom i samband med att kustbevakningen förstärktes 1804 (jfr 8.4). Personalen på Känsö bestod av militärbefälhavare, läkare, fältskär och karantänsmästare enligt reglemente fastställt av Kunglig Maj:t 19/11 1807. 1820 tillkom karantänskassör och materialförvaltare. Känsö leddes först av en karantänskommission i Göteborg, som avskaffades genom SFS 1869:23; därefter hade länsstyrelsen tillsyn över inrättningen, som fanns kvar till 1934 men egentligen bara fungerade vid koleraepidemierna på 1830- och 1850-talen, då det upprättades karantänsplatser på många andra ställen längs kusterna. Enligt SFS 1920:297 och 1934:142, upphävd genom 1953:222, skulle staten vid behov ordna karantänsstationer och karantänsplatser i hamnstäder. Djurkarantän som började inrättas från 1885 (jfr 27.3) var kommunala i motsats till den statliga karantänen för människor.
Sedan 1817 hade kyrkorådet ett ansvar för hälsovården i socknen, men genom förordning 1843 29/8 flyttades detta till sockennämnd, som dock inte inrättades överallt. 1831 inrättade vissa städer sundhetsnämnd för att vidta åtgärder mot koleran enligt karantänsförfattningarna 1806. Stockholm hade sundhetsnämnd 1847-63 (Arkivregister för Stockholms län) och inrättade ett antal sundhetsbyråer i samband med koleran 1853-59. I förordning 30/12 1857 angående hämmande av farsoter och smittsamma sjukdomar lades också ansvaret för allmänna hälsovården på landsbygden hos sockennämnden på landet och hos sundhetsnämnden i staden. Tillfälliga kolerasjukhus drevs av sundhetsnämnd i stad. Genom inrättandet av de borgerliga kommunerna från 1863 blev hälsofrågorna kommunalnämndens uppgift på landet och i staden blev det drätselkammarens, dvs det allmänt förvaltande organet, som vid behov kunde inrätta en särskild kommitté och/eller sundhetsbyrå.
Enligt hälsovårdsstadgan 25/9 1874, som gällde från 1875, skulle särskild hälsovårdsnämnd finnas i stad. Enligt kungörelse 27/5 1898, som trädde i kraft 1900, skulle hälsovårdsstadgan gälla även i municipalsamhälle, dvs tätortsbebyggelse som inte var stad (jfr 21.2). Redan tidigare hade den tillämpats för del av en kommun (t ex Hisingstad inom Lundby kommun, som inkorporerades med Göteborg 1905). Hälsovårdsnämnden ansvarade för epidemisjukvård men kunde även ha hand om annan sjukvård t ex i anslutning till en kommunal försörjningsinrättning. Tuberkulos- och epidemisjukstugor var kommunala. Epidemisjukhus kunde ligga under hälsovårdsnämnd till 1943 eller ha särskild styrelse. Från början av 1900-talet kunde landsting inrätta farsotsnämnd och började ta över de kommunala sjukstugorna. Från 1919 inrättade landstingen epideminämnd.
Stadsläkare utövade den praktiska tillsynen beträffande människors hälsa; stadsveterinär, som skötte livsmedelskontrollen från 1880-talet samt djurkarantänen, låg också under hälsovårdsnämnden. Göteborg hade från 1885 en stadskemist både till myndigheters och allmänhetens tjänst t ex för vattenanalyser (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 120). Han gjorde även regelbundna stickprovsanalyser av mjölk- och gräddprover från butiker, misstänkt arsenikhaltiga tapeter m m och tog emot uppdrag från andra kommuner och företag enligt tryckt prislista.
Enligt 1919:566 kunde stadsfullmäktige besluta att låta hälsovårdsnämnden förvalta stadens sjukvård. I Göteborg tillämpades detta sedan 1917 enligt en lokal stadga fastställd av Kunglig Maj:t i juli 1916. En särskild avdelning inom hälsovårdsnämnden fungerade som styrelse för stadens sjukvårdsanstalter, som tidigare haft egna styrelser, men från 1/7 1933 fick Göteborg en särskild sjukhusdirektion (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 150 f).
