Med 1906 års lag om villkorlig dom och villkorlig frigivning, som infördes efter engelskt mönster, fick polisen till uppgift att hålla uppsikt över sådana dömda eller frigivna personer. Sedan senare delen av 1800-talet fanns frivilliga sammanslutningar för att hjälpa frigivna fångar och deras familjer. De kallades fångvårdssällskap, fångvårdsföreningar eller skyddsföreningar och hade en viss officiell karaktär. Deras arbete leddes av Fångvårdsstyrelsen i Stockholm. Det fanns en centralförening till stöd för frigivna, som i samverkan med fångvården skulle hjälpa frigivna att få arbete. 1910 bildades i Stockholm föreningen Skyddsvärnet, vars program omfattade verksamhet för frigivna fångar, villkorligt dömda, frigivna tvångsarbetare, lösdrivare och alkoholister. Filialer bildades ute i landet, och 1925 bildades Svenska Skyddsförbundet som centralorganisation.
Lagen om villkorlig dom för tillfällighetsbrottslingar med god prognos (SFS 1939:314) medförde att 1939 års riksdag beslutade att inrätta statliga skyddskonsulenter (instruktion i SFS 1942:281, distriktsindelning 1942:280). Första distriktet var i Stockholm, andra i Kristianstad, tredje i Borås och fjärde i Sundsvall. Redan följande år blev det tretton distrikt, eftersom verksamheten utökades genom 1943 års lag om villkorlig frigivning (SFS 1943:732, ny instruktion 1943:731).
Skyddskonsulent skulle arbeta med övervakning och tillsyn av villkorligt dömda och villkorligt frigivna samt samarbeta med föreningar och enskilda, som arbetade med att hjälpa fångar och straffade, och försöka värva övervakare. Konsulenten skulle också ägna sig åt andra frigivna från anstalt (tvångsuppfostringsanstalt, ungdomsfängelse, förvarings- och interneringsanstalt).
Nya distriktsindelningar för skyddskonsulenter gjordes många gånger (1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1971, 1973, 1982 och 1985). I Stockholm och Göteborg gjordes distriktsindelning efter klienttyp. I Stockholm fanns en skyddskonsulent för villkorligt dömda som ej fyllt 21, en för villkorligt frigivna som ej fyllt 21 samt för eftervård av sådana som dömts till ungdomsfängelse, två för personer som dömts till förvaring eller internering. Skyddskonsulenten i Stockholms norra förorter 1942-77 hade däremot geografiskt distrikt. I Göteborg fanns en skyddskonsulent för unga och en för äldre, senare uppdelad i en för äldre villkorligt dömda och en för äldre villkorligt frigivna (1971:474). 1973 fanns i hela landet 45 distrikt (1973:1196). Genom 1982:1000 gjordes en ny indelning och 1985:65 skapade 65 distrikt. Till skyddskonsulenterna överfördes också uppgifterna från de eftervårdskonsulenter som inrättats som stöd för dem som vistats på ungdomsvårdsskola (jfr 33.5).
Övervakningsnämnder infördes också genom 1939:314 § 25. Allmän underrätt, dvs häradsrätt eller rådhusrätt, fungerade som övervakningsdomstol och skulle ha tillsyn över övervakningen. Denna funktion kunde delegeras till övervakningsnämnd. Flera domstolar kunde dela en övervakningsnämnd. Tolv nämnder tillkom. De upphörde med utgången av 1964. Från 1965 (instruktion 1964:628) inrättades 46, senare 50 (1979:522) nya övervakningsnämnder.
SFS 1964:580 beskriver verksamhetsområdet för den nya typen av övervakningsnämnd, som fick betydligt utökade arbetsuppgifter. Den skulle lämna övervakare och skyddskonsulenter direktiv för frivårdsverksamheten, göra besök på kriminalvårdsanstalter och pröva rätten till villkorlig frigivning för fångar med kortare strafftid. För fångar med längre strafftid prövade kriminalvårdsnämnden centralt villkorlig frigivning.
Instruktionen i SFS 1983:257 gav övervakningsnämnd en domstolsliknande funktion. Antalet nämnder minskade till 29, sedan blev de 30, och sammansättningen ändrades. Tidigare var ledamöterna allmänt betrodda personer, men från 1983 blev de politiskt tillsatta, ungefär som nämndemännen i rätten. Övervarkningsnämnden fattar i stor utsträckning besluten om övergång från anstaltsvård till vård i frihet under tillsyn.
Ny arkivbildning föreskrevs från 1983 och de gamla övervakningsnämndernas arkiv avslutades. Expeditionen hos skyddskonsulent eller tingsrätt har fungerat som kansli för övervakningsnämnderna. Arkiven utgörs mest av protokoll med bilagor.
Skyddskonsulenterna kallades från 1991 frivårdsmyndigheter, och från samma år lyder både de, övervakningsnämnderna och narkomanvårdsteam under något av regionkanslierna i Stockholm, Malmö, Göteborg, Örebro, Härnösand eller Umeå (SFS 1990:1018, jfr 2.3).