Samhällets äldsta insatser för barn gällde att hindra dem att tigga i städerna, framför allt Stockholm. I 1619 års stadga om förvaltningen i rikets städer förordnades om barnhus för att motverka tiggeri. Enligt 1642 års fattigvårdsförordning skulle värnlösa barn, dvs barn som inte hade några släktingar som kunde ta hand om dem, tas in på barnhus, som skulle upprättas genom statens försorg. Därav blev det dock lika litet som av 1624 års bestämmelser att varje stad skulle inrätta ett barnhus. I Stockholm inrättades dock ett barn- och tukthus enligt 1624 års bestämmelser, senare kallat Stora Barnhuset. Anstalten kom igång 1638. Barnen fick arbeta i en manufaktur. I slutet av 1600-talet skildes barnhuset från tukthuset, dvs de värnlösa barnen från vuxna, som dömts till tvångsarbete. 1785 sammanslogs Stora Barnhuset med Politibarnhuset, som drivits av Politiekollegium i Stockholm (se 4.4) från 1755. Allmänna Barnhuset i Stockholm tog 1785 emot 343 barn för utplacering i fosterhem över hela landet. Enligt reglementet för Allmänna Barnhuset 1930 (SFS 1930:402) tog man fortfarande emot och förmedlade fosterbarn, men delade också ut understöd. 1957:712 upphävde 1930:402 och då blev Allmänna Barnhuset enbart en fond (Stockholms kommunalkalender 1969 s 190, 323).
I Göteborg fanns också ett barnhus 1737-1940 under en särskild styrelse med landshövdingen som ordförande och med borgmästaren och borgare i staden som ledamöter. Detta barnhus övergick från 1940 till att dela ut donationsmedel. Frimurarna hade barnhus i Stockholm från 1753 (Stockholms kommunalkalender 1933 s 398) och i Göteborg från slutet av 1700-talet. Dessa inrättningar var enskilda liksom Östads barnhus utanför Alingsås med en skola 1772-1944, som familjen Alströmer drev. Gustafsbergs barnhus och skola utanför Uddevalla från 1776 var också en donation, men styrelsen utsågs av Uddevalla stad (=magistraten). Kronobarnhuset i Malmö inrättades genom kungligt brev 27/11 1682; handlingar 1674-1763 finns i Malmö stadsarkiv men största delen av arkivet i Lunds landsarkiv. I Karlskrona fanns ett barnhus och en barnhusskola som tillhörde flottan.
Vilka räknades som barn på 1800-talet? Fattigvårdsreglerna ger möjlighet att urskilja olika barnstadier, eftersom det var olika priser på utackordering i olika åldrar. Utauktionering till lägstbjudande var inte så vanligt, utan man satte ett pris som ansågs rimligt, och tog ingen barnet för det priset fick man höja. Spädbarn som skulle ammas var dyrast att utackordera, det kunde röra sig om 25 riksdaler om året i början av 1800-talet. Barn från c:a 2 - 7 års ålder kostade något mindre, sedan fanns det en åldersgrupp c:a 7-12 år, då barnen kunde göra en del nytta. Från 12 års ålder ansågs barn kunna förtjäna mat och husrum genom det arbete de gjorde. Flickor var nog i regel lättare att placera, eftersom de växte till sig fortare och kunde hjälpa matmor och piga med deras sysslor. Det dröjde längre innan pojkarna hade styrka nog att delta i mansdagsverken.
Ungdomsbegreppet fanns även då, även om det inte var ett honnörsord. Det var den period i livet då man såg sig om genom att ta tjänst på olika ställen, träffade en blivande livskamrat och samlade medel till bosättning. I fattiga familjer med många barn var de större barnens arbetsförtjänst en viktig del av försörjningen för hela familjen, om de bodde hemma. Vuxen blev man den dag man gifte sig och fick eget hushåll, åtminstone på landet.
Ungdomsproblem under 1800-talet innebar ungdomar som inte ville arbeta. För sådana fanns det ingen plats i det gamla samhället. I städerna gick ett fåtal ungdomar i högre skolor, men för alla andra gällde det arbete från 12-13-årsåldern, i fabrik eller i jordbruk. De tidigaste ungdomsproblemen gällde i regel pojkar som inte följde dessa regler, men i städerna kunde flickor upptäcka att prostitution gav snabbare förtjänster än fabriks- eller pigarbete. Redan i mitten av 1800-talet uppmärksammades problemet. Räddningshem kallades de institutioner som skapades för att rädda samhällets olycksbarn till en stadgad tillvaro. Det äldsta är Råby utanför Lund från 1838. Problemungdomarna var oftast stadsbarn och städer drev räddningshem. Göteborgs Räddningsinstitut på Hisingen 1844- flyttades 1910 till Tanums socken i Bohuslän och senare till Fagared i Lindome socken i norra Halland. Det gällde att få ungdomarna bort från stadens frestelser. Vistelse på landsbygden ansågs välgörande både för ungdomar och senare för vuxna brottslingar (se 2.3). Samma institutioner kallades senare skolhem eller skyddshem, och de blev i mitten av 1900-talet statliga ungdomsvårdskolor (se 33.5).
