Eftersom skatter på landsbygden utgick in natura, fick staten in varor som man måste använda eller sälja för att få pengar. Skatten enligt jordeboken (se 3.1) var satt i olika naturapersedlar, medan mantalspenningen skulle betalas med mynt. Redan på 1600-talet var kronan angelägen om att få skatten i pengar, och den dåliga tillgången på mynt på landsbygden var ett ständigt bekymmer. Kronans fogdar ville hellre ha mynt, eftersom det var svårare att hantera varorna, som måste användas ganska snart och inte kunde transporteras så långt. Säden kunde dock lagras, och det gjorde man i kronomagasin. Om det blev missväxt, fanns det möjlighet att använda lagret eller sälja till utsäde, när bönderna inte hade något kvar att så. Kronomagasinen betydde mycket för försörjningen men bara för befolkningen i närheten. De dåliga kommunikationerna gjorde att folk kunde svälta i en trakt under nödår medan andra trakter klarade sig bättre. I en socken som hade kronomagasinet inom hästskjutsavstånd, som Väse några mil utanför Karlstad, gick det att hämta under nödår, då spannmålen såldes billigt eller delades ut gratis till fattiga.
Givetvis önskade staten att det fanns magasin i varje socken, och många sockenmagasin byggdes under 1700- och 1800-talen för att utgöra en lokal reserv. Men innehållet kunde inte förvaras hur länge som helst utan måste förnyas. När man upptäckt potatisen som billigt födoämne, kunde fattigkassan hålla ett lager över vintern, som man sedan sålde ut billigt på sommaren, innan den nya skörden kom. Försommaren var besvärlig ur försörjningssynpunkt, eftersom förråden då var på upphällningen. Sockenmagasin kan förekomma som kommunala arkivbildare (t ex 1821-73 i Husby-Ärlingshundra (senare Östhammar) och Täby 1855-1964 (Arkivregister för Stockholms län); magasinskassan fungerade som lokal lånekassa.
I städerna var det viktigt med införsel av livsmedel. I mitten av 1600-talet kunde en liten stad utse ansvariga för det fanns tillgång till olika livsmedel (bröd, fisk, kött enligt Vimmerby rådhusrätts protokoll 1660-talet). Kommersen skedde på torget, som fanns i varje stad. I början av 1900-talet flyttade en del torghandel inomhus i saluhallar. Slakthus byggdes också för den ökade konsumtionen i de stora städerna. Stockholm hade en kommunal livsmedelskommitté 1907-13 (Arkivregister för Stockholms län) och Slakthus- och saluhallsstyrelse från 1907 (kommunalkalendern 1969 s 178); den utgjorde från 1949 även kristidsnämnd (jfr 32.5). Malmö hade slakthusstyrelse från 1901 och saluhallsstyrelse från 1899, som 1951 ersattes av slakthusstyrelsen. Göteborg hade slakthus från 1905, förenad med kreatursmarknad, som fortfarande fanns kvar 1957 enligt kommunalkalendern men var borta 1969. Göteborg hade torg- och saluhallsstyrelse från 1916 (kommunalkalendern 1936 s 142), torg- och slakthusstyrelse från 1936 (kommunalkalendern 1969 s 70), som 1985 ändrades till saluhallsnämnd, som också skötte slakthuset till 1969; slakthuset utarrenderades sedan till företag i livsmedelsbranschen och blev partihandelscentral. Saluhallsstyrelsen beviljade torghandelstillstånd och skötte Partihallarna (Göteborgs kommunalkalender 1985 s 91). Göteborg hade också en särskild styrelse för Fiskhallen (nuvarande Feskekyrka) i slutet av 1800-talet, vars enda spår är ett tryckt reglemente i hälsovårdsnämndens korrespondensserie.
