Stöd till mödrar och familjer hänger nära samman med Barn och ungdom (se kap. 33), eftersom samma personer och organ har varit inriktade på både mödrar och barn, senare familjer. Så var fallet redan med barnmorskorna, som ursprungligen kallades jordegummor. De var vanliga kvinnor i staden eller i en by på landet med erfarenhet av förlossningshjälp, men de kom i många fall att utöva detta mer yrkesmässigt. Tryckta hjälpredor för jordegummor eller jordemödrar spreds redan under 1500-talet.
Läkarskrået i Stockholm, Collegium medicum, utfärdade 1686 och 1711 förordningar om jordegummor för Stockholm. Enligt förordningen 1686 skulle barnmorska vara examinerad av stadsläkare, dvs en läkare anställd av staden. Detta påbud grundades på läkarkritik mot okunniga jordegummor och hjälpkvinnor, men det fick ingen större effekt ens i Stockholm. Enligt 1711 års reglemente för jordegummorna i Stockholm, skulle den kvinna som ville bli barnmorska först vara lärling i 2 år hos en godkänd barnmorska, sedan godkännas av stadsläkare, examineras inför Collegium medicum och till sist avlägga barnmorskeed inför magistraten, dvs stadens styrelse. Barnmorskorna utgjorde eget skrå i Stockholm. Endast 40 barnmorskor fick finnas i staden - skråna brukade begränsa antalet utövare för att säkra inkomsterna - och de fick inte utföra instrumentförlossning; det skulle göras av kirurg eller fältskär, alltså män.
1752 fick Serafimerlasarettet 2 sängar för fattiga barnaföderskor, och där skulle barnmorskeeleverna övas under läkarhandledning. Men i brist på övningsmaterial fick de fortfarande praktisera ute i staden hos etablerade barnmorskor. När Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg startade 1782, fanns där också två sängar för barnaföderskor. När Allmänna Barnbördshuset i Stockholm öppnat 1775 (först kallat Ackuschörskehuset; ackuschörska=barnmorska), kom ett nytt reglemente 1776 och därmed startade en barnmorskeläroanstalt. Stockholms Barnmorskeläroanstalts arkiv omfattar tiden 1760-1969, så där ingår även handlingar från föregångare (Arkivregister för Stockholms län). Till Barnbördshuset knöts en asyl för fattiga barnaföderskor, som 1945 blev mödrahem. Mödrahem särskilt för ogifta mödrar, drevs av landsting enligt barnavårdslagen 1945. Från 1960-talet lades de ned p g a minskat behov, men i Stockholm tillkom nya mödrahem fortfarande (kommunalkalendern 1969 s 305).
I oktober 1777 kom det första barnmorskereglementet för hela landet. Utbildningen skulle ske i Stockholm, men förkunskaper kunde inhämtas hos provinsialläkare ute i landet, och då kunde undervisningstiden, som omfattade en eller flera tremånadersterminer, förkortas. Examen skulle ske i Stockholm. 1819 års reglemente förlängde undervisningstiden till minst 6 månader, och yrket blev fritt genom att skråförordningarna i Stockholm upphävdes. 1840 förlängdes utbildningen till 9 månader.
Från början av 1800-talet började socknarna långsamt anställa barnmorskor, men det fanns många privatpraktiserande, som inte lämnat spår efter sig. Nytt reglemente kom 1856 (SFS 1856:74) och samma år fick Göteborg en egen barnmorskeläroanstalt. Barnmorskeläroanstaltens arkiv innehåller förutom detaljerade anteckningar från undervisningen (jämte gamla planscher) även protokoll från de sammanträden som professorn och "frun" dvs instruktionsbarnmorskan höll med stadens praktiserande barnmorskor till 1896. Barnmorskorna hade tillsyn över de spädbarn de hjälpt till världen och skulle ge råd till nyblivna mödrar, ungefär som senare tiders barnavårds-centraler. Barnmorskeläroanstalten förde liggare över stadens barnmorskor till 1924.