Barns ärvda egendom blev tidigt föremål för rättsregler. Närmsta manliga släkting blev förmyndare eller också förordnade domstol om förmyndare. Enligt gamla nordiska regler var myndighetsåldern 15 år, men 1721 blev den i Sverige 21 år. Det gällde då egendomsförvaltning. Egen arbetsinkomst fick omyndig disponera. Ogift kvinna med egendom måste alltid ha förmyndare. Gift kvinna ansågs myndig och giftermålsåldern var så låg som 15 år för flickor, men maken förvaltade det gemensamma boet, så hon kunde inte disponera sin egendom. Unga änkor blev fullmyndiga.
Enligt 1669 års förmyndarordning skulle förmyndares räkenskaper granskas av den omyndiges släktingar, eller om släkt saknades av en person förordnad av domstol. Bestämmelserna bibehölls i 1734 års lag, Ärvdabalken. 1845 kom en ny förordning: varje stad skulle utse ett antal gode män som hade tillsyn över omyndigas medel. I Malmö stadsarkiv finns arkiv både efter gode män i staden 1883-1924 och i de inkorporerade kommunerna. Magistraten hade också tillsyn över omyndigas medel.
Hovrätt handlade adliga förmynderskap till 1917 (jfr 1.3) men fortsatte tillsynen över redan fastställda förmynderskap till 1924. Gode män för frälseförmynderskap har bildat ett eget arkiv i Stockholm 1877-1924. De sammanträdde på Riddarhuset, eftersom Förmyndarkammaren inte handlade adliga förmynderskap. Förmyndarkammare fanns bara i Stockholm (se 1.2).
1884 års lag om tillsyn över förmynderskapsförvaltning gällde tills SFS 1924:320 trädde i kraft 1925. 10/10 1924 kom en kungörelse med särskilda föreskrifter rörande överförmyndares verksamhet. I stad valdes överförmyndare av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga (jfr 4.3), dvs stadens kommunala styrelse. Större städer kunde utse flera överförmyndare, som fick arvode med 1-2% av de omyndigas medel. På landet valde kommunfullmäktige överförmyndare. I föräldrabalken 10/6 1949 och i SFS 1952:304 finns särskilda föreskrifter rörande överförmyndares verksamhet.
Arkiv efter överförmyndare kan finnas i rådhusrättens och magistratens arkiv, men i regel har överförmyndare betraktats som kommunalt organ och bör finnas i kommunens arkiv. Förmynderskap gällde inte bara barn och ungdomar utan även gamla, sjuka eller sinnesförvirrade personer kunde få förmyndare, sedan domstol omyndigförklarat dem. Numera har omyndigförklaringar av vuxna upphört. Om en person i myndig ålder inte kan sköta sin ekonomi utses i stället en god man.
Industrialiseringen och inflyttningen till städerna medförde ett ökat behov av förvaring och tillsyn för arbeterskornas barn. Ideologiskt var kvinnorna placerade i hemmen, men i praktiken fanns det gott om arbeterskor. På landet hade ogifta pigor kunnat ha sitt barn med sig eller lämnat det hos sina föräldrar eller syskon. I staden fanns kanske inte detta sociala stöd.
Enligt Stockholms kommunalkalender 1969 s 255 fanns från 1830-talet barnkrubbor eller barnstugor i staden, men enligt uppslagsboken inrättades den första 1854. Barnkrubborna, som från 1940-talet utvecklades till kommunala daghem, ökade i antal mot slutet av 1800-talet. De drevs av stiftelser, församlingar eller föreningar; Brännkyrka församling i Stockholm hade barnkrubba 1908-11 (Arkivregister för Stockholms län). Från 1920 verkade Centralföreningen för barnkrubbor, barnavärn och småbarnsskolor i Stockholm, och 1933 fanns 18 barnkrubbor (Stockholms kommunalkalender 1933 s 399). 1953-55 drev Centralföreningen för daghem och lekskolor en barnstugubyrå med platsregister, innan barnavårdsnämnden övertog verksamheten (Stockholms kommunalkalender 1969 s 243).
