Statens intressen i djurhållning och djurvård var från början militärt = hästar. Med intresset för lantbruk som började på 1700-talet ökade även insatserna för husdjursvård. För jakt och viltvård se kap. 12.1. Det kommunala intresset för djurvård har mest varit sanitärt eller gällt behovet av livsmedel (jfr kap. 26).
Den statliga hästaveln i Sverige började redan på 1500-talet. Stogången på Ulvsunds kungsgård, senare kallad Kungsör, nämns första gången i Riksregistraturet 1540. Stogång är en flock ston med tillhörande hingstar för avel. Verksamheten tycks ha funnits på Kungsör till 1621, då även stogång på Strömsholms kungsgård påbörjades. 1634-40 bedrevs verksamhet endast vid Kungsör men återupptogs 1641 vid Strömsholm. I det nyerövrade Skåne lät Karl X Gustav 1658 anlägga ett stuteri vid Dalby kungsgård utanför Lund. Han lät också uppföra ett stuteri på Ottenby kungsgård på Öland, men verksamheten utarrenderades efter en kort period.
Från Karl XI:s tid kan den svenska hästavelns utveckling följas i sin helhet. Behovet av goda kavallerihästar var stort. Från 1661 nämns Flyinge, där hästavel sedan gammalt bedrivits, i jordeboken sammanfört med Dalby som tillhörande stallstaten. Stuteriet vid Flyinge och Dalby utarrenderades men de anställda avlönades av kronan. Strömsholms och Kungsörs stuterier förvaltades före 1777 genom överstemarskalken, 1777-1809 genom riksmarskalken och 1810-17 genom en kunglig kommitté under ledning av hovstallmästaren. Chef för stuterierna var en gemensam stallmästare.
På begäran av riksdagen 1812 upphörde verksamheten vid Kungsör successivt. 1818 övertog den nyinrättade Stuteriöverstyrelsen förvaltningen vid Strömsholm. 1836-50 var Flyinge med Dalby endast hingstdepå; stostammen hade flyttats till Ottenby, där stuteriverksamheten återupptagits efter att ha legat nere sedan 1809. Enbart hingstdepå visade sig emellertid bli för dyrt att driva. En stor del av avelshingstarna (=beskällare) placerades ut hos enskilda, ston inköptes och det blev åter stuteri. Statens hingstdepåer tillhandahöll i huvudsak hingstar för varmblodsavel, medan hushållningssällskapen och enskilda föreningar skötte kallblodsaveln.
Enligt SFS 1872:74 skulle stuteridriften vid Strömsholm successivt avvecklas men hingstdepån behållas. Ottenby skulle behållas som stamstuteri med en mindre hingstdepå. Riket indelades i tre lantbeskällarområden. Till Flyinge hörde Skåne, Halland, Blekinge, Kronobergs och Jönköpings län. Till Ottenby hörde Kalmar län och till Strömsholm övriga Sverige. 1892 beslöts att Ottenby stuteri och hingstdepå skulle läggas ner. 1894 inrättades där en remontdepå (remont=kavallerihäst). Remontdepåer fanns i Utnäslöt 1880-1927, Ottenby 1894-1924, Herrevadskloster 1902-57, Björnö 1903-24, Gudhem 1904-58 (blev sedan alkoholistanstalt se kap. 38) och Frösön 1909-26. De flesta upphörde när antalet kavalleriregementen minskades enligt 1925 års försvarsbeslut. För remontdepåer se även kap. 56.
1887 blev Flyinge åter enbart hingstdepå. Från 1923 drevs det som både stuteri och hingstdepå. 1983 upphörde den statliga driften, som ävertogs av en privat stiftelse. Vid Flyinge fanns stallchefs- beridar- lärlings- och hästskötarutbildning. Strömsholms hingstdepå, som låg under Lantbruksstyrelsen, lades ned 1956, men ny instruktion utfärdades i SFS 1967:570, som upphävde 1940:11 och i sin tur upphävdes genom 1982:832. De största serierna i arkiven från hingstdepåer och stuterier är rullor och journaler över hästarna, koncept och skrivelser samt räkenskaper. Ritningsserierna är omfattande.
