Den optiska telegrafen var en fransk uppfinning, som från 1793 användes i hela republiken Frankrike. Sverige var nästa land att utnyttja uppfinningen. 1794 fanns en optisk telegraf mellan Stockholm och Drottningholm. I Furusund i Stockholms skärgård finns en restaurerad optisk telegraf, konstruerad av A N Edelcrantz, som också skrev en avhandling om den optiska telegrafen 1796. I slutet av 1700-talet fanns optiska telegraflinjer från Stockholm till Vaxholm och Fredriksborgs fästning, över Ålands hav till Ekerö, mellan Göteborg och Marstrand, Malmö och Helsingborg samt Karlskrona och dess sjöbefästningar. Flera linjer inrättades under kriget 1808-09 men sedan fick de förfalla. 1836 iståndsattes en del linjer och en militärt organiserad telegrafkår inrättades; den lydde under chefen för Topografiska kåren, men telegraferna öppnades också för allmänheten. Man hade planerat en linje mellan Göteborg och Stockholm, då Kungl. Maj:t 1/2 1853 beslöt att anlägga elektriskt telegrafnät över landet. Den optiska telegrafen fanns dock kvar på västkusten till 1880-talet.
1853 1/11 togs den första elektriska telegrafförbindelsen i bruk mellan Stockholm och Uppsala. Följande år drogs linjen över Örebro-Göteborg-Helsingborg och Malmö och en kabel lades över Öresund. Förbindelse med Finland över Haparanda tillkom 1860 , med Norge 1885. 1865 lades en kabel direkt till Tyskland. 1855 grundades Televerket. 1858 hade de flesta städer telegrafstation.
1880 anlades den första telefonstationen i Stockholm av Stockholm Belltelefon AB. Belltelefonen hade patentsökts i USA 1876. 1881 anlades ett telefonnät omfattande 32 apparater för förbindelse mellan statsdepartementen och olika ämbetsverk i Stockholm. Stadskommunerna utnyttjade också snabbt uppfinningen. 1885 31/1 skickade Bell-telefon räkning på hyra för telefonledning till stadsfullmäktiges sessionssal i Göteborg (stadskassans verifikationer vol 1362 nr 133). Privata telefonbolag byggde nät och stationer ute i landet. 1886 fanns telefonnät i mer än 50 städer, och på 1890-talet började telefonen komma till landsbygden.
Telegrafverket anlade de två första statliga telefonnäten i Härnösand och Uddevalla 1882 och började köpa upp privata nät. 1889 beslöt riksdagen att anlägga ett rikstelefonnät. Utvecklingen av telefonautomatsystem började i slutet av 1800-talet. 1902 var 97% av abonnenterna utanför Stockholm anslutna till Telegrafverkets nät. 1921 började man bygga ett rikskabelnät, som tog 20 år att fullborda. Den första rikskabeln var Stockholm-Göteborg 1923. Automatiseringen inleddes 1924 och avslutades i Sundsvall 1972. I början av 1950-talet fanns fortfarande i stort sett bara manuell växling av telefonister vid rikssamtal eller samtal mellan olika distrikt.
Efter 1910 tillkom radiotelegrafstationer för trafik med fartyg på havet samt luftfartyg och andra länder. Televerket hyrde även ut radiostationer till de svenska handelsfartygen. Sedan 1925 skötte Televerket den tekniska delen av rundradioverksamheten, och i samtrafik med Televerket ombesörjdes telegraftrafik med flertalet svenska järnvägar, radiostationer tillhörande flottan, lotsverket och Statens Järnvägar.
Enligt Svensk Uppslagsbok (1935) fanns närmast under Telegrafstyrelsen sex distriktsförvaltningar. Vid varje distriktsförvaltning fanns en linjedirektör och en trafikdirektör (för avgifterna). Telefondirektörerna i Stockholm och Göteborg samt telegrafdirektörerna i Stockholm och Malmö var dock såsom föreståndare för huvudstationsområden även trafikdirektörer. Linjedistrikten var uppdelade i linjesektioner, som förestods av linjeingenjörer; sektionerna var indelade i underhållsområden. Trafikdistrikten var indelade i redovisningsområden; varje redovisningsområde bestod av en centralanstalt som hade underlydande trafikanstalter. I Stockholm och Göteborg fanns särskild centraltelefon- och centraltelegrafstation, men alla övriga centralstationer var gemensamma för telefon och telegraf. Radiostationerna (radiodistrikt) var undantagna från distriktsförvaltningen och sorterade direkt under styrelsen liksom huvudförrådet i Älvsjö och verkstaden i Nynäshamn.
1934 omfattade Telegrafverkets telefonnät 129 centralstationer. Det fanns 97 apparater per 1000 invånare. Det fanns 4 kuststationer för trafik med fartyg, 3 markstationer för trafik med luftfartyg, 4 radiopejlstationer och 3 fasta radiostationer för trafik med andra länder. 311 radiostationer var uthyrda till handelsfartyg (dessutom fanns 67 som inte tillhörde Televerket). Televerket ägde 11 rundradiostationer. I slutet av 1934 fanns dessutom 15 enskilda telefonstationer, nästan 15.000 apparater tillhörande enskilda telefonnät eller järnvägar, 1871 järnvägstelegrafstationer öppna för allmänheten, 4 kust- och 9 fyrskeppsradiostationer samt 9 radiofyrar tillhörande flottan, Statens Järnvägar eller lotsverket.
Instruktion för Telegrafstyrelsen finns i SFS 1941:502, för Televerket i 1953:641, ersatt av 1960:270 och 1965:842. Enligt den sista bestod Televerkets regionala verksamhet av följande:
Dataavdelning med datacentraler
Driftsavdelning för telefon- och telegrafväsendet, indelad i sex distrikt, vilkas omfattning bestäms av Televerket (på 1960-talet började man gå ifrån att regeringen detaljreglerade kommunikationsverken, jfr kap. 28 och 29); varje distrikt förestods av en distriktschef.
Förrådsavdelning med förrådsområden
Radioavdelning med radiosektioner
Verkstadsavdelning med televerkstäder
Byggnadsavdelning för viss anläggningsverksamhet med byggnadskontor och arbetsavdelningar; Televerket bestämde hur den lokala verksamheten skulle organiseras.
Ny organisation infördes successivt från 1/4 1975 till 1979, då landet indelades i 20 teleområden i stället för tidigare regionkontor. Chef för teleområde var teledirektören med eget stabsorgan (telekontor). Varje teleområde blev en resultatenhet, som i sin tur uppdelades i delresultatenheter.
Televerket Radio var en resultatenhet direkt underställd generaldirektören och hade som lokalförvaltning sex radioområden med ett radiokontor. Dessa enheter skötte teknisk utsändning med radio från 1925 och TV från 1956. Det affärsdrivande Televerket ombildades 1993 till det statliga bolaget Telia.
Teleskola inrättades i Kalmar. Redan 1873 började Telegrafverkets egen undervisning utformas. Vid Telegrafverkets undervisningsanstalt i Stockholm utbildades den egna personalen samt även radiotelegrafister för handelsflottan då behov förelåg. Telegrafistutbildning fanns även vid Sjöbefälsskolan i Göteborg på 1970-talet (se 14.7).