Malmö hade en barndaghemsstyrelse 1943-65. I Göteborg drevs Lilla Barnkrubban av enskilda personer från 1904 (1942-68 kallad Lilla Daghemmet); från 1936 fanns det i en lägenhet på 5 rum och kök på Vegagatan i en arbetarstadsdel.1949 övertog barnavårdsnämnden de två daghem för barn upp till 3 år som Föreningen Daghem för småbarn bedrivit sedan 1938. Föreningen Barnavärns tre daghem för barn i ålder 6 månader - 4 år övertogs av kommunen 1954.
Barnkrubban i Sundbybergs köping har efterlämnat arkiv 1907-46 (Arkivregister för Stockholms län). På 1930-talet kallades ibland barnkrubborna för storbarnkammare, och sådana byggdes av HSB i anslutning till nya bostadsområden, eftersom 1935 års riksdagsbeslut om bostadssubventioner för bostader till barnfamiljer förutsatte att daghem och barnträdgårdar (se 33.4) byggdes samtidigt med bostäderna (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 424). Barnstuga var den vanliga kommunala beteckningen på verksamheten fortfarande på 1950-talet, men sedan blev det daghem. Utbildningen av barnsköterskor tog fart. Stockholm hade kommunal barnsköterskeskola 1952-71, sedan uppgick den i gymnasiet. Göteborg hade barnsköterskeskola från 1954 med statligt understöd. Barnavårdsnämnden utgjorde styrelse och skolan låg under Kungl Överstyrelsen för Yrkesutbildning till 1965. Föreningen Barnavärn i Göteborg drev också barnsköterskeskola (kommunalkalendern 1957 s 287).
En annan tillsynsform var arbetsstuga, som var föregångare till eftermiddagshem eller fritidshem för skolbarn. Den första inrättades i Stockholm 1887 på initiativ av Anna Hierta-Retzius, och liknande öppnades i andra städer av kvinnoföreningar, församlingar osv. I arbetsstugan sysselsattes barn till fattiga yrkesarbetande mödrar och där fick de ett mål mat. Enligt Stockholms kommunalkalender 1933 s 400 fanns i staden 23 arbetsstugor med kommunalt bidrag. På 1940-talet började kommunerna inrätta eftermiddagshem för skolbarn i stället. 1957 fanns i Göteborg 9 eftermiddagshem under barnavårdsnämnden (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 291).
En annan typ av arbetsstugor inrättades i Västerbottens och Norrbottens län från nödåret 1902. De var internatskolor för glesbygdsbarn, som vistades där 8 månader och sedan var hemma under loven. 1926 drev stiftelsen Norrbottens arbetsstugor tolv sådana, och i Västerbotten fanns fyra. Driften bekostades till stor del av staten men även genom kommunala medel, kyrkliga kollekter och stiftelsen Lars Hiertas Minne, så det fanns en koppling till Anna Hierta-Retzius, som var dotter till Lars Hierta.
Arbetshem inrättades för ungdomar, som inte kunde försörja sig p g a handikapp. Sådana arbetshem eller arbetsskolor var föregångare till skyddade verkstäder och dagens Samhall-koncern. Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg öppnade 1885 en arbetsskola, som senare blev yrkesskola.
Ett utslag av ett allmänt intresse för barns utveckling omkring sekelskiftet 1900 var att den första barnträdgården öppnades i Stockholm 1896. Den var inspirerad av tysk Fröbel-pedagogik - barnträdgård var en direkt översättning av Kindergarten. Den beteckningen användes fram till 1940-talet; senare blev det lekskola, som i motsats till barnkrubba och arbetsstuga mer siktade på pedagogisk stimulans än tillsyn. Barnen vistades inte så länge där på dagen att modern kunde yrkesarbeta. Eftersom barnträdgårdar var till för hemarbetande mödrar, utvecklades verksamheten länge enskilt.
Utbildning av barnträdgårdslärarinnor startade 1902 vid Fröbelinstitutet i Norrköping, grundat av systrarna Moberg; det blev kommunalt förskoleseminarium 1949 (jfr 19.9.E). Då daghemmen började byggas ut på 1950-talet med mer pedagogisk inriktning än de gamla barnkrubborna, behövdes fler förskollärare och utbildningsbehovet ökade. Från 1963 blev förskoleseminarierna statliga, men de kunde tidigare ha statsbidrag (jfr SFS 1953:530 om utbildningar som berättigar till studiehjälp). Socialstyrelsen var tillsynsmyndighet före 1963, sedan blev det Skolöverstyrelsen. Från 1/7 1977 inordnades förskoleseminarierna i högskolan på orten.
