Speciella arkivbildande organ inom internadministration, dvs sådana som ger service åt myndigheter som utför förvaltnings- eller annat arbete åt medborgarna, tillhör 1900-talet, eftersom förvaltningen måste ha nått en viss storlek för att sådana specialfunktioner ska vara nödvändiga.
Sedan organiserade strejker blivit ett etablerat stridsmedel inom arbetslivet under senare delen av 1800-talet och både arbetstagare och arbetsgivare inom det privata näringslivet organiserat sig - den offentliga sektorns anställda hade inte strejkrätt då - inrättades statliga förlikningsmän i arbetstvister. Deras verksamhet började 1907, då landet indelades i sju distrikt (SFS 1906:113, 1909:171). Förlikningsmännen stod under tillsyn av Kommerskollegium 1907-12, och 1913-67 lydde de under Socialstyrelsen. 1/7 1967 inrättades Statens förlikningsmannaexpedition (instruktion 1967:284, mindre ändring 1976:827). Arkiven från de sju, senare åtta förlikningsmannadistrikten finns på Riksarkivet.
Enligt lag om medling i arbetstvister 1920:245 med senare ändringar tillsatte Kunglig Maj:t en förlikningsman för att medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Västra distriktet omfattade 1936 Göteborgs och Bohus, Hallands, Skaraborgs och Älvsborgs län. Dåvarande förlikningsman var en docent Lindström, bosatt i Uddevalla, och dessutom fanns som särskild skiljedomare i arbetstvister borgmästare Nyborg (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 239)..
Enligt SFS 1950:163 fanns åtta distrikt enligt följande:
1. Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala och Södermanlands län
2. Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Blekinge län
3. Kristianstads och Malmöhus län
4. Göteborgs och Bohus län
5. Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län
6. Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län
7. Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län
8. Västerbottens och Norrbottens län
Enligt Statliga myndigheter 1986 förordnar förlikningsmannaexpeditionen i Stockholm förlikningsmän antingen för särskilda uppdrag eller för ett år i sänder, men enligt Nationalencyklopedien finns fortfarande fasta förlikningsmän i de åtta regionerna. Dessa är dock inte längre egna arkivbildare.
Nio lönenämnder för tjänstemän omtalas i lagen om tjänsteplikt (SFS 1959:83, 1961:462, § 2 för distriktsindelning), men 1965 fick offentliganställda förhandlings- och strejkrätt.
De stora städerna hade redan i början av 1900-talet så många anställda att särskilda organ tillsattes för att sköta deras anställnings- och avlöningsförhållande. I början ansågs det tveksamt om en lönenämnd kunde sluta bindande avtal med fackliga organisationer, men 1948 utfärdade stadsförbundet och 1949 landskommunernas förbund (föregångare till nuvarande Kommunförbundet) en normalinstruktion för lönenämnder som antogs av nästan alla de kommuner som inrättat lönenämnd.
Från början skilde man noga mellan arbetare och tjänstemän. Göteborg hade från 1910 en avlöningsnämnd för stadens arbetare, medan lönenämnd för tjänstemännen tillkom 1920. Uppsala hade en lönenämnd från 1918, som tydligen skötte all personal. Stockholm hade en tjänstenämnd 1911-53 och därunder en lönekommitté (Stockholms kommunalkalender 1933 s 95 f) och från 1918 en löneavtalsnämnd; från 1954 inrättades lönenämnd för löner och pensioner. I Göteborg lade man samman arbetare och tjänstemän under en löne- och tjänstenämnd från 1939, som från 1971 ersattes av den personalpolitiska delegationen inom kommunstyrelsen; 1980 inrättades personalnämnd.
Malmö hade från 1907 en avlöningsnämnd, som inte bara hanterade lönebelopp utan även regler för arbetares antagande och avskedande, arbetstidens längd, hygieniska anordningar och olycksfallsförsäkring. Malmö stads lönenämnd för tjänstemän inrättades mer permanent 1918. 1946 slog man samman de båda nämnderna under beteckningen lönenämnd (arkivbeskrivning för Personalnämnden i Malmö).
Löne- och avtalsnämnd fanns i Sköns kommun och köping 1938-64 (Arkiv i Norrland 4). Även mindre kommuner inrättade lönenämnder från 1952 års kommunsammanslagning t ex Blidö (senare Norrtälje) 1952-70 och Upplands-Bro 1952-63, fortsatt av ett arbetsutskott under kommunalnämnden 1964-73 och från 1974 under kommunstyrelsen. Arbetsutskott eller kommittéer utvecklades ibland till lönenämnd eller personalnämnd, och ibland drogs en självständig nämnd in och verksamheten övertogs av kommitté eller utskott. Personalnämnd förekommer både inom kommuner och landsting.