Första världskriget bröt ut i augusti 1914. Sverige och de övriga nordiska länderna lyckades hålla sig neutrala men situationen kändes allvarlig nog, och eftersom landets främsta handelspartners - Tyskland och England - utgjorde huvudfiender uppstod handelsproblem. Den politiska situationen var också laddad; det var viktigt att hålla stadsbefolkningen lugn genom försörjning av livsmedel, vilket dock inte lyckades särskilt bra. Livsmedeltillgången blev i slutet av kriget besvärlig för många stadsbor som inte hade släktingar på landet. På landsbygden fanns det mat, även om det kunde bli ont om bränsle för maskiner.
Kommunal livsmedelsnämnd kunde inrättas redan hösten 1914; de fanns till 1920. Genom cirkulär 31/12 1915 från jordbruksdepartementet till samtliga länsstyrelser uppmanades städer och landskommuner att inrätta livsmedelsnämnd. I mindre kommuner kunde kommunalnämnden eller annan kommunal myndighet fungera som livsmedelsnämnd. Enligt SFS 1917:483, som trädde i kraft 22/7, blev livsmedelsnämnd obligatorisk i varje kommun. Två eller flera kommuner kunde förena sig om en nämnd, och en kommun (i storstad) kunde indelas i flera distrikt med en livsmedelsnämnd i varje. Förordningen upphävdes genom 1920:738.
Livsmedelsnämnden drev affärer. Man köpte in varor och skulle sedan sälja dem för ett lagom pris till enskilda eller affärsinnehavare för att inte mellanhänder skulle trissa upp priserna. Priset i butikerna bestämdes i förväg. Det blev dock problem med lagerhållning, t ex i Västra Frölunda kommun söder om Göteborg, där morotslagret ruttnade. I Uppsala drev livsmedelsnämnden fiskaffär, som också gick med förlust.
Det finns någon volym protokoll eller räkenskaper från livsmedelsnämnden i de flesta kommunala arkiv, men i storstäderna utvecklades byråkratin ordentligt. I Stockholms livsmedelsnämnds arkiv ingår protokoll från brödkortsnämnd 1917, kontrollnämnd för brödförsäljning och för minuthandel 1916, mjölknämnd och mjölkbyrå 1916-18, vedbyrå 1915-19 och jordbruksråd 1917-19. Bränsle blev också en bristvara och Spånga kommun hade vedgårdsstyrelse 1919-23 liksom bageristyrelse 1919-20 (Arkivregister för Stockholms län).
Folkhushållningskommissionen som tillsattes 28/9 1916 skulle ge förslag till reglering av livsmedelskonsumtion under pågående krig. Livsmedelskommissionens förvaltningsuppgifter flyttades 1/7 1917 över på Folkhushållningskommissionen, som byggde upp en omfattande lokal organisation. Närmast under kommissionen stod 37 statliga livsmedelsstyrelser, i början kallade fördelningsnämnder, tillsatta av kommissionen. Det blev en styrelse för varje län och två i vissa län. Livsmedelsstyrelserna fördelade det löpande arbetet på olika byråer (sockerbyrå, brödbyrå (landsarkivet i Lund har arkiv efter brödbyrå), spannmålsbyrå, foderbyrå, varuförmedlingsbyrå, mejeribyrå). I anslutning till varje livsmedelsstyrelse inrättades jordbruksråd, konsumentråd och kvinnokommitté - det var under första världskriget som husmödrarna började organiseras och blev en viktig målgrupp för politiken.
Jordbruksråden 1917-20 inrättades för att bevaka jordbrukets intressen utan att inkräkta på det allmännas i samband med beslag av fodersäd 1917. Socker var det första som ransonerades, men de största regleringarna gällde spannmål, vilket medförde brist på bröd i storstäderna, höjda brödpriser och brödupplopp av fattiga hungriga människor. Även potatis ransonerades på kort under periodens senare del, och potatis var basfödan i många hushåll, jämte brödet. När kriget slutade i november 1918, började folkhushållningskommissionens alla organ avvecklas. Hösten 1919 upphörde de sista kortransoneringarna. Den statliga försörjningspolitiken hade sysselsatt c:a 3.000 människor.
I städerna medförde första världskriget allvarliga försörjningsproblem, och folkkök inrättades för att servera hungrande mat. Göteborg hade folkkök 1917-19; det avvecklades enligt stadsfullmäktiges handling 569/1919; i grannkommunen Örgryte med stor arbetarbefolkning fanns också folkkök (räkenskaper 1917).