Genom SFS 1881:30 ålades barnmorskorna att föra dagböcker (journaler) över sina förlossningar, som i regel ägde rum i hemmen. Dessa dagböcker utlämnades av läkare och återlämnades till denne, när de var fullskrivna, barnmorskan flyttade eller avled. När en barnmorska anställdes på landet, före 1863 av sockenstämman och därefter av kommunen, var hon underställd provinsialläkaren, som var statlig tjänsteman. I staden var stadsläkaren hennes överordnade. Då kan barnmorskejournalerna finnas i hälsovårdsnämndens arkiv eller ett särskilt stadsläkararkiv, men de kan också ha hamnat på landsarkiv tillsammans med den statliga stadsförvaltningens arkiv. Journalerna från landsbygden finns i provinsialläkararkiven, som överlämnats till landsarkiv (de statliga provinsialläkarna övergick 1/7 1963 till landstingen och blev distriktsläkare). Det finns dock även särskilda barnmorskearkiv, t ex har Spånga församling utanför Stockholm ett sådant på 6 volymer 1906-1929 (Arkivregister för Stockholms län).
Genom SFS 1919:138 (lag om anställande av distriktsbarnmorskor) inrättades barnmorskestyrelse vid landsting eller i stad utanför landsting. Ordförande i styrelsen skulle vara förste provinsialläkaren (senare kallad länsläkare). Landstinget utsåg två ledamöter. SFS 1919:798 är ett nytt reglemente för barnmorskor och SFS 1919:799 ett reglemente för barnmorskestyrelsen, som skulle anställa distriktsbarnmorskor och bestämde distrikten. Inom vissa landsting finns separat arkiv från barnmorskestyrelse (t ex i Skaraborgs län 1919-38). I Göteborg, som låg utanför landsting, var först hälsovårdsnämnden samtidigt barnmorskestyrelse och från 1943 var sjukhusdirektionen det.
En del barnmorskor drev privata förlossningshem, ibland helt papperslöst. I större städer byggdes särskilda barnbördshus - Göteborgs var från 1875, men ett nytt byggdes 1900. I Malmö byggde man inom sjukhusområdet. Stockholm hade flera barnbördshus. Provisoriska Barnbördshuset 1859-82 blev senare Södra Barnbördshuset - 1969 (historik i Stockholms kommunalkalender 1969 s 462 f). 1901 års lasarettsstadga innebar indirekt förbud att ta emot barnaföderskor på länslasaretten för normal förlossning, dvs barnafödsel betraktades inte som sjukdom. Landstingen drev också förlossninghem. SFS 1954:728 innehåller en lista över alla de förlossningshem som omfattades av lagen om allmän sjukförsäkring. Även barnmorskedagböcker från privata förlossningshem skulle överlämnas till provinsialläkare eller stadsläkare, men det har kanske inte alltid skett.
Ursprungligen krävdes inte sjuksköterskeutbildning för att bli barnmorska, men enligt SFS 1953:472 skulle barnmorska först ha sjuksköterskeutbildning och sedan ettårig vidareutbildning i obstetrik och gynekologi för att få legitimation. När statens sjuksköterskeskola inrättades i Göteborg 1954 fick den enligt stadgan (SFS 1954:352) samma styrelse som barnmorskeläroanstalten. 1953:472 upphävdes genom 1966:752, då hela ansvaret för utbildning till sjuksköterska flyttades till Skolöverstyrelsen (kungligt brev 11/11 1966 ej i SFS). Från 1/7 1969 blev barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg kommunala. Utbildningen ingår numera i vårdhögskola, som drivs av landsting, även om det finns vårdhögskolor som ansökt om att i stället ingå i ortens universitet eller statliga högskola (1998).
Ursprunget till barnavårdscentralerna var Föreningen Mjölkdroppen, som startade i flera städer från 1902 (Göteborg 1903) för att ge spädbarn i fattiga familjer mjölk och ge mödrarna råd om riktig barnavård. Det senare uppskattades inte alltid. När statsbidrag började utgå från 1938, övertog större städer verksamheten och lade den under barnavårdsnämnden (se 33.6, Stockholms kommunalkalender 1969 s 250). Göteborg drev 10 barnavårdscentraler redan 1936 (kommunalkalendern 1936 s 297). Från 1945 skulle landstingen ordna barnavårds- och mödravårdscentraler. Mödravårdscentraler började inrättas ungefär samtidigt med mödrahjälpsnämnder. Göteborgs första mödravårdscentral tillkom 1938 (Göteborgs kommunalkalender 1957).