Under 1800-talet fanns ett flertal körskolor för hästkörning. Den mest kända är Allmänna Nordiska Hästskötareskolan. Den första offentliga körskolan organiserades på 1860-talet vid Strömsholm. 1874-1956 fanns körskola för kuskar vid Strömsholm, och vid Flyinge fanns två årliga körskolekurser. Körskolor i privat regi fanns på flera håll. Enligt Svensk uppslagsbok (1935) fanns bara den vid Strömsholm kvar, med 3-månaderskurser i körning, vagn- och seldonsvård. 1868 inrättades arméns ridskola, som förlades till Strömsholm (1868:56, ny stadga 26/4 1904, 1917:556). Där undervisade man i ridning, krigsvetenskap, veterinärlära, hovbeslag, vapenföring och gymnastik. 1868 lydde skolan under Inspektören för kavalleriet, och när den lades ned 1956 låg den under pansarinspektören. Arkivet förvaras på Krigsarkivet.
Ansvaret för hälso- och sjukvård bland husdjur vilade på landshövdingeämbetet (=länsstyrelsen) från mitten av 1700-talet, och under 1820-talet började länsstyrelserna anställa provincialdjurläkare. Veterinärinstitutet för utbildning av veterinärer och med mottagning för sjuka husdjur inrättades 1821 i Stockholm, från 1914 kallat Veterinärhögskolan, men Veterinärinrättningen i Skara tillkom redan 1775; båda högskolorna uppgick 1977-07-01 i Lantbruksuniversitetet Ultuna.1824 utfärdade Kungl. Maj:t ett reglemente för djurläkare, och 1830 beviljades statsmedel för avlöning av en djurläkare i varje län. Tjänsten tillsattes av landshövdingeämbetet efter förslag av Sundhetskollegium, senare Medicinalstyrelsen. Alla veterinärer skulle sedan 1859, med ändring 1863, lämna in årsberättelser enligt fastställt formulär till Medicinalstyrelsen. Nytt formulär fastställdes i SFS 1894:108.
1877 omvandlades länsdjurläkaren till länsveterinär, som tillsattes av Kunglig Maj:t (instruktion 1877:44) och lydde under landshövdingen. Även distriktsveterinär och stadsveterinär, som var kommunalt anställda, skulle anmäla sig hos landshövdingen enligt instruktion SFS 1888:53 för länsveterinär, distriktsveterinär och stadsveterinär. Så länge det fanns kavalleriregementen på olika orter i landet fanns också en militär veterinärorganisation.
Veterinärstyrelsen, som utbröts ur Medicinalstyrelsen, var central civil myndighet 1947-71, och funktionen låg 1972-91 hos Lantbruksstyrelsen, som 1991 sammanlades med Statens jordbrukskommission till Statens Jordbruksverk i Jönköping.
Distriktsveterinärorganisationen på landsbygden byggdes upp av landstingen med statsbidrag och förstatligades 1933 (allmän veterinärinstruktion SFS 1933:616, 1968:405). SFS 1933:607 innehåller landets indelning i veterinärdistrikt, ändring 1947:179. Distriktsveterinärer har haft obetydlig arkivbildning; deras handlingar kan ha lämnats in i kommunens arkiv (Torsby i Sysslebäck). Enligt SFS 1912:426 § 12 ska inom landstingsområde där distriktsveterinärbefattning uppehålles med bidrag av statsmedel finnas en veterinärstyrelse. Landsarkivet i Visby har ett litet sådant arkiv 1913-34. På landsarkivet i Härnösand finns veterinärstyrelsen i Gävleborgs län 1912-33 och i Norrbottens län 1913-42. Veterinärstyrelses arkiv återfinns annars hos landstingen.