I Göteborg startades barnträdgårdar av föreningar med ekonomiskt stöd från barnavårdsnämnden från 1930, och de ökade kraftigt från 1948. Lekskolor byggdes och inrättades också av de allmännyttiga bostadsföretagen (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 424 ff, där barnträdgård fortfarande är namnet på halvöppen barnverksamhet i motsats till daghem). Genom att man från 1970-talet alltmer satsade på att även småbarnsmammor skulle yrkesarbeta heltid eller näst intill, blev daghem det vanliga och lekskolorna minskade i antal. I vissa områden har man inrättat s k öppen förskola, dit föräldrar kunnat gå med barnen på mer oregelbundna tider.
Sommarkolonier på landet för barn till industriarbetare startade i slutet av 1800-talet. Arbetarna hade ingen semester, och barnen var lediga från skolan i staden. Kolonierna ordnades av kommun eller fackförening. Tobaksarbeterskorna i Stockholm hade tidigt koloniverksamhet. Barnkolonin Sättra låg under Stockholms stads fattigvårdsnämnd 1911-25 och sedan under barnavårdsnämnden. Stockholm har fortfarande barnkoloni på Barnens Ö. Järfälla kommun utanför Stockholm hade särskild barnkolonistyrelse 1956-63 och tidigare en kommitté för ändamålet 1955-56. Barnkolonistyrelsen i Solna låg under familjehjälpsnämnden från 1943 (Arkivregister för Stockholms län).
I Göteborg bildades 1885 på initiativ av en folkskollärare och en lärarinna Kommittén för anordnade av skollovskolonier. Verksamheten övergick 1890 till Föreningen för barnbespisning och skollovskolonier (kommunalkalendern 1936 s 310 f). Göteborgs skolförening startade 1917 med att skicka feriebarn på landet p g a nödtiden under första världskriget. Första året bekostades verksamheten av livsmedelsnämnden (se 32.3) och sedan av stadsfullmäktige. Från 1946 fanns Styrelsen för Göteborgs stads barnkolonier (kommunalkalendern 1957 s 301).
Barnbespisning dvs matservering i skolan förekom redan under 1800-talet, men då
bekostades den antingen av fattigvården för de barn som inte kunde få med sig
matsäck hemifrån eller genom donationer. I Angered utanför Göteborg fanns det en
donation som räckte till 100 barns skolmat. Förmodligen var det fråga om bröd, mjölk
och sill. Under 1900-talet ordnades barnbespisning inom folkskolan fortfarande på
enskilt eller kyrkligt initiativ. Brännkyrka församling hade barnbespisningskommitté
1928-40 (protokoll i Stockholms stadsarkiv). Genom SFS 1938:244 infördes
statsbidrag för skolbarnsbespisning, och därefter utvecklade sig verksamheten inom
kommunerna. Fortfarande på 1950-talet var inte skollunch en självklarhet.
Skolhem kallades olika typer av institutioner för skolpliktiga barn som inte kunde gå i vanlig folkskola. 1869 öppnades i Göteborg en s k avsöndringsskola. 1893 inrättades ett internatsrum för max 4 barn (=pojkar) som fick stanna högst 2 veckor. Med anledning av lagen om barnavård 13/6 1902 inrättades vid skolan också ett barnhem. Från 1926 hade skolhemmet, som då låg under den kommunala barnavårdsnämnden, 10 platser och 1929 öppnades en lärlingsavdelning för hemlösa pojkar med 10 platser. Denna inrättning kallades straffskolan och fanns till 1948, då verksamheten ändrades (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 289). Skolkarehemmet i Stockholm 1897-1906 (Stockholms stadsarkiv) var något liknande.