En särskild form av ransonering infördes av nykterhetspolitiska skäl. När Brattsystemet för inköp av vin och sprit infördes 1917, fick vuxna medborgare med arbetsinkomst en motbok. Med den kunde ett visst antal liter vin och sprit inköpas varje månad. Hemmafruar fick ingen motbok, och yrkesarbetande kvinnor fick mindre tilldelning än män. Speciell tilldelning kunde beviljas av särskild anledning t ex firande av 50-årsdag. Övriga större fester fick planeras i förväg genom att köpa ut månadsvis och spara flaskorna. För människor med normalt umgängesliv blev det dock sällan problem. Vid alkoholmissbruk drogs motboken in. Systemet varade till 1/10 1955 (jfr kap. 38).
Lagerhus var en modernare variant av kronomagasin. 1917 tillsattes Lagerhuskommissionen, som inrättade fryshus i Hallsberg och Malmö samt nio lagerhus. Dessa förvaltades av Folkhushållningskommissionen, som även hyrde fryshus av enskilda. 1918 övertog Styrelsen för statens fryshusanläggningar förvaltningen av fryshusen i Hallsberg och Malmö. Namnet ändrades samma år till Statens fryshusstyrelse och 1920 till Statens lagerhus- och fryshusstyrelse, eftersom verksamheten då även kom att omfatta spannmålslagerhusen.
Frys- och spannmålslagerhusen avvecklades under 1920-talet, men 1931 infördes statlig spannmålsreglering, och då övertog spannmålsföreningar efter hand lagerhusen. De sista statliga lagerhusen upphörde 1 juli 1948. Statens lager- och fryshusstyrelse upphörde 1/10 1948.
I Uppsala landsarkiv finns arkivet från Statens centralfryshus i Hallsberg 1918-26: bland verifikationerna 1922 finns även verifikationer från statens provisoriska fryshus i Malmö april-dec. Där finns också 8 volymer arkiv från statens lagerhus i Eskilstuna 1919-22 och från statens spannmålslagerhus i Hallsberg 1931-48. I Göteborgs landsarkiv finns arkivet från statens spannmålsmagasin i Vara med avräkningsböcker och journaler.
Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 var man inte så oförberedd som 1914, då de flesta inte trodde på att det kunde bli ett storkrig i det civiliserade Europa. 1939 kunde man också bygga på erfarenheterna från första världskriget, och försörjningen under andra kriget fungerade mycket bättre. Vissa varor kunde inte importeras, ransoneringskort fanns för de flesta födoämnen och även för kläder, skor och drivmedel - bilarna kördes på gengas eftersom olja inte kunde importeras. Fisk var inte ransonerat, men de kalla vintrarna och minläggningen i havet gjorde tillgången begränsad; det blev dock inga sådana livsmedelsproblem som under första kriget.
Enligt SFS 1939:254 fick Kungen vid krig eller krigsfara ålägga kommun att inrätta kristidsnämnd. Länsstyrelsen skulle bestämma verksamhetsområdet. Två eller flera kommuner kunde ha gemensam kristidsnämnd (=kristidsförbund, dvs ett kommunalförbund). 1939:659 är stadga för kristidsförbund. Exempel på sådana finns i Arkivregister för Stockholms län t ex Angarn-Vada-Össeby i Vallentuna kommunarkiv. 1939:657 inrättade statliga kristidsstyrelser. De flesta distrikten utgjordes av ett län, men några delades på två; Östetgötlands, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län hade två kristidsstyrelser, i Västernorrlands län fanns en för Medelpad och en för Ångermanland; Västerbotten var också delad i två distrikt. Göteborg och Stockholm hade egna kristidsstyrelser.