Staten har också haft personalnämnd, som från början kallades personalvårdsnämnd. Regionkontor började inrättas från 1963 (Linköping), 1967 (Umeå) osv. Från 1971 kallades personalvårdsnämnden i stället Statens Personalnämnd (instruktion 1971:469, 1975:804) med regionkontor i Göteborg (1972), Karlstad (1975), Linköping, Stockholm, Sundsvall, Umeå (för distrikten se Statskalendern 1978). Dessa regionkontor avslutades genom att personalnämnden från 1/7 1979 ombildades till Statens Arbetsmarknadsnämnd och Statens institut för Personaladministration och Personalutbildning (=SIPU som sedan upphört och privatiserats).
Statens Avtalsverk skötte centrala löneförhandlingar för statligt anställda, liksom Landstingsförbundet och Kommunförbundet gör det för sina områden. Innan tjänstemännen fick förhandlingsrätt gällde olika reglementen för löner och anställningsförhållanden; de trycktes i Svensk författningssamling.
Länsstyrelsen hade 1971-c:a 1990 en administrativ enhet, som var egen arkivbildare och skötte löne- och ekonomiadministrationen både för länsstyrelsen kronofogdemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna i länet. Skatteavdelningen bröts dock ut 1987 som länsskattemyndighet med egen administration, och de lokala myndigheterna följde med (jfr 3.2).
I stora kommuner och landsting har förekommit en inköps- eller upphandlingsnämnd för att samordna inköpen och få mängdrabatter m m. Göteborg har en lokalförsörjningsnämnd som hyr ut lokaler till andra nämnder (kommunalkalendern 1994 s 170).
Företagsnämnder förekom tidigare i flera kommuner, och de fanns också vid militära myndigheter på 1960- och 1970-talen. Dessa organ för samråd på arbetsplatser mellan arbetsgivare och fackliga organisationer tillkom genom avtal mellan SAF och LO 1946 och följdes av liknande avtal inom den offentliga sektorn. Då medbestämmandelagen 1976 infördes, upphörde avtalen om företagsnämnd. Danderyds kommun hade företagsnämnd 1965-70 och Huddinge 1962-80 (Arkivregister för Stockholms län), men arkiven är små.
Skyddskommittéer infördes enligt arbetarskyddslagstiftningen på arbetsplatser med över 50 anställda. De består av representanter för arbetsgivaren och facken. Handlingar från skyddskommitté bör finnas i arkiv från större statliga och kommunala myndigheter. Kommunen kunde också ha en central skyddskommitté som t ex Upplandsbro 1976-80 (Arkivregister för Stockholms län). Vid statliga myndigheter finns lokala, regionala och centrala skyddskommittéer. Jfr 39.1 om yrkesinspektion samt 13.6 om företagshälsovård.
Enligt 1953 års kommunallag borde kommun utse särskild nämnd för prövning av besvär (=klagomål) över kommunala beslut om tjänstetillsättning m m. Stockholms stad hade besvärsnämnd från 1937 (SFS 1937:3). I Malmö motionerades om besvärsnämnd redan 1947 och den tillkom 1956 men avskaffades från 1/1 1991. Göteborg inrättade besvärsnämnd 1960, den fanns kvar 1985 men inte 1994. Även mindre kommuner inrättade besvärsnämnd t ex Täby utanför Stockholm 1965-82, som åstadkom två arkivvolymer och Järfälla 1963-84 med 12 volymer (Arkivregister för Stockholms län). Eftersom kommunen inte var tvungen att ändra tillsättningsbeslut efter hänvändelse till besvärsnämnden, befanns den vara tämligen meningslös, och betänkandet inför ny kommunallag (SOU 1990:24) föreslog att den skulle avskaffas.
Stockholm inrättade en särskild arkivnämnd, då Stockholms stadsarkiv tillkom 1929 (kommunalkalendern 1969 s 424).
Göteborg inrättade en servicenämnd 1970 för att vara verkstyrelse för ADB-kontoret och annan övergripande service t ex pensionsavdelningen. Stadsarkivet lades också under servicenämnden (kommunalkalendern 1985 s 44).
Planeringsnämnd fanns i Upplands Väsby 1964-66 enligt Arkivregister för Stockholms län. Stor-Stockholms planeringsnämnd inrättades 1957 (Stockholms kommunalkalender 1985 s 443) främst för bostadsförsörjningen (jfr 31.3). Planeringsnämnden för landstingskommunala angelägenheter i de västsvenska länen har eget kansli (Göteborgs kommunalkalender 1994 s 109) och är närmast ett slags kommunalförbund (jfr 21.4).