Enskilda och kommunala initiativ hade tagits på många områden inom barn- och ungdomsverksamhet, när de första lagarna tillkom 1902. Enligt SFS 1902:63 skulle hälsovårdsnämnden i kommunen, eller om sådan inte fanns, kommunalnämnden sköta utplacering av barn som inte kunde vårdas av sina föräldrar. Barnen skulle placeras i fosterhem eller i tvångsuppfostran. Särskild fosterbarnsnämnd kunde också utses; fosterbarnsnämnden i Södertälje har efterlämnat 1 protokollsvolym 1903-22 (Arkivregister för Stockholms län). Genom SFS 1902:67 föreskrevs att från 1903 skulle för vård av vanartade barn i varje skoldistrikt finnas en barnavårdsnämnd, som kunde skilja barnen från hemmet och placera dem på tvångsuppfostringsanstalt eller i fosterhem. Om inte särskild barnavårdsnämnd tillsattes, fungerade skolrådet som sådan nämnd. Skolrådet ansvarade för folkskolan i församlingen och var ett kyrkligt organ (jfr 19.3). De första barnavårdsnämnderna var alltså kyrkliga, medan fosterhemsnämnd var kommunal. Genom en ändring av lagen 25/6 1909 skulle från 1910 i stad, där folkskolan sköttes av stadsfullmäktige, folkskolestyrelsen utgöra barnavårdsnämnd. Göteborg hade kommunal folkskolestyrelse från 1858, så där var aldrig barnavårdsnämnden kyrklig, men även i andra städer fanns alltså kommunal barnavårdsnämnd från 1910. Enligt SFS 1917:376-377 skulle från 1918 barnavårdsman utses för alla barn födda utom äktenskap (lagen gällde till 1974) och då började flera kommuner tillsätta borgerlig barnavårdsnämnd.
Tvångsuppfostringsanstalter och skyddshem inrättades för uppfostran av vanartiga barn enligt 1902:67 samt 1902:73 om påföljd vid brott. Skyddshem skulle ha högst 30 elever och reglemente godkänt av Kungl Maj:t. Redan 1908 fanns skyddshem i flera län: Östergötland (Folåsa), Jönköpings, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. Dessutom fanns hem för städerna Göteborg (Fagared i Lindome socken), Malmö och Sundsvall. Stockholms stad drev Skrubba skyddshem 1896-1947, som hette Stockholms uppfostringsanstalt för gossar 1851-96. Stockholms uppfostringsanstalt för flickor drevs av diakonissanstalten 1869-74 på uppdrag av fattigvårdsnämnden och hade särskild styrelse 1874-96; 1926-37 kallades den i stället Hemskola för flickor (Arkivregister för Stockholms län). Eknäs skyddshem drevs 1919-49 av Stockholms barnavårdsnämnd men sedan i statlig regi.
Skyddshemmen var mest för pojkar; om de var för flickor kallades de ibland flickhem, t ex Barnängens flickhem i Stockholm 1936-54 (Arkivregister för Stockholms län), men Stigbergets flickhem i Katarina församling var ett lärlingshem, så alla flickhem var inte skyddshem.
Som skyddshem kunde man även räkna åkerbrukskolonin Hall 5 km söder om Södertälje, anlagd 1875 och erkänd genom reglemente 1879 (jfr 2.3). Statliga skyddshem inrättades enligt lag 1934 (se nedan); vid riksdagar 1936 och 1937 åtog sig staten ansvaret för att det fanns tillräckliga platser på skyddshem. Det fanns då fyra typer av skyddshem: för fysiskt svaga under 15 år, för fysiskt friska 15-18 år, för fysiskt och psykiskt handikappade och för ungdomar 18-21 år. Anstalterna var enkönade för dem över 15 år Beteckningen skyddshem avskaffades 1946 och i stället kallades de skola tillhörande barn- och ungdomsvården eller yrkesskola; det senare innebar möjlighet att blanda samman dem med vanliga yrkesskolor inom det allmänna skolväsendet, och 1960 döptes de om till ungdomsvårdsskola (se nedan).
Tvångsuppfostran för unga lagbrytare (15-18 år) infördes genom SFS 1902:72, som trädde i kraft 1905, och kunde utdömas i stället för böter eller fängelse (samma i 1917:183-184). Det var alltså barnavårdsnämnd som placerade på skyddshem medan tvångsuppfostran ingick i en dom. Tvångsuppfostran utdömdes på obestämd tid, men vistelsen på anstalt brukade vara minst två år, även om vederbörande kunde placeras ut i familj efter ett år. Bona i Östergötland inrättades för pojkar 1905. Enligt SFS 1906 (Bihang) förordnades 16/6 att Diakonissanstaltens i Stockholm skyddshem Viebäck i Jönköpings län skulle bli allmän uppfostringsanstalt för flickor. Venngarn i Uppland, som startat 1916 som alkoholistanstalt (se kap. 38), tog emot ungdomar 1918-21, eftersom inte så många alkoholister kom dit. Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa (reglemente i SFS 1922:525) var avsedd för sådana som p g a vanart, häftigt lynne, rymningsbenägenhet m m inte kunde vistas i statsunderstödd uppfostringsanstalt (jfr 1919:659).