Genom att havandeskap och förlossning inte definierades som sjukdom kunde yrkesarbetande mödrar inte från början få ekonomisk hjälp genom de sjukkassor som bildades på frivillig väg från slutet av 1800-talet (jfr 35.2). Enligt SFS 1913:136 utbetalades statliga bidrag till de sjukkassor som betalade ut moderskapshjälp, när kvinnor inte kunde yrkesarbeta efter barnafödsel. SFS 1918:289 förordnade om extra statsbidrag åt registrerade sjukkassor; bidrag fick utbetalas med 50 öre per dag för vilken kassan betalat minst 90 öre i sjukhjälp eller moderskapshjälp. Det var inga höga summor, ens på den tiden, när priserna var låga. Till förordningen om erkända sjukkassor 1931 (SFS 1931:280) knöts en förordning om moderskapsunderstöd (1931:281). Med 1931 års sjukkasselag blev moderskapshjälp en obligatorisk del av sjukkassornas verksamhet. Moderskapshjälp gav ersättning för förlossningskostnader och moderskapspenning utgick minst 30 dagar. Statsbidrag utgick för de kvinnor som inte var berättigade till hjälp från sjukkassa.
Genom SFS 1937:338 Förordning om moderskapspenning och 1937:339 infördes behovsprövad mödrahjälp, som ersatte tidigare fattigunderstöd. Mödrahjälpsnämnd inrättades i varje landsting och i stad utanför landsting för att ge bidrag till kvinnor vid havandeskap och barnsbörd. Mödrahjälpsnämnderna fanns 1938-62. Instruktion finns i SFS 1937:847. Ordförande och en ledamot utsågs av Kungl. Maj:t och en ledamot utsågs av landstinget/staden. Ansökan om mödrahjälp lämnades in till kommunens barnavårdsnämnd, som också yttrade sig och verkställde mödrahjälpsnämndens beslut. Barnavårdsnämnderna skötte kansligöromål för mödrahjälpsnämnden, men akterna med besluten har samlats i särskilda arkiv från mödrahjälpsnämnderna, som ansågs vara statliga organ. I flera kommunarkiv finns dock även något som ser ut som arkiv efter en kommunal mödrahjälpsnämnd t ex Faringe och Bladåker (senare Uppsala) 1938-51, Ed (senare Upplands Väsby) 1938-48; i Sjuhundra storkommun har mödrahjälpsdelegationen efterlämnat en volym protokoll 1952-66, allt enligt Arkivregister för Stockholms län. Dessa handlingar torde vara ett resultat av barnavårdsnämndens arbete med mödrahjälpen. Akterna i mödrahjälpsnämndernas arkiv innehåller detaljerade uppgifter om mödrarnas situation. Ofta är det medel till utrustning för barnet som beviljas.
SFS 1954:266 är en ny lag om moderskapshjälp, dvs ersättning för förlossningsutgifter och utbetalning av moderskapspenning, som från 1955 betalades ut till alla nyblivna mödrar. Då lagen om allmän försäkring (1962:382) infördes från 1963, upphörde mödrahjälpsnämnderna, men enstaka ärenden påbörjade 1962 handlades de första månaderna 1963. Från 1963 utbetalades i stället moderskapspenning från försäkrings- kassan och beloppet höjdes kraftigt. Då behövdes inte längre särskilda bidrag till barnets utrustning (Socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 153 sept. 1962). När föräldraförsäkringen infördes 1974, upphörde moderskapspenningen.
Hemsystrar som skulle kunna rycka in vid husmors sjukdom började först anställas av de husmodersföreningar som bildades under och efter första världskriget. I Uppsala fanns en hemsysterskola från 1923. 1935 föreslog fattigvårdsstyrelsen i Göteborg att den kvinnliga nykterhetsföreningen Vita Bandet med bidrag från staden skulle organisera hemhjälp åt behövande familjer vid husmors sjukdom, och från oktober 1936 anställdes två hemsystrar.