Kristidsstyrelsen skulle övervaka de kommunala kristidsnämnderna; det framgår av § 3 att sådana inte inrättats överallt, men de blev snart obligatoriska (1939:658). Att döma av bevarade protokoll från kristidsnämnder i små landskommuner var de lokala politikerna inte särskilt engagerade i kristidsfrågorna och ställde sig ganska kallsinniga till förslag uppifrån om t ex olika odlingar för att förbättra folkförsörjningen (Styrsö, Säve utanför Göteborg). Från 1950 behövde enligt 1949:471 inte kristidsnämnd finnas. I Stockholm blev slakthus- och saluhallsstyrelsen kristidsnämnd vid behov (Stockholms kommunalkalender 1969 s 182). I Göteborg var familjebidragsnämnden även kristidsnämnd 1951-62, arbetslöshetsnämnden var formellt kristidsnämnd 1963-68 och socialnämnden 1968-89. Fr o m 1994 är i Göteborg servicenämnden (se 44.3) formellt kristidsnämnd, om behov av sådan skulle uppstå. Försörjningsnämnd finns även som kommunal frivillig nämnd och dyrtidsnämnd fanns i Färentuna kommun tills den uppgick i kommunalnämnden (Arkivregister för Stockholms län).
Under andra världskriget återupplivades folkköken. Enligt 1943:726, som trädde i kraft 12/10 1943, kunde kommun inrätta folkkök för att tillhandahålla mat till nedsatt pris. Ansökan om statsbidrag till verksamheten skulle insändas till kristidsstyrelsen. För att få bidrag skulle kommunen tillsätta en folkköksstyrelse. I den skulle ingå representant för kristidsnämnd, fattigvårdsstyrelse, socialtjänstorganisationen samt eventuellt arbetslöshetskommitté. Folkköken fick ingen större omfattning. Stockholms folkköksstyrelse har efterlämnat en volym 1944-47.
Under andra världskriget omfattade den statliga kristidsorganisationen c:a 5.000 personer. Den leddes av den nyinrättade Folkhushållningsdepartementet. Centralt fanns Industrikommission, Livsmedelskommission, Bränslekommission, Handelskommission, Trafikkommission och Priskontrollnämnd. 1950 var alla ransoneringar upphävda utom den på kaffe.
Enligt § 10 i 1939:657 kunde flera kontor inrättas vid kristidsstyrelse, och enligt 1940:644 inrättades allmänt bränslekontor fr o m 1/8 1940 och de fanns till 1953. 1939-40 fanns vedkontor (instruktion 1939:646) med central myndighet i Statens Vednämnd; den mesta uppvärmningen skedde fortfarande med ved; kol och olja måste ju importeras. Central myndighet för bränslekontoren var Statens Bränslekommission Enligt 1949:470 överfördes kristidsstyrelsernas återstående arbetsuppgifter på länsstyrelserna från 1950. Försörjningssektion inom länsstyrelsen 1953 - c:a 1962 var en arkivbildare som kunde träda i funktion vid kris, liksom senare ransoneringsenheten från 1971. Ransoneringsenheten trädde i funktion hösten 1973 till våren 1974 för bensinransonering.
Särskilda arkivbildare inom kristidsstyrelse kan vara kansliet, kontrollbyrån och priskontoret. Kansliet och kontrollbyrån kan också utgöra en arkivbildare tillsammans (Norrbottens län enligt förteckning i Härnösands landsarkiv). Priskontoren inrättades genom 1941:483 för att biträda den samtidigt inrättade centrala Priskontrollnämnden med att övervaka prisutvecklingen i landet. Priskontoren vid kristidsstyrelserna avskaffades genom 1949:586, men i stället inrättades priskontor vid länsstyrelsernas landskontor. Stockholms stad och län fick gemensamt priskontor vid Priskontrollnämnden. Priskontoren skulle övervaka prisbildningen och fanns kvar 1986 utom vid Stockholms länsstyrelse. De var fältorganisationen för Statens pris- och kartellnämnd men tillhörde organisatoriskt länsstyrelsen, som i fortsättningen var det statliga regionala organet för försörjningsfrågor.