Tvångsuppfostran avskaffades 1947. Enligt 1944 års lag om åtalseftergift för ungdomar mellan 15 och 17 år kunde dessa i stället föras över till samhällets barnavård och skyddsuppfostran (se ovan). Den skedde vid enskilda eller landstingsdrivna skolhem och skyddshem, som gradvis förstatligades från 1938 och 1950 blev helt statliga. Enligt SFS 1946:582 ska det finnas skolhem för skolpliktiga - skolplikten var då 7 eller 8 år, dvs till 14 eller 15 års ålder. För äldre ungdomar inrättas yrkesskolor, som inte ska förväxlas med vanliga kommunala yrkesskolor. Från 1961 kallades anstalterna i stället ungdomsvårdsskolor (1960:728). Central myndighet var Socialstyrelsen, som beslutade om intagning efter ansökan från barnavårdsnämnd. Statens inspektör för skolor tillhörande barn- och ungdomsvården skötte tillsynen och hade från 1947 hjälp av eftervårdskonsulenter vid Socialstyrelsens skolbyrå från 1/7 1946 (instruktion 16/8 1946). 1967 fanns fem eftervårdskonsulentdistrikt med två konsulenter i Stockholm, en i vardera Göteborg, Malmö, Norrköping och Fagersta. Konsulenterna i Stockholm hade egna expeditioner sedan oktober 1962. Eftervårdskonsulenterna skulle upphöra 1974 och verksamheten flyttas till annan myndighet, troligen skyddskonsulent (jfr kap. 37).
Ungdomsvårdsskolorna överfördes till landstingen från 1983 enligt Lagen om vård av unga (LVU). Då fanns 18 skolor i landet. Begreppet ungdomsvårdsskola, som fått dålig klang, avskaffades och i stället kallades de hem för vård och boende med särskild tillsyn, ungdomshem eller § 12-hem. Från 1/4 1994 övergick verksamheten åter till staten och lades under Statens Institutionsstyrelse.
Genom lagen om samhällets barnavård (1924:361), som trädde i kraft 1926, upphävdes 1902 års bestämmelser om barnavårdsnämnd och fosterbarnsnämnd, och borgerlig barnavårdsnämnd blev obligatorisk. Om Kungl. Maj:t så medgav kunde verksamheten skötas av Fattigvårdsstyrelse, som blev obligatorisk i kommunerna 1918. Till barnavårdsnämndens ansvarsområde hörde alla barn som vistades i kommunen, särskilt misshandlade, vanartade, sjuka och värnlösa. Barnavårdsnämnden från 1926 kunde alltså inte underlåta att göra något med hänvisning till att ett barn inte var folkbokfört i socknen. Den hade faktiskt ansvar för alla barn, och med barn avsågs personer upp till 18 år, alltså mycket äldre ungdomar än vad man tidigare räknat med, då 13-åringar ansågs kunna försörja sig själva efter slutad folkskola.
Barnavårdsnämnden skulle kontrollera fosterbarnsvården genom fosterbarnsinspektör (enligt SFS 1960:594 § 15 ska fosterbarnsinspektör lämna sina handlingar till barnavårdsnämnd) och fick enligt lag 31/5 1934 även hand om ärenden rörande skyddsuppfostran, samhällsvård och bidragsförskott till barn födda utom äktenskap. Enligt bidragsförskottslagen 1937 kunde barnavårdsnämnden betala ut fastställt underhållsbidrag och sedan kräva de försumliga fäderna; denna verksamhet flyttades till Försäkringskassan 1977. Från 1935 ansvarade barnavårdsnämnden för ungdomar upp till 21 år, dvs dåvarande myndighetsålder, enligt Lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd. Barnavårdsnämnden skulle kallas ungdomsnämnd vid behandling av ärenden rörande ungdomsskydd, dvs placering på skyddshem, senare ungdomsvårdsskola. Särskild Ungdomsnämnd kunde tillsättas; Norrtälje tycks ha haft en 1959-70 (Arkivregister för Stockholms län), men det kan vara en motsvarighet till ungdomsgårdsstyrelse, som fanns i Boo kommun, senare Nacka. Stockholm hade ungdomsstyrelse från 1956; den var en delegation under barnavårdsnämnden (kommunalkalendern 1969 s 231).
Barnavårdsnämnderna betalade ut mödrahjälp 1938-62 (se kap. 34:2), allmänna barnbidrag från 1948 (flyttades till försäkringskassa 1974) och ferieresor från 1948 samt ansvarade för husmodersemester i stad utanför landsting från 1946. Alla dessa verksamheter finansierades genom statsbidrag.