Kommunala hälsovårdsinspektörer samarbetade sedan början av 1900-talet med den statliga yrkesinspektionen vid tillsyn av arbetsmiljö (se 39.2). I städerna fanns särskild hälsopolis för att biträda hälsovårdsnämnden I Göteborg leddes hälsopolisen av en sundhetskommissarie och 18 tillsyningsmän (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 113 f). Sundhetskommissariens instruktion var från 1895. Sundhetsinspektör kallades den läkare (stadsläkare eller förste provinsialläkare) som enligt 1918:460 (lag angående åtgärder mot utbredande av könssjukdomar, Lex veneris) skulle ta emot anmälningar om smitta. Lex veneris ersatte den kontroll som tidigare fanns genom den s k reglementerade prostitutionen i större städer och hamnstäder. Enligt lokala reglementen skulle kvinnor som enligt polisens anteckningar levde av prostitution regelbundet besiktigas av läkare för att hindra smittspridning. De som var smittade av könssjukdom skickades till kurhus eller lasarett. Reglementeringen infördes efter utländskt mönster enligt kommunala beslut under senare delen av 1800-talet, men väckte dels opposition från sedlighetsföreningar, eftersom den innebar att skörlevnad erkändes som legitim försörjning, dels var den ganska ineffektiv, eftersom bara kvinnorna kontrollerades.
Senare lydde smittskyddsläkare under miljö- och hälsovårdsnämnden. Enligt karantänslagen 1989:290 ansvarar smittskyddsläkare för att farliga sjukdomar inte sprids bland människor. Smittskyddsläkare kan föreskriva hur människor ska leva för att hindra smittspridning t ex av AIDS.
Enligt hälsovårdsstadgan 1919 skulle hälsovårdsnämnd i stad eller liknande samhälle låta inspektera bostäder ur sanitär synpunkt. På landsbygden blev detta inte obligatoriskt, eftersom kommunerna inte behövde inrätta hälsovårdsnämnd, men landsting, kommun och även de statliga provinsialläkarna hade vissa befogenheter. I större städer och vissa landsting inrättades en myndighet under hälsovårdsnämnden kallad bostadsinspektion. Stockholm inrättade en sådan redan 1906 och anställde en bostadsinspektris. Göteborg hade bostadsinspektion sedan 1910 (kommunalkalendern 1936 s 113). Stockholms landsting hade bostadsinspektion 1947-53 (Arkivregister för Stockholms län).
Från 1920 kunde enligt hälsovårdsstadgan 1919 särskild hälsovårdsnämnd tillsättas även i landskommun, och från 1936 blev hälsovårdsnämnd obligatorisk i kommun med över 3.000 invånare (1935:427). Hälsovården för djur på landsbygden stod under tillsyn av länsveterinären (instruktion 1877:44) som kontrollerade livsmedel och smittosamma sjukdomar bland husdjur. Stadsveterinärer anställdes för matvarukontroll; stadsveterinären i Uppsala kontrollerade från 1884 att fläsk var fritt från trikiner men drev från början av 1900-talet också en privat köttbesiktningsbyrå, som övertogs av hans efterträdare; stadsveterinären hade föreslagit en obligatorisk köttbesiktning redan 1903 men den beslutades inte förrän 1928.
Människohälsovården stod under tillsyn av förste provinsialläkare från 1890, som 1962-08-01 ändrade namn till länsläkare (instruktion 1962:421, 1965:792 med senare ändringar). Förste provinsialläkaren och länsläkaren utövade tillsyn enligt bestämmelser i hälsovårdsstadga, livsmedelstadga, epidemilag m m. och var länsstyrelsens medicinske expert men lydde under socialstyrelsen. Smittskyddslagen 1968-04-26, miljöskyddslagen 1969-05-29 (omtryckt i SFS 1981:420), livsmedelslagen 1971-06-18 och karantänsförordningen 1975-10-16 styrde verksamheten. Länsläkarorganisationen avskaffades genom 1981:684. Samhälls- och miljömedicin. epidemiologi och smittskydd övertogs av landstingen, som redan hade hand om kropps- och mentalsjukvård.