Stadsveterinärtjänster inrättades för matvarukontroll. Förste stadsveterinären i Stockholm har efterlämnat ett arkiv 1882-1960, veterinärdistrikt i Norrtälje kommun har åstadkommit 7 volymer 1890-1955 och Rimbo 22 volymer 1888-1976 (Arkivregister för Stockholms län). Besiktningsveterinärer lyder under Statens Livsmedelsverk (Statliga myndigheter 1986), som bildades 1972 av delar av förutvarande Veterinärstyrelsen och Statens Institut för folkhälsan. Besiktningsveterinärer är organiserade på 35 kontrollenheter och kontrollerar slakterier och export. Besiktningsveterinär var undantagen från 22-25 §§ i arkivstadgan (SFS 1961:590 som gällde till 1991-06-30) och har inte efterlämnat några arkiv.
Medicinalstyrelsen utfärdade 17/2 1902 cirkulär angående utbildning för länsveterinäraspiranter. Länsveterinären var stationerad i residensstaden, hade tillsyn över hälso- och sjukvård bland husdjur, kontrollerade livsmedel och bekämpade smittosamma djursjukdomar. Från 1983 ingår länsveterinären i länsstyrelsen men tidigare var han egen myndighet.
1885 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse angående karantänsåtgärder mot kreaturssjukdomar, och ny förordning kom i SFS 1898:127. Senare ändringar ska ha skett bl a 4/5 1934, men det står inget om djurkarantän i SFS 1934:142 som är utfärdad denna dag. Karantän för människor var statlig uppgift men karantän för djur blev kommunal. Med anledning av förordningen 1898 inrättades bl a i Göteborg karantänsanstalter för husdjur, den första vid Kastellegården utanför Kungälv. På förslag av handels- och sjöfartsnämnden inrättades 1902 en ny karantän inom staden Göteborg. Den sköttes först av hamnstyrelsen men från 1918 av hälsovårdsnämnden. Kommunala karantänsanstalter för djur fanns i början av 1900-talet även i Malmö, Landskrona, Helsingborg, Stockholm, Söderhamn, Härnösand, Sundsvall, Umeå, Luleå och Haparanda. Enligt Svensk uppslagsbok (1935) fanns c:a 10 djurkarantäner i landet. SFS 1980:402 stadgar om stöd till offentliga karantäner för djur. Karantänslagen 1989:290 föreskriver att kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd ansvarar för sanitära åtgärder beträffande gods och djur.
Nötboskapspremiering sköttes av staten 1892-1937 under ledning av Lantbruksstyrelsen. Premieringsnämnd hade samma distrikt som hushållningssällskap (se 18.1). Varje nämnd bestod av ordförande utsedd av Lantbruksstyrelsen och en ledamot utsedd av hushållningssällskapet. 1938 fastslogs att avelsföreningarna för de raser Lantbruksstyrelsen bestämde skulle föra riksstamböcker grundade på de register hushållningssällskapen skulle föra över kor, som underkastats godkänd kontroll genom kontrollförening. Premieringsnämnderna ansågs då inte längre behövliga. Riksstamböcker hade dock även tidigare förts genom Lantbruksstyrelsens försorg. Handlingar rörande dessa nämnder ska sökas i Lantbruksstyrelsens och hushållningsällskapens arkiv. Författningar: SFS 1892:102, 1914:404, 1922:302, 1937:819.
Det fanns statliga premieringsnämnder för svin 1928-52 (SFS 1928:45 och 1952:668) och för får 1918-36 (SFS 1917:942, 1931:24, 1936:115).
Av staten ledd hästpremiering startade 1874. Den syftade till att åstadkomma goda och för olika trakter i landet lämpliga häststammar. Riket delades i 6 distrikt, som i sin tur var underindelade så att distrikten överenstämde med hushållningssällskapens. 1928 blev det fem huvuddistrikt. Hästpremieringsnämnderna var underställda Stuteriöverstyrelsen tills den upphörde 1934; därefter lades de under Lantbruksstyrelsen. Varje distriktspremieringsnämnd bestod av en ordförande och två ledamöter, av vilka den ena var utsedd av hushållningssällskapet. Premiering ordnades vid årliga besiktningsmöten, från 1950 kallade premieringsmöten, i de underdistrikt till vilka statsmedel anvisats för ändamålet. 1934 indelades verksamheten i sommarpremiering, verkställd av distriktspremieringsnämnden, och vårpremiering, verkställd av en rikspremieringsnämnd, bestående av ordförandena i 1:a, 2:a och 3:e distriktspremieringsnämnderna. 1949 ändrades nämndernas sammansättning.