Enligt SFS 1943:947 utgick statsbidrag till social hemhjälp (ändring 1957). Kommun kunde antingen tillsätta särskild hemhjälpsnämnd eller uppdra åt annan kommunal myndighet att utgöra sådan. Hemsysternämnd fanns i Södertälje 1944-50 och fortsatte som hemhjälpsnämnd (1 volym enligt Arkivregister för Stockholms län, 13 vol från hemhjälpsnämnd 1951-70). Hemhjälpsnämnd fanns i Blidö kommun (senare Norrtälje) till 1970 och i Knivsta 1940-51 kombinerad med hemsysterstyrelse, så även mindre kommuner startade verksamheten innan statsbidraget tillkom. Göteborg tillsatte hemhjälpsnämnd 1946 och den övertog Vita Bandets verksamhet som vuxit avsevärt. 1957 fanns medel till 130 hemvårdarinnor som kunde rycka in även hos familjer som hade råd men inte kunde få tag på hjälp på annat sätt. Göteborg hade också en hemsysterskola, en stiftelse med kommunalt bidrag på 22.000:- per år (kommunalkalendern 1957 s 386) som låg under Överstyrelsen för yrkesutbildning. Det var en ettårig internatutbildning.
Enligt SFS 1946:232 skulle husmoderssemesternämnd (även kallad bara semesternämnd) finnas i varje landsting eller stad utanför landsting, men annan nämnd kunde sköta uppdraget. Nämnden skulle ha tillsyn över uttagning av gäster till semesterhem, som hade statligt driftsbidrag enligt SFS 1946:233, jfr 1967:472. Husmoderssemesternämnden i Stockholms landsting ingick i Familjesociala nämnden 1945-70. Stockholms stad inrättade husmoderssemesternämnd 1947, men från 1/7 1966 utgjorde socialnämnden sådan nämnd (Stockholms kommunalkalender 1969 s 226).
Husmodern som konsument har också uppmärksammats med särskilda statliga och kommunala stödorgan. Hemkonsulenter fanns vid hushållningssällskapen men flyttades 1/6 1967 till lantbruksnämnd och från 1/7 1970 till länsstyrelsen, där de dock snart avskaffades. Den kommunala hemkonsulenten i Stockholms stad började inrätta systugor 1942, rådgivning om bosättning och heminredning 1944 och hade från 1969 verksamhet för pensionärer. Till 1/7 1953 sorterade hemkonsulenten i Stockholm under yrkesskolestyrelsen i staden, blev sedan självständig med en rådgivande nämnd och en förste konsulent som chef. 1964 flyttade hemkonsulenterna i Stockholm till skoldirektionen (inledning till förteckning i Stockholms stadsarkiv) men 1979 flyttades de till informationsnämnden (som fanns från 1974; den hette reklamkommitté från 1941), som då bytte namn till informations- och konsumentnämnd (Stockholms kommunalkalender 1985 s 51). Göteborg hade sedan 1978 en bostadsförmedlings- och konsumentnämnd, från 1990 enbart konsumentnämnd, som arbetar med konsument- energi- och miljörådgivning (Göteborgs kommunalkalender 1994 s 211). Hushållsnämnd fanns i Danderyds kommun 1957-66 och i Östertälje 1957-59 (Arkivregister för Stockholms län). Statlig verksamhet finns i det centrala Konsumentverket, som efterträdde Hemmens Forskningsinstitut, som byggdes upp på 1940-talet.
Familjehjälpsnämnd fanns i Solna kommun 1942-74 och under den en barnkolonistyrelse 1943 (Arkivregister för Stockholms län; för barnkoloni jfr 33.4). Familjerådgivningsbyrå fanns i Stockholm från 1951 under barnavårdsnämnden (kommunalkalendern 1969 s 249). Enligt SFS 1960:710 utgick ett litet statsbidrag till landsting m fl som försöksvis ordnade rådgivning och behandling vid familjekonflikter samt upplysningsverksamhet om samlevnadsproblem. Detta medförde ökat intresse för att ordna sådan. 1994 beslutades att kommunerna skulle ta över familjerådgivningen.