I större städer kan barnavårdsnämnd ha efterlämnat stora arkiv, som också omfattar flera institutioner, t ex barnhem, skolhem, inackorderingshem, mödrahem osv. Stockholms barnavårdsnämnd drev barnavårdsskola från 1950; skolan fanns från 1921 vid barnhemmet Eurenii Minne men övertogs 1950 av kommunen, som ökade utbildningen från 4 till 6 månader. Vid skolan anordnades från 1952 också barnsköterskeutbildning, som anslöt sig till socialstyrelsens bestämmelser. Barnavårdsnämnden i Stockholm övertog 1967 verksamheten vid Södra KFUK:s barnsköterskeskola; från 1963 hade skolan även ungdomsledarutbildning, men den överfördes till den kommunala skoldirektionen 1/7 1967, och vid skolan anordnades även andra yrkeskurser t ex med handikappinriktning för vård av barn och ungdom. (Stockholms kommunalkalender 1969 s 229 ff, 322). Barnavårdsnämnden i Göteborg drev barnsköterskeskola, arbetsstugor, ungdomsgårdar, 10 barnhem, 5 inackorderingshem, 10 daghem, 9 eftermiddagshem (kommunalkalendern 1957).
1945:679 och 1960:720 ändrade barnavårdslagen. Från 1945 ålades landstingen (se 22.3) att bl a inrätta barnavårdscentraler (jfr 34.2), spädbarnshem och barnhem, som skulle vara upptagningshem inför utplacering i fosterhem. Lina upptagningshem med arkiv i Södertälje kommun 1945-51 drevs först av Stockholms läns Barnavårdsförbund, sedan av landstinget. Barnhem hade funnits tidigare som enskilda stiftelser med kommunala bidrag eller som kommunala åtaganden i städerna, men nu kommunaliserades de helt.
Från 1940-talet gjorde landstingen upp 5-årsplaner för barnhemsverksamheten som skulle fastställas av Kungl Maj:t. Från 1961 hade de specialhem för barn som av olika skäl inte kunde placeras i enskilda hem, och där kunde ungdomar upp till 18 år bo. Principen var dock att alla barn, som inte kunde bo i föräldrahemmet, skulle placeras hos fosterföräldrar. Fortfarande i socialtjänstlagen 1981 omtalas dock hem för vård och boende, som alltså är f d barnhem.
1970 fick kommun rätt att inrätta social centralnämnd i stället för barnavårds- nykterhets- och socialnämnd (tidigare fattigvårdsstyrelse), och enligt socialtjänstlagen 1982 ska i varje kommun finnas socialnämnd, som bl a har hand om barnavård. Barn- och ungdomsverksamhet bedrevs också till stor del av de fritidsnämnder, som började bli vanliga på 1960-talet - tidigare var det inte så mycket problem med fritiden. Från 1992 kallas de ofta fritids- och kulturnämnd eller nämnd för barn- och ungdomsverksamhet, som sköter både förskola, skola och fritid för barn och ungdom.
Den tidigaste kontrollen gjordes av domstolar och gällde förmögenhetsförvaltning (se 33.2). Barnavården uppfattades huvudsakligen som en kommunal uppgift kopplad till fattigvården. Det centrala ämbetsverket Socialstyrelsen inrättades 1912 och fick tillsyn över barnavård. I lagen om fattigvård (1918:422) föreskrevs att länsstyrelsen skulle övervaka kommunernas fattigvård och däri biträdas av en fattigvårdskonsulent, som stod under tillsyn av Fattigvårdsinspektör i Socialstyrelsen. När 1924 års barnavårdslag flyttade barnfrågorna från fattigvårdsstyrelse till barnavårdsnämnd, beslöt man också att det från 1926 skulle finnas barnavårdskonsulent vid länsstyrelsen. I praktiken blev samma person fattig- och barnavårdskonsulent, som var en fristående tjänsteman under Socialstyrelsen (instruktion 1925:134). 1945 inrättade dock länsstyrelserna tjänster som barnavårdsassistent, som 1959 bytte namn till barnavårdskonsulent. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna bytte 1953 (instruktion SFS 1953:550) namn till socialvårdskonsulent och skulle fortfarande biträda länsstyrelsen inom sina distrikt med allt som rörde länsstyrelsens befattning med fattig- och barnavård samt ungdomsskydd inom kommunerna och samtidigt ge kommunerna råd och anvisningar. Enligt instruktionen 1965:789 skulle socialvårdskonsulent biträda länsstyrelsen vid handläggning av frågor rörande socialhjälp och bidragsförskott, dvs utbetalning av bidrag till ensamstående mödrar; de skulle lämna kommunal barnavårds och socialnämnd upplysningar och råd samt övervaka att gällande föreskrifter följdes. De var fortfarande anställda av socialstyrelsen och hade ingen egen medelsförvaltning. Distrikten var i regel större än ett län. Från början var det åtta distrikt (1918:803, 1919:307) och 1972 var de sjutton (1945:510, 1969:719, 1970:556).