Genom lag 24/5 1895 angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens mobilisering skulle varje kommun utse en hästuttagningsnämnd. 1897 21/5 bestämdes att nämnden skulle utses även i fredstid; i förordning 18/6 samma år bestämdes att nämnden skulle utses första gången samma år och därefter vart femte år. 1897 års lag upphävdes genom hästuttagningslagen 1915:261, som även gällde motorfordon och gällde från 1916. Enligt den skulle hästuttagningsnämnd för uttagande av hästar och anspannsfordon väljas första gången i december 1915. 1917:553 innehåller en lista över landets indelning i hästutskrivningsområden och automobilmönstringsdistrikt. 1930:414 har också en lista över hästutskrivningsområden. Genom 1934:84, som trädde i kraft 1/7 samma år, upphörde kommunernas medverkan vid uttagning av hästar och fordon, men genom uttagningsförordningen 1942:832 återkom hästuttagningsnämnden som kommunalt obligatoriskt organ, och den finns även i förordning 13/11 1953. Den fanns fortfarande i 1969 års kommunalkalender för Göteborg.
Lokal värderingsnämnd inrättades enligt 1916:298 §10 under försvarsdepartementet med Riksvärderingsnämnden som central myndighet. Arkiven förvaras ibland hos länsstyrelse men kan också ha hamnat på Krigsarkivet som t ex en volym protokoll från Norrköping 1936-46 och en från Västernorrlands län 1938-46.
För handläggning av ärenden rörande ersättning enligt rekvisitionslagen för militära ändamål 1942 ska det finnas olika lokala värderingsnämnder (hästvärderings- bilvärderings- och allmän lokal värderingsnämnd) inom länen samt fartygsvärderingsnämnd inom örlogsbas; fartygsvärderingsnämnd fanns i Göteborg 1957 (kommunalkalendern 1957 s 353). Lokal värderingsnämnd kan bestå av tre ledamöter; ordförande och en ledamot utses av länsstyrelsen och en ledamot utses av militära myndigheter. Länsstyrelsen fastställer antalet värderingsnämnder. Instruktion i 1978:560 ersätter 1952:825 om planläggning under fredstid för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara samt uttagningskungörelsen 1963:110.
När indelningsverket från 1901 ersattes av värnpliktiga soldater, vars familjer inte hade något torp att leva på, måste försörjning för värnpliktigas familjer ordnas. Flera förordningar rörande understöd till värnpliktigas hustrur och barn i fredstid utfärdades 1912. Länsstyrelsen skulle besluta om understöd, och detta upprepades i 1931:259. Ordförande i fattigvårdsstyrelse eller kommunalnämnd skulle dock bifoga ett intyg till ansökan. 1914:134 och 138 förordnade om understöd till värnpliktigs familj vid tjänstgöring till rikets försvar. Ansökan skulle ställas till ordförande i kommunens pensionsnämnd (jfr 35.1). Om denne biföll ansökan, skulle beslutet skickas till den statliga Pensionsstyrelsen, som räknade ut bidragets storlek.
I sociala försvarsberedskapskommitténs betänkande (SOU 1939:26) föreslogs att familjeunderstöden, då kallade familjebidrag, både skulle fastställas och betalas ut av kommunala organ. Verksamheten reglerades genom SFS 1940:223 (krigsfamiljebidragsförordningen) och 1940:423 (fredsfamiljebidragsförordningen). Enligt den första skulle i varje kommun finnas en familjebidragsnämnd. Om inte särskild nämnd tillsattes, kunde annan nämnd fullgöra uppgifterna. Verksamheten finansierades till största delen genom statsbidrag.
Ny krigsfamiljebidragsförordning kom i 1942:521 och fredsfamiljebidragsförordning i 1942:524, som båda upphävdes genom 1946:99-100, alltså efter kriget. De ersattes av familjebidragslagen 1978:520. Socialnämnd eller annat kommunalt organ kan fungera som familjebidragsnämnd. I Stockholm blev socialnämnden familjebidragsnämnd 1966-07-01 (Stockholms kommunalkalender 1969 s 226). I Göteborg utsågs familjebidragsnämnden till kristidsnämnd 1951-62; arbetslöshetsnämnden var 1963-68 även familjebidrags- och kristidsnämnd.