De raser som premierades var full- och halvblod av varmblodiga raser (från 1950 även skogsruss). Av kallblodiga raser var det nordsvensk ras och ardenner, 1909-28 även gudbrandsdalsk ras och clydesdaleras. Ordförande skulle på grundval av anmälningssedlar, protokoll och andra anteckningar från varje underdistrikt låta upprätta rullor över de hästar nämnden belönade. Rullor i två exemplar, anmälningssedlar över de belönade hästarna, frisedlar, språngrullor, räkenskaper m m skulle insändas till Lantbruksstyrelsen, som efter kontroll skulle tillställa hushållningssällskapet bl a ett ex av rullorna.
Särskild hingstpremiering kunde sedan 1950 anordnas på samma villkor som sommarpremiering. 1950-66 skulle lantbruksstyrelsen se till att premierade hästar infördes i stambok hos styrelsen eller i register hos Jockeyklubben eller Svenska travsportens riksförbund. Riksstambok fördes fr o m 1967 av Lantbruksstyrelsen eller av denna godkänd sammanslutning.
Från 1967 utsågs hingstpremieringsnämnder med ordförande och två ledamöter av Lantbruksstyrelsen, som även bestämde deras antal och verksamhetsområden. De skulle premiera hingstar som uppnått två års ålder och pröva deras lämplighet för avel inom områden där hingstbesiktningstvång förelåg. Särskild premieringsförrättare, utsedd av hushållningssällskapet på tre år, skulle finnas inom sällskapets område. Sådana förrättare skulle också premiera ston och deras avkomma inom sitt område.
De statliga premieringsnämndernas verksamhet upphörde 30/6 1985 och övertogs av hushållningsällskapen. Handlingar rörande nämndernas arbete ska finnas i stuteriöverstyrelsens, lantbruksstyrelsens och hushållningssällskapens arkiv. I Uppsala landsarkiv finns Premieringsnämndens i 3:e distriktet arkiv (8 volymer 1874-50). Enligt uppgift finns inga premieringsnämndsarkiv hos övriga landsarkiv.
Författningar: SFS 1874:13, 1928:10, 1934:12, 1949:703, 1966:560, 1985:342
1936 startade hundskola i Sollefteå under chefen för armén. Från 1941 fanns där arméhundgård med hundskola. 1946 blev arméns hundväsende en gemensam organisation för försvaret. Arméns hundväsende inhämtade dessutom från kommunerna, som förde hundskattelängder, uppgifter om hundar som var lämpliga för militära uppgifter. Civilförsvarssektionen vid länsstyrelsen 1953-71 och senare försvarsenheten förde register över hundar.
1971 blev Hundskolan självständig myndighet med styrelse direkt under försvarsdepartementet (instruktion 1971:357). Skolan var intäktsfinansierad, eftersom specialtränade hundar efterfrågades både av polisen, tullen och för synskadade. 1979 ändrades namnet till Statens Hundskola, 1980 fördes den över till socialdepartementet, och 1/7 1992 bolagiserades den. Skolan tränar tjänstehundar för både statliga myndigheter och väktarbolag samt ledarhundar för synskadade. Den militära delen av skolans arkiv finns på Krigsarkivet, den civila (1980/81-1992) på Riksarkivet, räknat efter hundarnas födelseår, men Riksarkivet har även en del handlingar från 1970-talet.
Det har även funnits ett militärt brevduveväsen. 1887 upprättades på försök en brevduvestation på Karlsborg, men den lades ned på 1890-talet; då fanns det även en brevduvestation vid Stockholms flottstation. 1916 fick armén som gåva en brevduvestam förlagd till I 2, dvs Göta Livgarde i Stockholm. 1925 köptes duvslag vid I 3, dvs Livregementets grenadjärer i Örebro. 1936 organiserades Arméns brevduveväsende, som lades ned efter andra världskriget.