Från november 1970 startade försöksverksamhet med integrerade socialkonsulentgrupper i Västmanlands län och denna verksamhet utökades efter hand. Från 1982 fanns socialkonsulentgrupp vid alla länsstyrelser. Instruktionen för barnavårds- och socialvårdskonsulenterna upphävdes genom SFS 1981:622.
En speciell mellanställning intog barnavårdsombuden, som från 1931 anställdes av Barnavårdsnämndernas Länsförbund för att sköta fosterhemsförmedling. Från 1942 utgick statsbidrag till verksamheten. När länsstyrelserna inrättade tjänster som barnavårdsassistent från 1945, slopades barnavårdsombuden, men det visade sig snart att barnavårdsassistenterna inte hann med förmedlingen av fosterhem, och därför återuppstod barnavårdsombuden 1947, då de blev avlönade av Allmänna Barnhuset i Stockholm samt vederbörande landsting. Det fanns ett ombud i varje län utom Gotland. De hade fortfarande barnavårdsnämndernas länssammanslutningar som huvudmän och var alltså fristående. SOU 1963:30 eftersträvade bättre samordning och ansåg att länskonsulenter vid länsstyrelse skulle ta över tillsynen av kommunernas barnavård, nykterhets- och socialvård så snart frågan om lekmannarepresentation vid länsstyrelsens beslut i sociala ärenden blivit löst; övergångsvis föreslog utredningen att barnavårdskonsulenten skulle flyttas från länsstyrelsen till socialstyrelsen, men det genomfördes aldrig. Barnavårdsombudens arkiv finns troligen tillsammans med barnavårdsassistent, resp konsulent, men kan också ha hamnt hos landstingen eftersom de senare anställdes av landsting, t ex i Älvsborgs län 1972.
Med barnavårdslagen 1924 infördes skyddsuppfostran för vanartig ungdom. Skyddsuppfostran användes ofta som påföljd i stället för tvångsuppfostran för brottslingar mellan 15 och 18 år, som kunde utdömas enligt SFS 1902:72, avskaffad 1947. En ny lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd 31/5 1934, gällande från 1935, utsträckte ungdomstiden till 21 år, dvs till myndigheten. Enligt 1935:343, som inte trädde i kraft förrän 1938, skulle ungdomsfängelse tillämpas för personer mellan 18 och 21 år, om de inte begått alltför grova brott. Denna påföljd syftade också till uppfostran och utbildning. Ungdomsfängelsenämnden bestämde tiden inom en ram på 1-4 år. Den kunde också besluta om vård utanför anstalt. Nämnden bestod av fem ledamöter, varav en var domare, en läkare och en specialist på uppfostran; den organiserades utanför Fångvårdsstyrelsen (från 1964 Kriminalvårdsstyrelse). Enligt 1944 års lag om åtalseftergift för ungdomar mellan 15 och 17 år kunde sådana i stället slussas över till samhällets barnavård och skyddsuppfostran, dvs till anstalter som skolhem, skyddshem och senare statlig ungdomsvårdsskola. De som dömdes till ungdomsfängelse i stället för till skyddsuppfostran hade i regel en lång kriminell bana bakom sig.
Till en början fanns ungdomsfängelse bara vid Nyköpings kronohäkte, som var sluten anstalt, och vid det nybyggda Skenäs på Vikbolandet. Snart tillkom f d kronohäktet i Ystad för unga psykopater samt f d straffängelset i Uppsala. Senare tillkom ett mindre antal koloniplatser, t ex Herrestads ungdomskoloni 1957-68. Mäshult i Halland, som varit landstingets räddningshem för vanartiga barn från 1878 men även tog emot pojkar från andra län, blev ungdomsanstalt 1939-50; sedan flyttades de intagna till Leverstad vid Mariestad. Roxtuna blev 1955 specialanstalt för unga med psykiska problem.
1956 då fångvårdsanstalterna för vuxna hade grupperats i räjonger, inrättades en ungdomsräjong med Skenäs som centralanstalt. Ungdomsräjongen var delad i två sektioner. A-sektionen omfattade anstalter för dem som dömts till ungdomsfängelse; ungdomsfängelsenämnden bestämde tiden. B-sektionen var anstalter för unga som fått tidsbestämda straff. Från 1980 avskaffades ungdomsfängelse, men i mitten av 1990-talet började åter ungdomar, som begått grova brott, dömas till sluten vård på anstalt.