1960 kom en ny hälsovårdsstadga. Då hade kommunerna genom sammanslagning blivit så stora att hälsovårdsnämnd måste finnas i alla kommuner. Från 1983 gällde hälsoskyddslagen 9/12 1982, och då ändrades namnet till miljö- och hälsoskyddsnämnd, som i dag ibland bara heter miljönämnd. Stockholm fick miljö- och hälsoskyddsnämnd redan 1974 och hade en miljöberedning från 1970 (Stockholms kommunalkalender 1985 s 374 med utförlig historik över stadens hälsovård).
Hälsoskydd var alltså först enbart knutet till städer, som sedan gammalt var ohälsosamma, bl a därför att renhållningen fungerade dåligt. I äldre tid var bortforsling av sopor fastighetsägarens uppgift. På varje tomt grävdes en grop för allt avfall. I Göteborg förekom sådan nedgrävning fortfarande på 1860-talet. Man hade också avtal med bönder som skulle hämta latrin i staden och använda till gödsel, men det fungerade dåligt. 1864 bildades Göteborgs Pudrettberednings AB, som åtog sig att hämta latrin och skräp. Av latrinet gjordes kalkpudrett, dvs gödningsmedel, genom tillsättning av släckt kalk. Från 1875 fick hälsovårdsnämnden inseende över renhållningen. 1882 tillsattes en renhållningsstyrelse, som började sin praktiska verksamhet 1885 sedan landshövdingen fastställt reglemente. Man hämtade sopor och annat avfall dagligen från anslutna fastigheter. Från 1913 blev anslutningen till den kommunala renhållningen obligatorisk - tidigare kunde man sköta renhållningen privat. Kommunal svingård anlades för att ta hand om matavfall, som skildes från övrigt avfall, och särskilda kärl anskaffades för latrin (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 137). I Uppsala anlade man också svingård inom renhållningsverket 1906, men hade svårt att få fläsket sålt. Avfallshanteringen gick dock ekonomiskt ihop i Uppsala, så att köksavfall och gårdslatrin hämtades gratis ända till 1949.
För renhållningens historia i Stockholm se Stockholms kommunalkalender 1969 s 110 f. I en del kommuner har renhållningen lagts ut på enskilda företag i stället för att skötas i kommunal regi.
Ett annat stadsproblem var vattentillförsel och avlopp. Vattenledningsstyrelse fanns
redan i början av 1800-talet i Göteborg med ledamöter valda direkt av borgerskapet,
alltså en "förkommunal" styrelse. Under 1900-talet finns i kommunerna exempel på
vattendirektion, vattenverksstyrelse, vatten- och avloppsnämnd eller verkstyrelse
för denna viktiga kommunala angelägenhet. Senare tillkom ofta teknisk nämnd, där
man samlade frågor rörande gator, vatten och avlopp, fastigheter m m.
Den statliga distrikts- och länsingenjören var tillstånds- och övervakningsmyndighet för vatten- och avloppsanläggningar och utgjorde egen arkivbildare 1945-70: han kallades också länsingenjör. Verksamheten övergick sedan till naturvårdssektionen vid länsstyrelsen, som från 1/7 1971 kallades naturvårdsenhet och numera kallas miljövårdsenhet - ett namnbyte som följt den kommunala hälsovårdsnämndens förvandling till miljönämnd. Utvecklingen har alltså gått från avskiljning av smittförande människor och djur, kontroll av livsmedel och vatten, kommunalt engagemang i avfallshantering och statlig kontroll av vatten- och avloppsanläggningar till mer aktivt arbete för en hälsosam miljö. Som en kuriositet kan nämnas att redan 1875 förekom ett omfattande mål rörande fiskdöd i Viskan orsakat av utsläpp från Rydals textilfabriks gasverk. Redan då visste man uppenbarligen vilka skador utsläpp kunde åstadkomma, men målet handlade enbart om ersättningsanspråk från innehavarna av laxodlingar i Viskan; något allmänt intresse för att skydda miljön fanns inte, allra minst lokalt, där häradsrätten dömde till betydligt lägre böter än vad hovrätten sedan gjorde.