De första hushållsskolorna öppnades på 1860-talet och utbildade huvudsakligen tjänarinnor, t ex Praktiska hushållsskolan i Göteborg, som fanns t o m läsåret 1971/72. Den finansierades först med donationer, var internat och kombinerades med barnkrubba från 1869. Det var den första ansatsen till yrkesutbildning för flickor som gått igenom folkskolan i Göteborg. I flera mindre städer (Karlstad, Uddevalla, Vänersborg) fanns sedan 1840- och 1850-talen syskolor för de flickor som gått igenom folkskolan. Sömnadsutbildning har varit förbunden med flickskola sedan 1600-talet.
Syskolorna utvecklades ibland till hushållsskolor för fattiga flickor (Karlstad).
Fackskolan för huslig utbildning i Uppsala 1895-1961 hade kurser i matlagning, sömnad och övriga hemsysslor för flickor som förberedde sig för rollen som husmor i borgerligt hem. Fackskolan utbildade också lärarinnor i huslig ekonomi, handarbete, barnavård och lanthushåll. Lanthushållsskolor var direkt inriktade på lantbruk (för utbildning i lanthushåll jfr kap. 18.2).
Undervisningstiden vid hushållsskola varierade mellan några månader och ett år. 1881 infördes i de moderna flickskolorna ett teoretiskt ämne kallat huslig ekonomi och litet senare tillkom praktisk övning. På 1880-talet infördes efter utländskt mönster praktisk hushållsundervisning för flickor i folkskolorna. 1889 inrättade Nicolai församlings folkskola i Stockholm det första skolköket. 1890 började skolköksundervisning i Göteborg. Från 1906 (beslut 1905) utgick särskilt statsbidrag till folkskola och folkhögskola samt högre flickskola som undervisade i huslig ekonomi. Vandrande skolkök inrättades för att ge landsbygdskommuner tillfälle att ordna skolköksundervisning, som ofta anordnades som fortsättningsskola för flickor efter de sex folkskoleåren. Under första världskrigets svårigheter att få livsmedlen att räcka, ansågs utbildning för husmödrar vara en lämplig väg. SFS 1917:567 gav statsbidrag till yrkesskolor för husmodersutbildning (hushållsskolor) i städer, köpingar m fl tätorter.
Enligt Nordisk Familjebok fanns fem statsunderstödda lärarinneutbildningsanstalter för det husliga området: Högre lärarinneseminariets hushållsskola och Ateneum för flickor i Stockholm 1885-1948 (arkiv på Stockholms stadsarkiv enligt Arkivregistret), Fackskolan för huslig utbildning i Uppsala, Göteborgs skolköksseminarium 1893-1961 (med statsunderstöd från 1897 enligt kommunalkalendern 1936 s 161) och Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsskola i Rimforsa. Utbildningstiden vid dessa skolor var då 1 1/2 till 2 år. Undervisning i huslig ekonomi hade dessutom införts vid några kvinnliga folkskoleseminarier. Huslig utbildning var länge enbart för flickor. SOU 1957:28 (utredning om lärarutbildning på det husliga området) föreslog obligatorisk undervisning i hemkunskap i folkskola, enhetsskola och realskola, vilket innebar att även pojkar skulle ha undervisning. 1962 blev hemkunskap obligatoriskt ämne i grundskolan.
Seminarier för huslig utbildning ersatte skolköksseminarier m fl husliga utbildningar (SFS 1961:433), men de uppgick 1/7 1977 i ortens högskola och kallas numera Institution för hushållsvetenskap. Hushållsskola är enligt Nationalencyklopedien en sammanfattande benämning på lanthushållsskola och yrkesskola för husmodersutbildning. De är ofta internat med undervisning i kost- och konsumentkunskap, miljökunskap och slöjd. I början av 1960-talet fanns över 40 skolor, drivna av landsting och enskilda. 1992 fanns 15 kvar.